- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1031-1032

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lollarder ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Falster. Dennes son Erik Klipping föddes 1249
på L. 1326 fick den holsteinske grefve Johan den
milde L. som län af den nyvalde konung Valdemar (af
Slesvig), och han behöll 1329 ön som pant. (Kristofer
II:s son Otto kallade sig dock 1333–34 hertig
af L.) Valdemar Atterdag återvann ön och gjorde
(1359) sin son Kristofer (d. 1363) till hertig
af L. Prins Kristian, Kristian IV:s äldste son,
innehade L. 1632–47. Hanseaterna skonade L. 1510, och
1658–60 hölls ön besatt af Karl X Gustafs här. Nakskov
gjorde dock 1659 under 11 veckor tappert motstånd.
E. Ebg.

Lollarder, Lollharder (sannolikt af holl. lollen,
lullen, "lalla", sjunga sakta), religiös sekt,
uppträdde först efter en sjukdomsepidemi i Antwerpen
1300 som en med begarder och beginer besläktad
riktning, hvars anhängare egnade sig åt att vårda
sjuka och skaffa döda begrafning, därvid sjungande
uppmärksammade sånger; efter sitt skyddshelgon
kallades de ock alexianer. Liksom begarderna
blefvo de snart misstänkta för kätteri, och namnet
lollarder blef en kättarbeteckning. Så öfverflyttades
det af munkar på Wycliffes anhängare i England
på 1380-talet, och där fick det sin historiska
hemortsrätt, med glömska af dess nederländska
ursprung. Wycliffe (se d. o.) utsände efter
tiggarordnarnas föredöme resepredikanter, som vandrade
omkring och utbredde hans åskådning. Det var början
till den stora lollardrörelsen, som skulle bli en
viktig insats i Englands andliga lif. Framgången
var oerhörd: snart kunde väl halfva befolkningen
räknas som lollarder. 11 år efter Wycliffes död
kunde lollarderna t. o. m. vända sig till parlamentet
(1395) med en anhållan i 12 satser om genomförandet af
reformer i deras anda. Man hade redan då i Wycliffes
religiösa tankar och kraf på bibelstudium och religiös
reformation efter urkristen förebild inmängt radikala
ekonomisk-sociala inslag. Men när 1396 lollardhataren
Ph. Arundel blef Canterburys ärkebiskop och 1399
huset Lancaster kom på tronen, enade sig kyrka och
regering i att söka utrota kätteriet. 1400 antogs
den beryktade akten De comburendo hæretico (om
kättarbränning), som införde inkvisitionen i England
och anförtrodde den åt biskoparna; redan s. å brändes
för första gången i Englands historia en kättare,
kaplanen William Sawtré. Hvarje år betecknades af nya
offer. De 1409 publicerade Constitutiones Ph. Arundel
bröto lollardernas kraft, visserligen genom att
bl. a. förbjuda öfversättning eller läsning af
bibeln utan konvokationens godkännande; så afdämdes
officiellt det religiösa lifvets källa från Englands
katolska kyrka, och därmed förbereddes lösbrytningen
från Rom. Lollardernas främste ledare, den utmärkte
sir John Oldcastle (karikerad i Shaksperes
Falstaff), blef 1417 under förfärlig grymhet
afrättad; och därmed flyttades lollardrörelsens
hem från de bildade klasserna till handtverkarna
och köpmännen, och den tog form af hemliga kretsar,
hvilkas karakteristiken var bibelläsning på engelska,
och förkastade transubstantiationen samt helgon- och
relikkult. Lollarderna voro ej länge aggressiva, och
alltifrån år 1440, då den helgonlike prästen
Wiche brändes, läto de ej mycket tala om sig. Deras mest
bekante litteräre motståndare var vid denna tid den
berömde biskopen Reginald Pecock. Helt utslocknade
dock aldrig lollardrörelsen, och den skapade en utbredd antiklerikal
stämning och en tendens till konventikelkristendom,
som med tiden skulle få stor betydelse i Englands
historia. Vid början af 1500-talet svällde rörelsen
åter ut, och dess kraf på bibelstudium gaf en direkt
anknytning för den inträngande lutherdomen, i hvilken
de Wycliffeska tankarna och lollarderna väsentligen
gingo upp. Det säregna draget till konventikelväsen
och oviljan mot episkopalismen bibehöllo sig dock;
och i så måtto kunna lollarderna sägas fortlefva
i puritanismen och independentismen in i våra
dagar. Litt.: J. Gairdner, "Lollardy and the
reformation in England" (3 bd, 1908–11; hufvudarbete,
fientligt mot lollarderna), E. Fueter, "Religion
und kirche in England im 15. jahrhundert" (1904),
W. Oman, "History of England... 1377–1485" (1906),
och J. C. Carrick, "Wycliffe and the lollards" (1908).
Hj. H-t.

Lolle. Se L a al e.

Lollharder. Se Lollärder

Lolli flå^li], Antonio, italiensk violinist,
f. omkr. 1730 i Bergamo, d. 1802 på Sicilien, var
konsertmästare i Stuttgart 1762-73 och därefter i
Petersburg, men tillbragte lång tid på konsertresor
genom Europa (i Sverige 1778, 1784, 1792), hvarvid
han fick rykte för att vara en virtuos med ofantlig
teknik, men. utan musikalisk smak och taktkänsla.
A. L.*

Lolliänos, grekisk sofist från Efesos i
2:a årh. e. Kr. Han säges ha undervisat
i Aten, där han steg till värdigheten af
strateg. Han skref åtskilliga arbeten i
retorik, af hvilka endast några titlar återstå.
J- C.

Lo’llia Paullina, romersk förnäm dam, som af-rättadcs
år 49 e. Kr. Hon tvangs af kejsar Caligula att skilja
sig från sin man C. Memmius Regulus och gifta sig
med kejsaren. Efter Caligulas död ingick hon en
förbindelse med kejsar Claudius och föll offer för
hans hustru Agrippinas hat. J-
C-

Lo’llius, Marcus L., romersk fältherre, d. år 3
e. Kr., hade framgång vid Rhen, men led snart
ett förkrossande nederlag mot germanerna,
så att kejsar Au»ustus själf måste bege sig
till krigsskådeplatsen. Sänd till Mindre
Asien med Gajus Cscsar, anklagades L. att ha
förrådt sija landsmän och gynnat parterna;
han förekom domen genom att taga gift.
J. C.

Lolo [lålå], kinesisk benämning på en stor stam
af en urbefolkning, som bebor större delen af
södra Sz’-tschwan, hufvudsakligen i bergstrakten
v. om Kinscha-kiang (Jang-tse-kiang), men äfven i
spridda samhällen söder ut till Burmas gräns och i
v. till Mekhong. Lolos språk är liksom kinesiskan
rnono-syllabiskt och sannolikt ideografiskt,
och bok-stafstyperna ega en viss likhet med
kinesiskans. Någon litteratur i egentlig mening finnes
icke, och få kunna läsa och skrifva. Folket är deladt
i stammar under ärftliga höfdingar, och kinesiska
regeringen har föga inflytande inom deras område. De
göra ofta röfvartåg in på sina obeväpnade kinesiska
grannar. De odla hvete, korn och hirs, men föga ris,
ha någon kännedom om metaller och göra själfva sina
redskap och vapen Kvinnorna, säges det, visar man stor
aktning, och de kunna bli stamhöfdin-går; de gifta sig
ej med kineser. Se A. F. Legendre, "Lcs lolos. Études
ethnologiques et anthropolo-giques" (1909).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0552.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free