Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Longinus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1089
Loo-Loofs
1090
till en biografi öfver Széchenyi (tysk öfv. 1875). -
2. E l era er L., ungersk grefve, f. 23 aug. 1863,
var en- tid österrikisk-ungersk diplomat cch förmäldes
22 mars 1900 med kronprins Rudolfs änka, Stephanie,
dotter till Leopold JI af Belgien. Han är modlem
af ungerska öfverhuset samt kejserlig-kunglig
kammarherre, (V. S-g.)
Loo [la], kungligt lustslott. Se Apeldoorn.
Loo, van, VanLool. Vanloo [fannlå], holländsk-fransk
målarsläkt. 1. J a k o b v. L., son af målaren
Jan v. L., f. omkr. 1614 i Sluis, d. 1670 i Paris,
var bevisligen verksam i Amsterdam 1642 -62, eller
under sin bästa tid, men flyttade sedan till Paris,
där han blef medlem af konstakademien 1663. Af hans
arbeten finnis 2 ’’regentstycken" i Haarlems museum
af 1658 och 1659, hvilka påminna om van der Helst
och äfven röja lust för Rcmbrandts klärobskyr. I
Köpenhamns galleri finnes af honom En korallfabrik,
i Petersburgs Eremitage flera genrebilder med
galanta ämnen. För öfrigt målade han äfven bilder
med fantasiämnen, såsom Diana med nymfer (1648,
i Berlin; en annan framställning af samma ämne i
Braunschweig), Utdelning af lifsmedel, allegorisk
framställning (1657, i Amsterdams Rijksmuseum) m fl. -
2. Louis v. L., f. 1640 (1641) i Holland, d. 1712
i Frankrike, var en föga betydande målare, men han
hade två söner (se nedan 3 och 6), hvilka skaffade
namnet berömmelse inom den franska konsten. Den äldre
af dessa, 3. Jean Baptist e v. L., f. 1684 i Aix
(i Provence), d. därstädes 1745, studerade under
sin fader, men fullkomnade sig genom resor i sc’dra
Frankrike och Italien, uppträdde 1719 i Paris och
intogs där 1731 i konstakademien, men återvände 1735
till Provence och vistades i England 1738-42. Han
målade alla slags ämnen, men var särskildt omtyckt som
porträttmålare och berömdes för den fina och friska
tonen i sin karnation. Ett porträtt af Ludvig XV
som ung i helfigur tillskrifves honom på flera håll,
såsom i Darmstadt och Dresden (i Stockholm åter Louis
Michel v. L.). Af hans taflor finnas i Louvre hans
receptionsstycke i akademien, Diana och Endymion,
samt Instiftandet af Helgeandsorden af Henrik III år
1578, i Petersburgs Eremitage Galateas triumf. –
4. Louis Michel v. L., den föregåendes äldste son,
f. 1707 i Toulon, d. 1771 i Paris, blef 1733 ledamot
af akademien i Paris, kallades 1736 till Madrid, blef
1751 direktör för Academia de San Fernando och vann
särskild berömmelse som hof-målare hos konung Filip
V af Spanien. Han återvände 1752 till Paris. Flera
porträtt af hans hand finnas i Louvre. I Madrid finnas
hans flesta taflor, främst bland dem en porträttgrupp
af kungl. familjen, i Louvre Artollon förföljande
Dafne. - 5. Amédée Philippe v. L., den förres broder,
f. 1718 i Turin, d. 1795, lärjunge af sin fader och
af sin farbroder, Charles André (se nedan 6), blef
ledamot af konstakademien i Paris 1747 och konung
Fredrik II:s hofmålare i Berlin 1751, men återvände
till Paris 1769. Hans arbeten finnas mest i Berlin,
Potsdam och Sans-souci. t. ex. takmålningen i Berlins
universitets aula. Han utförde åtskilliga porträtt af
Fredrik och hans hof-folk. - 6. Charles André v. L.,
vanligen kallad C a r l e, yngre broder till L. 3,
den mest
Tryckt den 16,’i 12
berömde mästaren i släkten, f. 1705 i Nizza, d. 1765
i Paris, var lärjunge af sin broder, hvilken han
som gosse åtföljde till Rom, där han hade till
lärare först B. Luti, sedan bildhuggaren Pierre Le
Gros. Efter dennes död, 1719, återvände han till
Paris, där han studerade i akademien och 1724 fick
stora romerska priset, hvarpå han återvände till
Rom och lefde där som en firad konstnär till sitt
30:e år. Då slog l han sig ned i Paris, ’ blef 1735
ledamot och 1763 direktör i akademien samt 1762
"premier peintre du roi". Han åtnjöt stort anseende,
var öfverho-pad med arbete samt målade i alla arter
och med alla slags framställningssätt. Men hans stil
betecknas som ett glatt skönmåleri utan originalitet
och inre lif, oaktadt man icke kan frånkänna
honom färdighet och lätthet. I Louvre finnas hans
receptionsstycke, Apollon och Marsyas, vidare Marias
och Josefs bröllop, /Eneas bär Ankises ut ur ’Tröja,
Hvila under jakten (1737) och Porträtt af Maria
Lesz-czynska, drottning af Frankrike (1747). Sveriges
Nationalmuseum eger af honom En flodgud och En
flodgudinna, beställda af öfverintendenten Hårle-man
som dekorationsbilder för Stockholms slott, utställda
i Paris på salongen 1741. Arbeten af honom ses äfven
i Petersburgs Eremitage och i Berlins k. slott. -
7. JulesCésarDenis v. L., den föregåendes son och
lärjunge, f. 1743 i Paris, d. där 1821, studerade
en längre tid uti Italien, blef 1784 ledamot
af akademien i Paris. Han var landskapsmålare,
"skicklig, men kall", och sträfvade att likna
Claude Lorrain. Hans arbeten äro tämligen sällsynta.
C. R. N.*
Lood [låd!, höll., lod, = Vs2 af det gamla holländska
skålpundet (pond); numera - 10 gr.
Looe [lo’], hamnstad i engelska grefsk. Corn-wall,
på ömse sidor om floden L., i ett af omgif-vande
höjder så skyddadt läge, att myrten, pelar-gonium,
fuchsia m. fl. växter blomma ute året om. 2,548
inv. (1901). Fiske, export af spannmål och granit.
J. F. N.
Loof [lafl, ett förr i östersjöprovinserna brukligt
spannmålsmått, i Estland 42,373 liter, i Kurland och
Livland 68.ses 1.
Loofs Flåfs], Friedrich, tysk evangelisk teolog,
en af samtidens främste forskare på do^mhisto-riens
och symbolikens område, föddes 1858 i Hil-desheim,
blef 1886 professor i kyrkohistoria i Leipzig och 1888
i Halle samt 1910 gehcimer konsistorialrat. L. har
säte i Preussens "Spruch-kollegium fiir kirchliche
lehrangelegenheiten" och deltog som sådan i den
bekanta "Lätteriproces-sen" mot Köln-pastorn
Jatho 1911. Bland L:s utsrifna arbeten må nämnas
Leontius von Byzanz (1887), Leilfaden zum studium der
dogmenge-schichte (1889; 4:e uppl. 19C6), Grundlinien
dei kirchengeschichte (1901; 2:a uppl. 1910), Symbolik
16 b. 35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
