Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lotterilista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1155
Lotusträd-Lotze
1156
s. k. p a l m k a p i t ä l e t, i hvilket den flikiga
kalken bildas af en krans lätt antydda palmblad,
äro åtskilliga yngre, till en del ganska vackra ka-
Fig. 1. Tidigt lotus-kapital, slutet.
Fig. 2. Öppet lotuskapitäl.
pitälbildningar, där de särskilda
bladen i kalken äro plastiskt utförda,
stundom i flera hvarf öfver hvarandra.
Upk.*
Lotusträd (grek. lotofs], bot. Se Z i z y p h u
s. Lotz [lå’ts], Karoly, ungersk målare, f. 1833,
d. 1904, var lärjunge af Wienmålaren K. Rahl,
som han biträdde i utförandet af fresker i
grekiska kyrkan och arsenalen. Han utförde
tills, med M. Than fresker ur ungerska sagor i
trapphuset till en festlokal samt, för egen del,
en fris i Nationalmuseets vestibul med ämnen ur
Ungerns historia, vidare fresker i vet. akad., i
Hofburg, parlamentshuset och Matthiaskyrkan, allt i
Budapest. G~s N. Lotze [lå’tse], Rudolph Herman n,
tysk filosof och fysiolog, f. 21 maj 1817 i Bautzen,
d. l juli 1881, tog 1838 såväl den medicinska som den
filosofiska doktorsgraden vid Leipzigs universitet
och vardt 1842 e. o. professor i filosofi där,
1844 ord. professor i Göttingen (efter Herbart)
och 1881 i Berlin. I All-fjemeine pathologie und
therapie als mechani-sche naturwissenschaf-ten
(1842; 2:a uppl. 1848), Allgemeine phy-siologie
des körperli-chen lekens (1851) och Medizinische
psychologie öder physiologie der seele (1852; ny
uppl. 1896) häfdade L. med djärf följdriktighet de
mekaniska lagarnas undantagslösa giltighet äfven inom
den organiska världen och själslifvet samt förvisade
till hjärnspökenas område den schellingska satsen om
en särskild "lifskraft". Af hans filosofiska arbeten
må anföras Mikrokosmus. Ideen zur natur g eschichte
und geschichte der menschheit (3 bd, 1856-64;
bd l 5:e uppl. 1896), L:s hufvud-arbete, System
der philosophie (I. Lcgik, 1874, 2:a uppl. 1880;
II. Metaphysik, 1879, 2:a uppl. 1884) och Grundziige
(1881-84; uppteckningar efter hans föreläsningar
öfver filosofiens skilda områden). Hans Kleinere
schriften utgåfvos 1885-91 i 3 bd af Peipers. L.,
hvars skrifter äro i hög grad väckande och
innehållsrika, betraktas af mången i Tyskland och
England som senare tidens ypperste filosof. Med exakt,
fullt vetenskaplig metod förenar han öfverlägsen
framställningskonst. Han fattar begreppet mekanism
i vidsträcktare bemärkelse än sina föregångare och
förstår därmed sammanfattningen af alla lagar, som
råda i fenomenvärlden. Men naturmekanismen synes honom
icke berättigad som afslutande världsåskådning; den
är ej mål, utan medel för genomförandet af de andliga
lagar, som behärska allt varande. Mekanismen är,
så lärde L., underordnad ett system af värdefulla
etiska ändamål, och verkligheten är ett efter en
betydelsefull plan ordnadt helt. Han betecknar denna
sin ståndpunkt som teleologisk idealism. L. tillmäter
själens upplefvade erfarenheter afgörande vikt. För
att fylla det absolutas tomma idé måste man
tillgripa människohjärtats längtan och aningar,
våra känslors innehåll, konstens syftning och
den religiösa trons grundläror. Sålunda härleder
L. metafysiken ur etiken och sträfvar att uppvisa
ett högst ideellt lifsinnehåll som det väsentliga
i all verklighet. Han kommer till den slutföljd,
att en personlig gudom, som är det lefvande goda
och varandets urkälla (den universella substansen),
har vid skapandet och upprätthållandet af världen
frivilligt valt vissa former och lagar, genom hvilka
hans verks ändamål nås. Intet är verkligt utom Guds
lefvande ande och den värld af lefvande andar, som
uppkomma ur denna urmonad. All verklighet är besjälad;
öfverallt finnas lif och medvetande, endast i skilda
grader af fullkomlighet; då människoanden är den
enda verklighet, hvars inre väsen vi fullt begripa,
måste vi redan därför söka fatta alla andra reala
väsen i analogi med honom, d. v. s. som förnimmande,
sträfvande och kännande väsen. Alla ändliga väsen
äro immanenta i Gud, utgöra föränderliga moment i
den universella substansens s j älf utveckling. Yid
frågan, huruvida hvarje skapad själ är odödlig,
anmärker L., att endast det varar evigt, hvars värde
och betydenhet göra det till ett bestående led i
världsordningen. - Hvad skapelsens enkla element
beträffar, är L. böjd för att antaga väsentligen
olika . urbeståndsdelar, förenade till oupplösliga
atomer så, att styrkan af valfrändskapen emellan
den enskilda atomens delar icke öfverbjudes af
någon annan valfrändskap. Nämnda urbeståndsdelar
fattar han som icke utsträckta, öfversinnliga väsen,
hvilka från bestämda punkter af rummet genom sina
krafter behärska ett bestämdt mått af utsträckning,
utan att dock i egentlig mening utfylla det. Om nu
en organisms atomer tänkas ega inre, själsartadt lif
med egendomliga förnimmelser, samlas de senare till
en totalbild först genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
