- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1189-1190

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lovén ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1189

Lovisa

1190

de landtliga lustslotten, i synnerhet det af henne
högt älskade Drottningholm. Medel till de dyrbara
festerna bereddes genom det härskande partiets
bevågenhet. Genom födelsen af prins Gustaf (1746)
samt senare af prinsarna Karl (1748) och Fredrik
Adolf (1750) och af prinsessan Sofia Albertina
(1753) förbands hon närmare med nationen, som
tycktes genomströmmad af en nyväckt konungskhet. För
hoppet hägrade en lysande framtid, i det hennes
lifliga inbillningskraft f öre-speglade henne,
att ständerna frivilligt skulle öka konungens
maktbefogenheter. Däruti skulle hon dock grymt
gäckas. Då Adolf Fredrik 1751 uppsteg på tronen,
befunnos hattarna alls icke villiga att infria sina
löften och kunde det säkerligen ej . heller på grund
af Rysslands misstro och hotelser. Vänskapen mellan
hattarna och hof vet, hvilken redan förut börjat
svikta (se Adolf Fredrik), tog nu fullständigt slut
och efterträddes af växande spänning och fiendskap. I
stället bildades af konungaparets anhängare ett nytt
parti, hofpar-tiet, som vid riksdagen 1751-52 sökte,
ehuru förgäfves, befordra hofvets intressen. Efter
denna riksdag uppstod en ytterst skarp konflikt
mellan konungen och det af hattarna behärskade rådet,
och L. gjorde sitt till att pådrifva och skärpa
denna konflikt genom att öppet visa rådsherrarna
och deras anhängare sin onåd och kränka dem på
mångfaldigt sätt. Största uppseende och förbittring
väckte brytningen mellan henne och Tessin, af hvilken
hon ansåg sig mest besviken, och efter ett häftigt
uppträde mellan honom och konungaparet nedlade
han sin befattning som kronprinsens guvernör och
konungens öfverstemarskalk (1754) och drog sig undan
från hofvet. Vid den följande riksdagen (1755-56)
togo ständerna fullständigt parti för rådet, och
de segrande hattarna läto konungaparet känna sin
öfvermakt på det mest hänsynslösa sätt. Mot de
kungliga föräldrarnas önskan afskedade ständerna
de personer, som haft vård om de kungliga barnens
uppfostran, och utnämnde ny guvernör, ny uppvaktning
och nya lärare. Konflikten mellan konung och råd
togs till utgångspunkt för nya inskränkningar
i konungamakten, och då ett rykte kom ut, att
drottningen för att skaffa pengar pantsatt sina
juveler utomlands, läto ständerna på ett stötande
sätt företaga inventering af kronjuvelerna (se vidare
Juvelsaken). Den härsklystna, stolta L. uppretades
häraf till det yttersta, och trots maningarna
från brodern Fredrik II inlät hon sig med sina
förtrogna i äfventyrliffa revolutionsplaner. En
dylik omogen komplott röjdes 1756 och medförde en
blodig bestraffning af hennes intimaste vänner och
rådgifvare samt de ytterligaste förödmjukelser för
konungen och för henne själf. Hon fick åhöra en
skriftlig förmaning, framburen af prästeståndet,
i hvilken det förehölls henne, ätt hon förgätit
sin plikt mot Gud, sin gemål och Sveriges rike
och att hon bar skulden för de nyligen aflifvades
blod. Hofpartiet var slaget och skingradt, och
konungamakten var djupare förnedrad och maktlösare än
någonsin i Sveriges nyare historia. Ett ytterligare
svårt slag för L. var Sveriges inträde i den stora
koalitionen mot hennes broder Fredrik II, som efter
Sjuåriga krigets utbrott syntes kämpa en hopplös kamp

mot öfvermakten. Men hattpartiets genom Pommerska
kriget minskade anseende och begynnande splittring
kommo snart hennes stjärna att ånyo stiga. Vid
riksdagen 1760-62 måste hattcheferna söka hennes
bistånd, ej blott för att åvägabringa en enskild
fredsunderhandling med Preussen, utan ock för att
ernå ett slags förlikning med de med hofvet förbundne
mössorna, hvilka nu hotade med efterräkning för
det misslyckade kriget. Då äfven mössorna, som vid
1765-66 års riksdag kommo till makten, gäckade hennes
hopp om en utvidgning af konungamakten, försonade
hon sig fullständigt med hattarna, men lyckades ej
heller genom dem nå sitt mål. Från denna tid hade
hon dock i kronprins Gustaf en kraftig medhjälpare
i sina sträfvanden. Men hennes svartsjuka om makten
var så stor, att hon endast med svårighet kunde
finna sig i att med honom dela ledningen af hofvets
politik. Med Adolf Fredriks död, 1771, var hennes
politiska roll i det närmaste utspelad, hvilket i
hög grad förbittrade hennes sinne ej minst mot den
nye konungen. Underrättelsen om 1772 års revolution,
under hvilken hon befann sig på en resa i Tyskland,
kom henne dock för en tid att glömma sin harm. Och
då Fredrik II med anledning af denna händelse
hotade Sverige med krig, svarade hon bchjärtadt,
att han endast för priset af hennes blod skulle
kunna förvärfva svenska Pommern, hvars försvar
hon själf skulle öfvertaga. Snart återkom dock den
förra missstämningen, som ännu mer ökades, då hon
1777 för att få sina affärer reglerade nödgades
till konungen afstå sitt kära Drottningholm med
alla där förvarade konstsamlingar (bl. a. en stor
tafvel-samling). hvilka emellertid på detta sätt
räddades åt svenska staten. Och när hon vid kronprins
Gustaf Adolfs födelse (1778) gjorde sig till tolk
för ett skamligt rykte, att den unge prinsen ej
var Gustaf IILs, utan hofstallniästaren Muncks son,
uppstod den häftigaste brytning emellan henne och
sonen. Denne tvang henne slutligen att genom en
högtidlig deklaration samma år förklara det nämnda
ryktet osannfärdigt; men genom ett oförsiktigt
uttryck retade hon ånyo konungens vrede, och hon fick
framlefva sina återstående år skild från Gustafs
lysande hof, i dyster enslighet på sina änkesäten,
Fredriks-hof och Svartsjö. Tre dagar före sin död
försonades hon med konungen. Om svensk vitterhet och
historieforskning har L. inlagt en viss förtjänst
genom den af henne 1753 stiftade Vitterhetsakad.,
som 1786 af Gustaf III återupp-lifvades och
ombildades till Vitt. hist. o. ant. akad. På den
svenska dramatiken utöfvade hon dock snarare ett
hämmande inflytande, i det hon 1753 lät inkalla
en fransk skådespelartrupp, som undanträngde den
svenska trupp, hvars föreställningar börjats 1737
och dittills rönt ganska mycken framgång. Det svenska
konstlifvet har hon befrämjat genom tillbyggnad och
utsmyckning af Drottningholms slott samt betydande
samlingar af konstskatter. Med den samtida svenska
vetenskapens stormän, såsom Linné, stod hon i
personliga vänskapsförbindelser, och anläggandet
af na-turaliesamlingar, myntkabinett och bibliotek
visade ytterligare hennes intressen för vetenskapliga
sysselsättningar. Hennes ständiga penningnöd hind-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0653.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free