Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Frankrike. Tidigt varnade han dock för den fara,
som hotade genom Napoleons maktlystnad, och det
var till stor del L:s depescher, som eggade konung
Fredrik Vilhelm III att i aug. 1806 mobilisera
sin armé. Hemkallad i sept. s. å., fick L. efter
preussarnas nederlag vid Jena och Auerstädt
(okt.) sig anförtrodt att jämte general v. Zastrow
underhandla om fred, men försöket strandade, och det
vapenstillestånd, som de afslöto i Charlottenburg
(16 nov.), blef icke ratificeradt af den preussiske
konungen. L. fick kort därpå i Königsberg af denne en
antydan om, att man ej vidare behöfde hans tjänster i
Preussen; han reste då hem till Italien (jan. 1807),
blef kammarherre hos Napoleons syster Élise Bacciochi,
först i Lucca, därefter i Florens, och tillbragte
sina sista år under litterära förströelser. Hans
samtal med Fredrik den store utgåfvos i tysk öfv. af
Bischoff 1885.
(V. S–g.)
Luce [lys], Siméon August, fransk historiker,
urkundsutgifvare, f. 1833, d. 1892 som led. af
Institutet och professor vid École des chartes, utgaf
den fornfranska dikten
Gaidon (1862; i samlingen "Anciens poétes de la France"),
Chronique inédite des quatre premiers Valois (s. å.) och
Les chroniques de Froissart (8 bd, 1866–88),
för hvilken sistnämnda han erhöll Gobertska priset 1874.
Bland hans egna skrifter märkas
Histoire de Bertrand du Guesclin et de son époque (1876; 2:a uppl. 1883),
Jeanne d’Arc à Domremy (1886) och
La France pendant la guerre de cent ans (1890).
Luce [lys], Maximilien, fransk målare, f. 1858 i
Paris, studerade först xylografi, därefter målning för
Carolus Duran, blef en af ny impressionismens främsta
målsmän, har utställt kraftigt målade, färglysande
friluftsmotiv från Paris och Seines stränder samt
äfven från London och Belgien, bl. a.
Byn Moulineux (1905, i franska statens ego)
och landskap (i staden Paris’ samling). L. har dessutom
utfört en mängd teckningar, etsningar, litografier och
xylografier (bland de sistnämnda samlingen
Gueules noires,
arbetartyper efter mönster af C. Meuniers statyetter).
G–g N.
Lucena [lothe’na], distriktshufvudstad i spanska
prov. Córdoba, 59 km. s. s. ö. från Córdoba,
vid ett litet tillflöde till Genil. 21,179
inv. (1900). Tillverkning af lergods, tändstickor
och företrädesvis bronslampor. Stadens omgifningar
äro bekanta för sin yppiga växtlighet och sina
utmärkta andalusiska hästar. – I L. besegrades
och tillfångatogs morernas konung Boabdil (1483).
(J. F. N.)
Luceño y Becerra [lothe’njå i bethä’rra],
Tomás, spansk dramatisk författare och diplomat,
f. 1844 i Madrid, en af Spaniens mest uppburna
lustspelsförfattare, som alltifrån 1870 försett de
spanska teatrarna med "saynetes", fulla af färg
och ljus, af skrattretande oförargligt skämt och
betydande komisk kraft. De mest populära af dessa
till stort antal uppgående verk äro
Cuadros al fresco,
Teatro moderno,
El arte por las nubes,
Un domingo en el rastro,
Fiesta nacional och
El corral de las comedias.
Flera ha begagnats som text af de förnämste
zarzuelakomponisterna, Chueca, Valverde, Barbieri
o. a. L. har författat äfven en sedekomedi,
Gori, Gori ó el portugués en Madrid (1897),
efter Quiñones de Benavente.
Ad. H–n.
Lucentum, latinska namnet på Alicante.
Lucera [lotjera], stad uti italienska prov. Foggia
(Apulien), 16 km. v. n. v. från Foggia. 16,962 inv. (1901).
Biskopssäte. L. är forntidens Luceria,
hvars anläggning en grekisk tradition tillskrifver
Diomedes. I krigen mot samniterna opererade romarna
därifrån mot samniterna och förlade dit omkr. 315 en
romersk koloni. Kejsar Fredrik II förde till staden
en stor koloni sarasener från Sicilien, hvilken sedan
gick under genom de rättrogne konungarna Karl I:s och
Karl II:s af Anjou fientligheter. Fredrik II uppförde
där ock en borg, af hvilken ruiner ännu finnas. Han
dog i det närbelägna Castel Fiorentino (1250).
(J. F. N.)
Luceres uppges ha varit en af de tre romerska stamtribus
(ramnes, tities, luceres). Om dess tillkomst
och förhållande till de öfriga är intet med
säkerhet kändt. Se Legion 1.
R. Tdh.
Luceria, stad. Se Lucera.
Lucern, bot., namn på Medicago sativa,
detsamma som alfalfa. Se Medicago.
Lucernmögel, sjukdom å lucern, klöfver,
käringtand samt flera med dessa närbesläktade
baljväxtslag, framkallas af en svampart, tillhörande
bladmögelsvamparnas grupp (se Bladmögel) samt
benämnd Peronospora Trifoliorum. Den framträder som
större eller mindre utbredda fläckar, ofta i form af
breda tvärband, å bladen. Fläckarna äro på undersidan
beklädda af ett grått eller blekt lilafärgadt
mögelludd, bildadt af upprepadt tugrenade trådar med
nästan klotrunda förökningsceller i trådspetsarna. Den
härjar svårast å lucern, särskildt sådan af
amerikanskt ursprung. Hvilsporer, afsedda för svampens
öfvervintring, utvecklas endast sparsamt. För att
förekomma sjukdomen bör man ej använda utsädesfrö,
som skördats från sjuka plantor, samt ej å jord,
som burit sjuk skörd, ånyo under de närmast följande
åren odla baljväxtart, som är mottaglig för sjukdomen.
J. E–n.
Lucetius, lat. (af lux, ljus), tillnamn åt Juppiter som ljusgud.
Luchaire [lyʃär], Achille, fransk historiker, f. 24
okt. 1846 i Paris, d. där 14 nov. 1908, blef 1879 professor
vid "faculté des lettres" i Bordeaux och 1885 vid "faculté
des lettres" i Paris samt intog 1890 den genom Fustel
de Coulanges’ död lediga lärostolen i fransk medeltidshistoria
vid Sorbonne. 1895 blef han led. af Institutet. –
L. började sin vetenskapliga författarverksamhet med ett
par språkhistoriska arbeten,
Les origines linguistiques de l’Aquitaine (1877) och
Études sur les idiomes pyrénéens de la region française (1879),
samt en skildring af konungamaktens seger öfver de
sydfranske vasallerna:
Alain le grand, sire d’Albert. L’administration royale et la féodalité du midi, 1440–1522 (1877).
Sedan följde hans vetenskapligt betydelsefullaste verk,
Histoire des institutions monarchiques de la France sous les premiers capétiens (2 bd, 1883; 2:a uppl. 1891),
hvari han framlade och grundligt dokumenterade
en ny och banbrytande uppfattning af det franska
medeltidskonungadömets tidigare utveckling. Ur
samvetsgranna specialforskningar framgingo hans
Études sur les actes de Louis XII (1885),
Louis VI le gros. Annales de sa vie et de son règne, avec une introduction historique (1890) och
Les
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
