Print (PDF) - On this page / på denna sida - Lucca ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1213
Luce-Luchaire
1214
Frankrike. Tidigt varnade han dock för den fara,
som hotade genom Napoleons maktlystnad, och det
var till stor del L:s depescher, som eggade konung
Fredrik Vilhelm III att i aug» 1806 mobilisera
sin armé. Hemkallad i sept. s. å., fick L. efter
preussarnas nederlag vid Jena och Auerstädt
(okt.) sig anförtrodt att jämte general v. Zastrow
underhandla om fred, men försöket strandade, och det
vapenstillestånd, sorn de afslöto i Charlottenburg
(16 nov.), blef icke ratificeradt af den preussiske
konungen. L. fick kort därpå i Königsberg af denne en
antydan om, att man ej vidare behöfde hans tjänster i
Preussen; han reste då hem till Italien (jan. 1807),
blef kammarherre hos Napoleons syster Elise Bacciochi,
först i Lucca, därefter i Florens, och tillbragte
sina sista år under litterära förströelser. Hans
samtal med Fredrik den store utgåfvos i tysk öfv. af
Bischoff 1885. (V. S-g.)
Luce [lys], Siméon August, fransk historiker,
urkundsutgifvare, f. 1833, d. 1892 som led. af
Institutet och professor vid École des chartes, utgaf
den fornfranska dikten Gaidon (1862; i samlingen
"Anciens poétes de la France"), Chro-nique inédite
des quatre premiers Valois (s. å.) och Les chroniques
de Froissart (8 bd, 1866-88), för hvilken sistnämnda
han erhöll Gobertska priset 1874. Bland hans egna
skrifter märkas Histoire de Bertrand du Guesclin et
de son époque (1876; 2:a uppl. 1883), Jeanne d’Are
å Domremy (1886) och La France pendant la guerre de
cent ans (1890).
Luce [lys], Maximilien, fransk målare, f. 1858 i
Paris, studerade först xylografi, därefter målning för
Carolus Duran, blef en af ny impressionismens främsta
målsmän, har utställt kraftigt målade, färglysande
friluftsmotiv från Paris och Seines stränder samt
äfven från London och Belgien, bl. a. Byn Moulineux
(1905, i franska statens ego) och landskap (i staden
Paris’ samling). L. har dessutom utfört en mängd
teckningar, etsningar, litografier och xylogra-fier
(bland de sistnämnda samlingen Gueules noi-res,
arbetartyper efter mönster af C. Meuniers statyetter).
G-g N.
Lucena ["lothe’na], distriktshufvudstad i spanska
prov. Cördoba, 59 km. s. s. ö. från Cördoba,
vid ett litet tillflöde till Genil. 21,179
inv. (1900). Tillverkning af lergods, tändstickor
och företrädesvis bronslampor. Stadens omgifningar
äro bekanta för sin yppiga växtlighet och sina
utmärkta anda-lusiska hästar. - IL. besegrades
och tillfångatogs morernas konung Boabdil (1483).
(J. F. N.)
Luceno y Becerra [lothe’njå i bethä’rra], T
o-mås, spansk dramatisk författare och diplomat,
f. 1844 i Madrid, en af Spaniens mest uppburna
lustspelsförfattare, som alltifrån 1870 försett de
spanska teatrarna med "saynetes", fulla af färg
och ljus, af skrattretande oförargligt skämt och
betydande komisk kraft. De mest populära af dessa
till stort antal uppgående verk äro Cuadros al
fresco, Tea-tro moderno, El arte por las nubes, Un
domingo en el rastro, Fiesta nacional och El corral
de las comedias. Flera ha begagnats som text af de
förnämste zarzuelakomponisterna, Chueca, Valverde,
Barbieri o. a. L. har författat äfven en sedekomedi,
Gori, Gori 6 el portugués en Madrid (1897), efter
Quinones de Benavente. Ad. H-n.
Lucerntum, latinska namnet på A l i c a n t e.
Lucera [lotjera], stad uti italienska prov. Fog-gia
(Apulien), 16 km. v. n. v. från Foggia. 16,962
inv. (1901). Biskopssäte. L. är forntidens Luce-ria,
hvars anläggning en grekisk tradition tillskrif-ver
Diomedes. I krigen mot samniterna opererade romarna
därifrån mot samniterna och förlade dit omkr. 315 en
romersk koloni. Kejsar Fredrik II förde till staden
en stor koloni sarasener från Sicilien, hvilken sedan
gick under genom de rätttrogne konungarna Karl I:s och
Karl II:s af Anjou fientligheter. Fredrik II uppförde
där ock en borg, af hvilken ruiner ännu finnas. Han
dog i det när-belä_gna Castel Fiorentino (1250).
(J- F. N.)
Luceres uppges ha varit en af de tre romerska
stamtribus (ramnes, tittes, luceres). Om dess
tillkomst och förhållande till de öfriga är intet med
säkerhet kändt. Se Legion 1. R. Tdh.
Luce’ria, stad. Se Lucera.
Luce’!*!!, bot., namn på Medicago sativa, detsamma
som älf älf a. Se Medicago.
Lucernmögel, sjukdom å lucern, klöfver,
käringtand samt flera med dessa närbesläktade
balj-växtslag. framkallas af en svampart, tillhörande
bladmögelsvamparnas grupp (se B l a d m ö g e 1) samt
benämnd Peronospora Trifoliorum. Den framträder som
större eller mindre utbredda fläckar, ofta i form af
breda tvärband, å bladen. Fläckarna äro på undersidan
beklädda af ett grått eller blekt lilafärgadt
mögelludd, bildadt af upp-repadt tugrenade trådar med
nästan klotrunda förökningsceller i trådspetsarna. Den
härjar svårast å lucern, särskildt sådan af
amerikanskt ursprung. Hvilsporer, afsedda för svampens
öfver-vintring, utvecklas endast sparsamt. För att
förekomma sjukdomen bör man ej använda utsädesfrö,
som skördats från sjuka plantor, samt ej å jord,
som burit sjuk skörd, ånyo under de närmast följande
åren odla baljväxtart, som är mottaglig för sjukdomen.
J- E-n.
Luce^ius, lat. (af lux, ljus), tillnamn åt Jup-piter
som ljusgud.
Luchaire [lyjar], Achille, fransk historiker, f. 24
okt. 1846 i Paris, d. där 14 nov. 1908, blef 1879
professor vid "faculté des lettres" i Bordeaux och
1885 vid "faculté des lettres" i Paris samt intog 1890
den genom Fustel de Coulanges’ död lediga lärostolen i
fransk medeltidshistoria vid Sor-bonne. 1895 blef han
led. af Institutet. - L. började sin vetenskapliga
författarverksamhet med ett par språkhistoriska
arbeten, Les origines linguis-tiques de VAquitaine
(1877) och Études sur les idiomes pyrénéens de
la region francaise (1879), samt en skildring af
konungamaktens seger öfver da sydfranske vasallerna:
Alain le grand, sire d’Albert. L’administration royale
et la féodalité du midi, 1MO-1522 (1877). Sedan följde
hans vetenskapligt betydelsefullaste verk, Histoire
des institutions monarchiques de la France sous les
premiers capétiens (2 bd, 1883; 2:a uppl. 1891),
hvari han framlade och grundligt dokumenterade
en ny och banbrytande uppfattning af det franska
medeltidskonungadömets tidigare utveckling. Ur
samvetsgranna specialforskningar framgingo hans
Études sur les actes de Louis XII (1885), Louis VI
le gros. Annales de sa vie et de son régne, avec une
introduction historique (1890) och Les
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
