- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1217-1218

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucca ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1217

Luciani

1218

na säges heta L. Äfven enligt norsk sägen är
L. en bergfru, som under lucianatten anför
andeväsendenas skara, "lussi faerden". Hon åker
främst på en vagn, hvarpå hon medför ett kar,
ämnadt för brygd. En värmländsk sägen förmäler,
att L. under en svår hungersnöd uppenbarat sig med
ett skepp lastadt med födoämnen, hvarmed hon bistått
de nödlidande. Denna sägen har sin motsvarighet på
Sicilien. Luciahögtiden var förbunden med hvarjehanda
egendomliga fornseder. Redan kvällen förut förrättades
ett offer till vårdträdet (se d. o.), i det att något
af det nybryggda ölet utgöts öfver dess rötter. Detta
högst ålderdomliga offer var samtidigt egnadt
L. och hennes följe. Kvällen tillbragtes f. ö. med
"gille och lekar", och man synes fordom ha vakat hela
natten. Däraf ordet lussivaka. På själfva Luciadagen,
lussida’n, undfägnades husets folk i tidig otta af
en bland husets yngre kvinnor, som, hvitklädd och
med brinnande ljus fästa på hufvudet (se fig.), bjöd
på fläsk, "lussibiten", och öl eller i senare tid på
brännvinsglögg och ost eller kaffe med dopp. Denna
kvinna kallades sedan hela dagen Lussi 1. Lussibrud
och fick ej nämnas med sitt rätta namn. Dagen var
f. ö. egnad åt mat och dryck. Det hette, att man då
skulle "äta märg i benen", och en gammal författare
uppger, att öfverflöd denna dag ansågs medföra goda
tillgångar under det stundande året. Äfven husdjuren
skulle ha sin "lussibit" för att få hälsa och styrka
under det kommande året. I sydvästra Sverige bakas
till L. ett särskildt kultbröd (se d. o.), kalladt
"dövelskatt". Julbocken gjorde ock på vissa håll
redan vid denna högtid sitt inträde. Luciafirandet
synes egentligen ha tillhört Värmland, Dalsland,
Västergötland, Bohuslän och Halland, men finnes ock
omnämndt från Småland, Östergötland, Södermanland,
Närke och Västmanland och har icke varit obekant
äfven i andra landskap. För ungdomen i skolorna,
hvilka på Luciadagen afslutade höstterminen, blef
denna dag naturligtvis af stor betydelse och firades
med illumination, sång och hvarjehanda upptåg. Några
nationsföreningar vid våra universitet ha ock upptagit
lussifirandet och festliggöra dagen genom utklädningar
och arla dryckeslag. Likasom hos oss var fruktan för
under Lucianatten uppträdande väsen utbredd äfven hos
Tysklands allmoge, och man talade äfven där om denna
dag som egnad frosseri och dryckjom. Företrädesvis
utmärkes Luciadagen i Böhmen, där då en hvitklädd
kvinnogestalt uppträder. Denna ger sig dock en
mer eller mindre skräckinjagande karaktär och
motsvarar i flera hänseenden den i Österrike inemot
och under julen uppträdande Perchta. Under namnet
L. uppträder i sistnämnda land ock en person förklädd
till get. Äfven i Bajern och Bosnien förekommer på
Luciadagen förklädnad till en gammal kvinna med eller
utan en åtföljande bock. Hos sydslaverna anropar
man vid ihållande mulen väderlek L. om att åter föra
fram solen. L. betraktas flerstädes som väfnadens och
spånadens beskyddarinna, och i Böhmen säges hon vara
de tre spinnande ödesgudinnornas moder. Till sitt
väsen visar L., sådan hon i folktron framträder,
tydlig frändskap med åtskilliga den medeltida
folksägnen tillhörande mytiska gestalter -

Tryckt den S1/i 12

Perchta, Holda, "Diana", Satia Abundia, de tre
ödesgudinnorna m. fl., hvilka inemot och under
jultiden ansågos uppträda som andeskarans ledare och
framstå för människorna som både farliga och gynnande,
straffande och belönande. - Om de s. k. lussi-
(l uss e-) 1. stjärngossarna se Trettondedag jul. -
Litt.: E. Hammarstedt, "Lussi" i "Meddelanden från
Nordiska museet 1898" (1900), H. F. Feilberg, "Jul"
(1904), L. Johansson, "Lucia och de under jordiske i
norrländsk folksägen" med "Till-lägg" i "Fataburen",
1906, samt T. Norlind, "Latinska skolsånger"
(1909). (Hj. H-t.) N. E. H. Luciani [lotjiani],
Sebastiano di Fran-c e s c o (så kallad efter sin
fader), vanligen benämnd Fra Sebastiano del P’ombo,
italiensk målare, tillhörande både den venezianska
och den romerska skolan, f. omkr. 1485 i Venezia,
d. 1547 i Rom, var lärjunge af Giovanni Bel-lini och
studerade vidare under inflytande af Giorgione. Han
verkade , i Venezia till 1512. då l han kallades
till Rom ’ för att arbeta under och tillsammans
med Michelangelo. 1527- 28 var han för en tid åter i
Venezia. Där erhöll han binamnet "Del Piombo" på grund
däraf, att påfven Klemens VII 1531 gjorde honom till
påflig sigillbevarare (ämbetet kallades "officio del
piombo", emedan sigillet under de påfliga handlingarna
var af bly, it. piombo). Han blef på samma gång
munk ("frate" 1. "fra"). Det yppersta arbetet från
konstnärens venezianska ungdomstid är högaltartaflan
i kyrkan S. Giovanni Crisostomo i Venezia,
framställande den helige Chrysostomos, omgifven af
andra helgon. Bilden är af praktfull färgverkan och
kvinnogestalterna af en mäktig sinnlig skönhet. I Rom
deltog mästaren i utsmyckningen af Agostino Chigis
berömda villa, sedermera Farnesina. Där målade han
lynettbilderna i Galateasalen med scener ur Ovi-dius’
metamorfoser och en kolossalgestalt i fresko af jätten
Polyfem. Redan i dessa arbeten förråda sig intrycken
af Michelangelo, med hvilken han framgent kom att
samarbeta. Under den första tiden i Rom medverkade
han äfven vid Rafaels arbeten i Vatikanens stanzer,
och särskildt porträttgrupperna i t. ex. Mässan i
Bolsena anses härröra från hans hand. Rafaels kolorit
i de senare verken torde vara i hög grad påverkad af
Fra Sebastiano och hans venezianska skolning. Själf
tog denne intryck af Michelangelo och sökte förena
dennes storvulna teckning med fädernestadens sköna
kolorit. Bland monumentala arbeten må nämnas freskerna
i ett kapell i kyrkan S. Pietro in Montorio (1514-19;
den mest storartade af dessa är Kristi gisslande)
och ett par målningar i Cappella Chigi i S. Maria del
Popolo - båda kyrkorna i Rom. Andra betydande verk äro
Ado-nis’ död (i Uffizierna i Florens), ännu erinrande
om Giorgione, en Pietå (i Viterbo), Läsarns’ upp-

16 b. 39

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0667.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free