- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1225-1226

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucifera ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1225

Lucomagno-Lucullus

1226

händer1. I mars 1858 återeröfrade han detsamma.
1-3. (J. F. N.)

Lucomagno [lökåma’njå]. Se Lukmanier.

Lucon [lysa’], stad i franska dep. Vendée,
vid järnvägen emellan Nantes och La Kochelle
samt norra kanten af de på holländskt
sätt kanaliserade Marais (se V e n d é e),
genom en segelbar kanal förenad med hafvet
(Aiguillonviken). 6,163 inv. (1906). Biskopssäte
(som innehades af Richelieu 1607-24), kommunalt
college, prästseminarium. Tillverkning
af konstgjorda gödselmedel och brännvin.
(J. F- N.)

Lucrétia [-tsia], astron., en af småplaneterna.

Lucrétia [-tsia], enligt traditionen eller sagan,
dotter till romaren Spurius Lucretius Tri-cipitinus
och gift med L. Tarquinius från Collatia, var frejdad
för sin ovanliga skönhet och sitt kyska väsen. Dessa
egenskaper upptände hos den unge Sextus Tarquinius,
son till konung Tarquinius (med tillnamnet Superbus),
en häftig lidelse, som han slutligen i mannens
frånvaro med list och våld tillfredsställde. L. lät
därefter hemkalla sin man och sina närmaste samt
dödade sig inför deras ögon efter att ha omtalat
Sextus’ våldsgärning. Då utbrast det länge närda
missnöjet i öppet uppror, som hade till följd konung
Tarquinius’ afsättning och konungamaktens af skaffande
i Rom (509 f. Kr.). - L:s öde har gett upphof till
ett stort antal målningar, af bl. a. Cagnacci, Pesaro,
Tintoretto, Luca Giordano, Nazzola, Gustave Boulanger,
Andrea del Sarto, Tizian, Veronese, Albrecht Dii-rer,
Lucas Cranach d. ä. m. fl. Äfven i litteraturen har
L. ofta behandlats, bl. a. af Heywood, Shakspere
("Rape of Lucrece"), Lee, Arnaud, Payne, Dallas,
Tennyson ("Lucretius", 1868) och Pr. Ponsard (1843).

Lucretilis, Möns (nu Monte Gennaro), ett spetsigt
kalkberg (omkr. 1,300 m.) på det sabinska området,
i närheten af Horatius’ landställe. Utgräfningar
började hösten 1909 på den plats, där Horatius’
landställe förmodas ha legat.

Lucretius [-tsius], TitusL. Carus, romersk filosof
och skald. Hans födelseår uppges till 97, dödsåret
till 55 (eller 51) f. Kr. L. egnade sig ifrigt
åt filosofiska studier. Han synes ha varit en
lidelsefull, väl något disharmonisk natur, som
grubblade öfver lifvets och dödens gåtor och blef
pessimist, men på samma gång i viss mån en tänkare,
som under de oroliga tiderna fann tröst i Epikuros’
materialistiska läror, hvilka han förstod att sätta
i system. Hänförd af en varm och fast öfvertygelse
om sanningen af de åsikter, till hvilka han kommit,
kände han sig kallad att utbreda dem bland sina
landsmän och skingra de gängse föreställningarna
om människornas förhållande till gudarna samt
dödsfruktan m. m. Sålunda blef han författare till
lärodikten De rerum natura (Om tingens väsen eller
om världsalltet, 6 böcker), ställd till Memmius. Den
innehåller läran om världens uppkomst genom en otalig
mängd atomer, vidare en framställning af själen som
äfvenledes materiell och af våra föreställningar
och känslor som beroende af sinnliga förnimmelser,
slutligen förklaring af meteorologiska och andra
företeelser. L:s rika begåfning och hänförelse för
sin uppgift satte honom i stånd att ge en verkligt
intresseväckande framställning af det i sig själf
något torra och opoetiska ämnet.

Kraftig i sin bevisning, lefvande i sin öfvertygelse
och ofta högstämd i tonen, förstår han att
rycka läsaren med sig. Enstaka skildringar, såsom
invokationen till Venus, skildringen af morgonen (II:
144) och af pesten i Aten, äro förträffliga. Själf
klagar han öfver språkets armod, hvilket han gör
sig all möda att afhjälpa. Till följd af ämnets
beskaffenhet blir dock uttryckssättet, i trots af det
obestridligen upphöjda i framställningen, ofta hårdt
och i det hela något ojämnt, hvarjämte versen stundom
är knagglig. Åtskilligt, som kan vara att anmärka,
bör dock måhända tillskrifvas den omständigheten, att
han ej fick lägga sista handen vid sitt verk. Enligt
en icke fullt bestyrkt uppgift undergick detta en
slutlig redaktion af en Cicero, vare sig den frejdade
talaren eller dennes broder Quintus. L:s verk är
öfv. på svensk hexa-metrisk vers af A. Jacobsson (1903
och 1904). Delvis hade öfv. belönats med Sv. akad:s
pris. Verserna l-148 i I äro förut öfversatta af
Atterbom i "Poesiens historia" ("Samlade skrifter",
II, bd 3). Vidare har Klemens Cavallin publicerat en
uppsats om "En materialistisk skald i forntiden" (i
"Från Lundagård och Helgonabacken", 1892). Äfven bör
omtalas en skrift af E. Fehr, "T. Lucretius Carus. ’Om
naturen’. En filosofisk och litteraturhistorisk
studie" (1897), med metriska tolkningar. De två
första böckerna äro öfv. till da. af S. S. Meisling
(1832). R-Tdh.

Lucrezia Borgia [lokretsia bå’rdjia]. Se Bor-gia 5.

Lurcri cai^sa. Se L u c r u m.

Lucrino [lokrinå]. Se Lucrinus lacus.

Lucrinus lacus (it. Lago Lucrino), sjö i Kam-panien,
strax n. om Avernus (se Avernus lacus) och skild
från Pozzuoliviken af en landtunga, där den forna via
herculea och den nuvarande järnvägen gå fram. Genom
utbrott af Monte nuovo 1538 har sjöns storlek
betydligt minskats. Dess största djup är omkr. 5m. Nu
som i forntiden är L. ryktbar för sin ostronodling,
som skall ha införts af Sergius Orata 100 f. Kr. Ännu
i dag lämnar sjön en i Neapel mycket omtyckt
fisk (la spigola). Den ryktbaraste bland de många
villorna vid sjön var Ciceros "Academia", hvars ruiner
försvunno vid den ofvannämnda vulkaniska katastrofen.
J- C.

Lu^rum, lat., vinst. - L. ce’ssans, upphörande vinst,
ett parallellbegrepp till damnum e m er gen s (se
d. o.) och medförande likartade följder med dettas. -
L u c r i c a u;s a, för vinnings skull.

Lucullän. Se L u k u 11 a n.

Lucullus, namn på en fornromersk släkt, en gren af den
liciniska. Mest bekant är L u c i u s Licinius L.,
f. 106 f. Kr. Han utmärkte sig tidigt genom krigisk
duglighet i bundsförvantsfejden och det första kriget
mot Mithridates. L. var en af optimatpartiets
mest framstående män. Han fick som konsul 74
f. Kr. öfverbefälet mot konung Mithridates, då denne,
väl rustad, ånyo började krig. Med skicklighet
och framgång kämpade han mot fienden och tvekade
icke att anfalla Mithridates i hans eget rike. Efter
lyckliga strider tvang han denne att fly till sin måa^
Tigranes, konung i Armenien. Den romerske fältherren
fordrade då hans utlämnande; och då detta vägrades,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0671.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free