- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1235-1236

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludi magister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1235

Ludvig

1236

nerna och nordmännen. Sedan emellertid bröderna med
understöd af Karl den tjockes tyska trupper lyckats
besegra grefve Bernhard af Gothien, som af rättades,
och eröfra en större del af Bourgogne, måste de vända
sig mot nordmännen, som i slaget vid Saucourt (nära
Abbeville) 3 aug. 881 ledo ett grundligt nederlag,
som lär kostat dem 8,020 man. Men de i Saucourt
belägrade nordmännen sprängde vid ett kraftigt utfall
L:s här, och L. såg sig tvungen att åt den fruktade
nordmannahöfdingen Hasting inrymma grefsk. Chartres
som län. Efter L:s död tillföll Neustrien Karlman
(se Kar 1-man 4). Om segern vid Saucourt se L
u d wigslied. 4. L. IV (fr. Louis tfoutre-mer,
lat. Ludovicus ultramarinus, "från hinsidan hafvet"),
den föregåendes brorson, Karl den enfaldiges (se K ar
l, f rån-ska konungar 3) son med Edgiwa, syster till
engelske konungen Athelstan, f. 920, d. 10 sept. 954 i
Reims, fördes vid faderns tillfångatagande 923 af sin
moder till England, men kallades efter konung Raouls
död "från hinsidan hafvet" på till-skyndan af dennes
svåger, Hugo den store (se Hugo, franska furstar 1),
som tillika var L:s nära frände (han var gift med L:s
moster), till konung och kröntes i Laon 19 juni 936
af ärkebiskop Artand. När L. icke mot beräkning ville
gå i sin mäktige onkels ledband, utbröt dem emellan
strid, som efter åtskilliga växlingar, hvarunder
Hugos svåger, konung Otto I af Tyskland, spelade

Silfverdenar, slagen för Ludvig IV.

en afgörande roll, slutade med L:s seger. Han vann
på sin sida grefve Yilhelm Blårhufvud af Poitiers och
Auvergne, hertig Giselbert af Lothringen m. fl. Efter
den sistnämndes död (938) gifte L. sig med hans änka,
Gerberea, konung Otto I:s syster, samt vann därigenom
förlikning med Otto - visserligen med uppgifvande af
anspråken på Lothringen - och med Hugo. När han så
vid ett misslyckadt försök att beröfva sin omyndige
vasill Rikard I Långben hertigdömet Normandie blifvit
normandernas fånge, förbundo sig Hugo af Fran-cien och
konung Otto ånyo mot honom (945). L. öfverlämnades
af norman derna till Hugo, som los-släppte honom
(946), först sedan han lämnat ifrån sig Laon,-
den viktigaste ort, som stod honom åter af hans
fädernebesittningar. L. hade svårt att smälta
förlusten. Hans gemål drog sin broder Otto öfver på
hans sida, och en väldig tysk här, förstärkt af L:s
och konung Konrads af Burgund trupper, drog skönande
genom Francien och in i Normandie, men fälttåget
blef i hufvudsak förfeladt; icke ens Laon hade
kunnat intagas. Omsider, under konung Ottos medling,
försonade Hugo sig med L. Denne fick då fästet vid
Laon (staden hade han redan återtagit), men Hugos son
Otto belänades med hertigdömet Burgund. L. förnötte
de sista åren af sin regering med en mängd småfejder
mot vasaller inom det kungliga domänet: förgäfves
belägrade

han ofta nog en liten borgherre, som inom sin borgs
fasta murar trotsade Frankrikes konung. L. afled genom
följderna af ett fall med hästen under en jakt. Hans
äldre son, Lothar, efterträdde honom på tronen;
den yngre, Karl, blef med tiden hertig af Lothringen.

5. L. V den overksamme (fr. Louis V le Fainéant),
den föregåendes sonson, konung Lothars son, f. 967,
d. 22 maj 987 på grund af ett fall från hästen
under en jakt, kröntes i Compiégne under faderns
lifstid 979 och efterträdde honom 986. Den
unge konungens hof var en tummelplats för
partistrider och ränker, i hvilka hans farbroder
hertig Karl af Lothringen och hans mäktigaste vasall,
hertig Hugo Gapet af Francien, spelade hufvudrollerna.
L. själf bekämpa-de icke utan framgång åtskilliga af
sina trotsiga vasaller. Han var den siste konungen
af karolingiska ätten, som regerade i Frankrike.

6. L. Yl den tjocke (fr. Louis le gros),
son till Filip I med Berta, dotter till grefve
Florent af Holland, f. 1078, d. l aug. 1137,
efterträdde 1108 sin fader på tronen, sedan han
faktiskt från 1100 varit den verklige regenten.
Trots intriger från styfmoderns, Bertradas,
sida - hon sökte t. o. m. förgifta honom
- och konungamaktens svaghet lyckades han lägga
grunden till de franske konungarnas blifvande
maktstorhet genom att rikta sina ansträngningar mera
på utvidgandet af konungens personliga domäner än,
såsom de föregående kapetingerna, på häfdandet
af konungens fiktiva öfverhöghet öfver stormännen.
Sparsam ända till snålhet, af naturen enkel och
rättfram samt i grunden godhjärtad, visste han
också att skaffa sig synnerligen dugliga
medhjälpare, bland hvilka särskildt må nämnas
den lågättade munken Suger, administratör för
Saint-Deuis’ kloster, och L:s kusin grefve
Raoul I af Vermandois, hvilka båda med nit och
oegennytta understödde honom. Genom köp, byten,
konfiskeringar och eröfringar blef L. den störste
godsegaren i Ile-de-France, där han raskt och
energiskt införde rättssäkerhet och befrielse från
de många röfvare och små borgherrar (chåtelains),
som länge gjort denna provins osäker. Han hade
därvid kraftigt stöd i kyrkan, liksom
hans stora personliga tapperhet också bidrog
till den slutliga framgången. Äfven i
Bourbonnais, Auvergne och Flandern, dit han företog
två fälttåg, befäste han sin myndighet och
kronans inflytande genom krigiska expeditioner.
I striden mot vasallerna vann han stadernas stöd
genom att garantera dem deras från länsherrarna
köpta eller dem aftvungna privilegier. Bourgogne,
Bretagne, Toulouse, Gascogne, Poitou och Anjou voro
dock fortfarande så godt som fullständigt
oberoende. Mot sin farligaste fiende, Henrik
I i England, Normandies hertig, förde L.
tre krig, af hvilka det första slutades
därmed, att han i fördraget i Gisors (1113)
tvangs att erkänna Henriks suzerä-nitet öfver Maine
och Bretagne, det andra (1116 -20) genom ett, efter
fruktlösa hänvändningar till påfven Calixtus II:s
förmedling, afslutet stillestånd, och det
tredje, som började 1123, först genom Henriks
död Il35 lät L. hoppas på framgång. Det understöd,
som L. åtnjöt från kyrkan och som kraftigast
bidrog till hans framgångar, berodde väsentligen
på hans fulla anslutning till

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0676.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free