- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1237-1238

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludi magister ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1237

Ludvig

1238

den af Bernhard af Clairvaux (se d. ö.) föranledda
reformen af klosterväsendet. Han gaf också en fristad
i sitt rike åt påfvarna Pascalis II, Gelasius och
Galixtus II, under deras strider med kejsaren. Han
häfdade kronans domsrätt framför kyrkans samt
genomdref på synoden i Reims 1119, att biskoparna
skulle svära konungen trohetsed. L:s trägna arbete
på lagskipningens, förvaltningens och det allmänna
rättssäkerhetstillståndets områden gjorde honom mycket
populär, och han måste anses som en af medeltidens
främsta franska konungar samt den ursprunglige
grundlä^aren af Frankrikes enhet. L. gifte sig
1115 med Adélaide de Maurienne, systerdotter till
påfven Calixtus II, och hade med henne 6 söner och
3 döttrar. Se Luchaire, "Louis VI" (1889).

7. L. VII den unge (fr. Louis le jeune) 1. den
fromme (fr. Louis le pieux], den föregåendes
son, f. 1120, d. 18 sept. 1180 i Paris, kröntes
till faderns efterträdare 1131 och besteg tronen
1137. S. å. förmäld med den sköna, lef-nadsglada
AHénor af Akvitanien (se Eleonora), och därigenom
hertig öfver detta land, som sträckte sig från
Loire till Pyrenéerna, syntes han ega en starkare
maktställning än de föregående kapetin-gerna, hvilken
än mera tryggades genom de svårigheter konungen
i England och kejsaren hade att hvar i sitt rike
bekämpa. Faderns rådgifvare, Suger, som åstadkom
brytning mellan L. och hans moder Adelaide, hvilken
drog sig från hof vet, ledde i början hans politik,
men kunde ej hindra L. från att genom sin dyrkade
gemåls tillskyndan ställa sig afvog mot kyrkan och
dess stora privilegier, framför allt mot den pågående
stora reformen därinom (jfr L. 6). Han kom därigenom
i strid, med påfven Innocentius II, som belade landet
med interdikt, och understödde en af L:s mäktigaste
vasaller, Thibaut IV af Champagne, i dennes kamp mot
konungen. Denna slöts först efter påfvens död (1143)
genom Sugers och Bernhards af Clairvaux gemensamma
ansträngningar tack vare den nye påfven Celestinus
II :s försonlighet 1144. I hufvudsak hade L. haft
de militära framgångarna, men påfvedömet inhöstat
frukterna. Äfven mot andra vasaller häfdade L. sin
myndighet med lycksam utgång. Honom tillskrifves
ock initiativet till andra korståget (1147-49),
som af Bernhard af Clairvaux tillämnades i stora
proportioner och syften, men toto It misslyckades på
grund af afunden mellan de deltagande tyskarna och
fransmännen. Under tiden hade Suger varit landets
egentlige regent, samlat pengar till företaget och
hållit herrarna i schack. Ett af honom pla-neradt nytt
korståg på hans egen bekostnad gick om intet genom
hans död, 1152. Kort därefter skilde sig L. från sin
gemål, formellt på grund af en hårdragen tolkning
af kanoniska lagen, då de båda voro f ränder,
i verkligheten på grund af oenighet mellan den
svartsjuke konungen och hans gladlynta gemål. Hon
gifte sig kort därpå med Henrik af Anjou, som 1154
blef konung i England. Denne kom sålunda i besittning
af hela västra Frankrike och blef vida mäktigare än
sin länsherre. S. å. gifte L. om sig med Constance
af Kastilien och förmälde sin liknämnda syster med
grefve Raimond V af Languedoc, hvarigenom detta lands
länge afbrutna relationer med kronan återställdes. L.

sig nu alltmera åt bot- och andaktsöfningar, och
hans forna kraft slappades alltmer. Dock arbetade han
systematiskt på kronodomänernas konsolidering, därvid
understödd af städerna, af hvilka han grundade flera
nya. Han hade under senare regeringsår flera olyckliga
strider med Henrik II och åtskilliga vasaller. L. hade
i sitt tredje gifte, med Adéle af Champagne (1160),
sonen Filip August, 1179 krönt till konung.

8. L. VIII Lejonhjärta (fr. Louis Coeur de Hon],
son till Filip II August och Isabella af Hainaut,
f. 5 sept. 1187, d. 8 nov. 1226 på slottet Montpensier
i Auvergne, efterträdde 1223 sin fader på tronen och
kröntes s. å. i Reims, den förste af kapetingerna,
som ej krönts under faderns lifstid, ett tecken på,
att kronan numera ansågs ärftlig. 1215 hade han af
de mot konung Johan utan land upproriske baronerna
inkallats till England för att mottaga dess tron,
och 1216 landsteg han där, men misslyckades i
sitt företag genom Johans död (s. å.) och påfvens
ingripande till förmån för erkännandet af dennes
son, Henrik III, som Englands konung. L:s regering
upptogs af en fortsatt strid mot engelsmännen och
albigerserna (se d. o.), hvarunder han esomoftast
hembar segern. Han afled på återvägen till
Paris från ett krigståg mot de senare. L. var
förmäld med Blanche (se d. o.) af Kastilien och
hade med henne 11 barn. Se Petit-Dutaillis,
"Étud3 sur la vie et le régne de Louis VIII" (1894).

9. L. IX den heli ge (fr. Saint Louis], den
föregåendes son med Blanche af Kastilien, f. 25

Ludvig IX. Efter en miniatyrbild från 1300-talet.

april 1215 i Poissy, d. 25 aug. 1270 i Tunis,
efterträdde 1226 sin fader på Frankrikes tron och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0677.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free