Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hellre vinna sitt mål genom underhandlingar, hvari
han var mästare, och genom bedrägeri än genom ärlig
strid. Hans rykte har dock mycket förvanskats genom
hans fienders framställningar. Philippe de Comines
har i sina "Mémoires" pietetsfullt skildrat honom. -
L. var gift först med Margareta af Skottland och
sedan med Charlotta af Savojen, som skänkte honom
sonen Karl (VIII) och döttrarna Anna af Beaujeu,
hans älsklingsbarn, samt Johanna, Ludvig XILs
första gemål. Litt.: P. Raymond, "Correspondance
inédite de Louis XI avec le duc de Bretagne" (1867),
E. Charavay och J. Vaesen, "Lettres de Louis XI"
(7 bd, 1882-1900), Legeay, "Histoire de Louis XI"
(1874), Michelet, "Louis XI et Charles le Téméraire"
(flera uppl.), och Sée, "Louis XI et les villes"
(1893).
12. L. XII, son till hertig Karl af Orleans och
Maria af Kleve, f. 27 juni 1462 i Blois, d. l
jan. 1515, blef 14 år gammal gift med L. XI:s dotter
Johanna. Efter en nöjesfylld ungdom sökte han 1483
göra sig till förmyndare i st. f. Anna af Beaujeu för
svågern Karl VIII, men sedan ständerna 1484 förklarat
Karl myndig och Anna faktiskt öfvertagit makten,
ansåg han lämpligast att fly till Bretagne. Dömd
som upprorsmakare af Parisparlamentet, samlade han
en här, men blef slagen, tillfångatagen och fick
1488-91 sitta i hårdt fängelse. Sedan tjänade
han troget Karl VIII, hvars giftermål med Anna af
Bretagne han förmedlade. 1498 blef han som närmaste
tronarfvinge själf konung, skilde sig från Johanna
och gifte sig med Anna, sålunda räddande Bretagne
åt kronan. Mild och godhjärtad (han kallades le père
du peuple, "folkets fader"), lyckades han häfda det
inre lugnet genom en serie reformer, en del pålagor
afskaffades, rättskipningen ordnades, tjänstemännen
höllos i tygeln, och nya parlament upprättades i
Provence och Normandie. Han sökte också trygga det
yttre lugnet genom att förnya fördragen och stärka
de goda förbindelserna med England, Aragonien
och Ungern och lyckades efter ett kort fälttåg i
Franche-Comté och Burgund sluta stillestånd med
kejsar Maximilian. L. gjorde sig till målsman för
den i Frankrike alltsedan Filip den sköne rådande
traditionen om en moralisk hegemoni i Italien. Han
upptog som arftagare af huset Anjou Karl VIII:s
anspråk på Neapel och gjorde själf anspråk på Milano,
enär hans farmor Valentina Visconti var syster till
den siste Visconti i Milano. 1499-1500 eröfrade han
landet och slöt därefter fördrag med Ferdinand af
Aragonien om delning af Neapel, som intogs 1501. Men
bundsförvanterna kommo ej sams om delningen, och
fransmännen förjagades ur Neapel 1503, hvarefter genom
fördragen i Blois (1504-05) L. måste afstå Neapel åt
Ferdinand. 1508 (10 dec.) ingick L. med Ferdinand,
påfven Julius II och
kejsar Maximilian ligan i Cambrai, riktad mot den
rika republiken Venezia, hvarefter L. i grund slog
dess trupper vid Agnadello (8 maj 1509) och intog en
del af dess område. Men republiken köpte påfvens
ynnest, som vände alla L:s bundsförvanter jämte
England och schweizarna mot honom själf. I kriget
saknade han icke framgång, men 1511 förenade påfven
ånyo alla hans fiender i "den heliga ligan", och mot
den fruktansvärda öfvermakt, som nu reste sig mot L.,
hjälpte icke Gaston de Foix’ snillrika fälttåg 1512,
utan fransmännen blefvo utjagade ur Italien. Angripen
från alla sidor, måste L. sluta fred 1514 och därvid
afstå alla sina besittningar i Italien. Till fredens
beseglande gifte han sig s. å., sedan drottning Anna
nyss förut aflidit, med Henrik VIII:s 16-åriga syster
Maria. Efter sex veckors äktenskap äfled han. Trots
de dyra krigen växte Frankrikes materiella välstånd
ansenligt under L:s regering, i det att jordbruket
gick framåt med stora steg. Renässansen gjorde nu
också sitt intåg i Frankrike. L. efterlämnade blott en
dotter, Claude, som förmäldes med Frans af Angoulême,
hvilken som Frans I efterträdde L. Litt.: De Maulde,
"Histoire de Louis XII" (6 bd, 1889-93), och Yriarte,
"César Borgia" (2 bd, 1888).
13. L. XIII, son till Henrik IV och Maria af Medici,
f. 27 sept. 1601 i Paris, d. där 14 maj 1643, var i
sin barndom tystlåten och allvarsam och bibragtes
tidigt af sin fader, som mycket sysslade med hans
uppfostran, hat till Spanien. 1610 blef han kocung
under förmynderskap af modern, som föredrog sin
andre son, Gaston, och systematiskt försummade L.,
hvars barndom därför blef föga glad. Han tvangs
att gifta sig (1615) med Anna af Österrike, som han
afskydde såsom spansk infantinna, och blef alltmer
tillbakadragen. Han gjorde ett par försök att knyta
kvinnliga förbindelser, men hade sedermera i jakten
sin enda förströelse. Marias politik gick alldeles
tvärt emot Henrik IV:s; hon sökte närma sig Spanien,
men retade åtskilliga af de förnämste ädlingarna dels
genom sin politik, dels genom sin öppna förkärlek för
sin landsman Concini, marskalk d’Ancre (se d. o.),
som var hennes allrådande minister. Sedan Richelieu
inträdt i konseljen och Concini gjort sig alltmer
impopulär, blef denne på initiativ af L:s gunstling
och jaktkamrat hertig de Luynes 1617 skjuten af gardet
och Maria förvisad till Blois. L. öfvertog nu själf
makten, men leddes af Luynes, som dock hade flera
uppror bland adeln att bekämpa. Richelieu åstadkom
en försoning mellan L. och Maria, men ett nytt
hugenottkrig, fram-kalladt af den katolska kultens
återställande i Béarn, slutade med L:s nederlag
utanför Montauban (1621), hvilket kort efteråt
följdes af Luynes’ död. L. ingrep nu en tid kraftigt
i regeringsärendena, men inseende sin oförmåga,
tog han 1624
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
