Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1245-1246 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Richelieu, som genom Marias inflytande blifvit
kardinal, till sin förste minister för att
fullfölja sina mål: rebellernas krossande i
landet och Spaniens bekämpande. Till sin död,
1642, var Richelieu sedermera Frankrikes verklige
härskare, dock alltid i godt samförstånd med L.,
äfven om förhållandet dem emellan ej alltid var
det hjärtligaste. Att L. lyckades genomdrifva sina
afsikter i det väsentligaste, är därför till största
delen Richelieus förtjänst. Den forna uppfattningen
om L:s hat till sin store minister, om hans samtycke
till Cinq-Mars’ sammansvärjning mot denne och hans
fruktan för honom har för länge sedan vederlagts
af nyare forskningar, särskildt genom d’Avenel och
Marius Topin. L., hvars kanske största förtjänst
var den, att han bibehöll Richelieu vid makten,
var hela sitt lif en svag och vacklande karaktär,
misstänksam och dyster till lynnet. I krig visade han
stor tapperhet. Han efterlämnade två söner, L. (XIV)
och Filip af Orleans. - Litt.: Hanotaux, "Histoire
du cardinal de Richelieu" (1892 ff.), flera arbeten
af B. Zeller och Beauchamp, "Louis XIII" (1902).

14. L. XIV (Louis le grand), den föregåendes
son med Anna af Österrike, f. 15 sept. 1638 i
Saint-Germain-en-Laye, d. l sept. 1715 i Versailles,
efterträdde 1643 vid 4 års ålder sin fader på


Ludvig XIV. Efter målning af J. de la Haye
(originalet knästycke).

tronen. Under hans minderårighet fördes regeringen
med kraft och klokhet af änkedrottningen och Mazarin,
som tillika var L:s politiske läromästare och fick en
klar uppfattning om hans egenartade karaktär. Utan
särskild håg för studier, lärde sig L. dock med
lätthet latin, spanska och italienska, hvilka två
senare språk han talade flytande, men fick i öfrigt
en bristfällig underbyggnad. Efter Mazarins död
(1661) tog L. själf regeringen om hand. De samtida
statsrättslärorna stärkte hans uppfattning om hans
ställning som en Guds ställföreträdare på jorden
och som absolut envåldshärskare i sitt rike. Den
absoluta härskarsuveräniteten
fick i honom sin förnämsta, mest typiska
representant. "L’état, c’est moi" ("det är jag,
som är staten") kan sättas som motto på hans hela
regering och innebar äfven, att han ansåg sig som
egare till alla sina undersåtars egendom. Hans
härsklystnad och stolthet stodo i jämhöjd med dessa
åsikter. 1661 var han nära att börja krig med Spanien
till följd af en etikettsfråga, om hvilketdera
rikets ministrar i främmande land skulle intaga
första platsen. Spanien måste ge efter. Ännu mer
förödmjukades påfven (1664), när hans trupper hade
skjutit på den franske ambassadörens vagn. L. var
under förra hälften af sin regering lycklig i alla
sina företag. Betydelsefulla reformer genomfördes på
snart sagdt alla statslifvets områden, tack vare de
utmärkte medhjälpare han lyckades förskaffa sig och
hvilkas förtjänster väsentligen skapat den nimbus, som
omstrålar honom i historien: Colbert för finanserna,
näringslifvet och kolonierna, Turenne och Condé för
armén, sjöhjälten Duquesne för flottan, Louvois
som krigsminister, Lionne som utrikesminister,
alla dessa och många andra framstående män skapade
åt "le roi soleil" ("Kung Sol") hans enastående
rykte och anseende som tidehvarfvets ("le siécle
de Louis XIV") mönsterkonung i såväl godt som
ondt. Den litterära och konstnärliga glansperiod,
som åtföljde Frankrikes yttre storhet under denna tid
och som representeras af namn sådana som Moliére,
La Fontaine, Racine, Boileau, m:me de Sévigné (jfr
Franska litteraturen, sp. 1204 -05), Lebrun, Poussin,
Lorrain, Puget, Perrault m. fl. bidrog i hög grad
att befästa L:s anseende som mönsterfursten. Efter
de lysande framgångarna följde en period af nedgång,
när L. fick att kämpa med Vilhelm III (af Oranien),
Englands konung. L:s bigotta sinnelag och m:me de
Maintenons inflytande föranledde upphäfvandet af
Nantesiska ediktet (1685), hvarigenom tusentals
protestanter, Frankrikes mest idoga invånare, tvungos
af religionsskäl att emigrera, en stor del till
Preussen, hvars näringslif därigenom fick ett för
Frankrike i längden ödesdigert krafttillskott. Det
långvariga och för landets finanser förödande Spanska
tronföljdskriget samt det ohyggliga kamisardkriget
(se Kamisarder) blottade landet på resurser och
bidrogo till folkets utarmande samt undergräfvandet
af dynastiens anseende. (Om L:s regering se vidare
Frankrike, sp. 1147-49.) L:s motgångar i Spanska
tronföljdskriget, trots de lysande bragder, som
Villars och Vendôme utförde, jämte de familjesorger
L. fick utstå genom sin ende son, Ludvigs, död (1711)
m. m., förkrossade honom och påskyndade hans död. -
L:s stora anseende, hans lysande hoflif och de seder
- och oseder -, som där rådde, gjorde Frankrike för
lång tid framåt till ett mönsterland i Europa. Franskt
språk och fransk kultur betraktades öfverallt som
förebilder, och inflytandet däraf är ännu märkbart. -
L. förmäldes 9 juni 1660 med spanske konungen Filip
IV:s dotter Maria Teresia (d. 1683) och hade med henne
en son, Ludvig. Dessutom hade han flera barn med sina
många älskarinnor. De mest bekanta af dessa senare
äro La Vallière (se d. o.), Montespan (se d. o.) och
i synnerhet fru Scarron. mer känd under namnet madame
de Maintenon (se d. o.), med hvilken han lät hemligen
viga sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>