Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(trol. 1685) och hvilken ända till hans död utöfvade
stort inflytande på hans politik. L:s namnteckning
meddelas å pl. I till art. Autograf. - Den bildande
konsten har i mångfaldig måtto förhärligat L. Flera
statyer af honom förstördes under revolutionen, men
i Versailles finnes kvar Warins staty, framställande
L. som romersk triumfator, och ryttarstatyer öfver
honom ha rests 1822 på Place des victoires i Paris
(modellerad af Bosio), 1826 på Place Bellecour
i Lyon (modellerad af Lemot) samt en på Cour
d’honneur i Versailles (modellerad af Petitot och
Cartellier). Flera byster af L. finnas i Versailles,
och Ch. Lebrun (se d. o., sp. 1473) utförde i
galleriet där en väldig serie målningar med ämnen ur
L:s lefnad. Hans porträtt målades af bl. a. Rigaud
(i kungamantel; Louvremuseet), de la Haye (se
fig. å sp. 1245), Nanteuil, Mignard och Lebrun (i
Versailles) samt van der Meulen (bild till häst,
i Dijon). Å pl. III till art. Dräkt ses L. i hof
dräkt. -. Litt.: Voltaire, "Siécle de Louis XIV"
(1740, alltjämt nya upplagor), Philippson, "Das
zeitalter Ludwigs XIV" (2:a uppl. 1889), Bourgeois,
"Le grand siecle. Louis XIV" (1895), Waldteufel, "La
politique étrangére de Louis XIV" (1898), Heuzé, "La
cour intime de Louis XIV" (1902) och E. Lavisses (se
denne) berömda skildring i "Histoire de France depuis
l’origine jusqu’å la revolution" (d. VII och VIII).
15. L. XV, den föregåendes sonsons son, f. 15
febr. 1710 i Fontainebleau, d. 10 maj 1774 i
Versailles, miste vid två års ålder sina föräldrar,
hertig Ludvig af Bourgogne och Maria Adelaide af
Savojen. l sept. 1715 blef han Frankrikes konung
under hertig Filips af Orleans ("regentens")
förmynderskap. Han fick en sorgfällig uppfostran
under ledning af biskopen i Fréjus, kardinal
Fleury. Efter "regentens" död (2 dec. 1723) öfvertog
L. själf regeringen, hälsad med jubel af folket,
som gaf honom tillnamnet le bien-aimé ("den högt
älskade"). "Regenten" hade af politiska skäl förlofvat
honom med en fyraårig spansk infantinna, som 1722
sändes till Frankrike för att uppfostras, men hans
efterträdare i regeringen, hertigen af Bourbon,
skickade henne tillbaka och förmådde L. att 1725
gifta sig med Maria Leszczynska (d. 1768), dotter
till Polens förre konung, Karl XII:s skyddsling,
Stanislaus. Härigenom kom dennes hertigdöme Lothringen
att utan svärdsslag tillfalla Frankrike. L. lät
sig i början ledas af sin utmärkte lärare kardinal
Fleury, hvilken 1726-43 var hans premiärminister,
efter den oduglige hertigens af Bourbon afgång (se
Fleury). österrikiska tronföljdskriget (1740 -48),
hvari han kastade sig mot Fleurys råd, bildade en
vändpunkt. Frankrike, som förut genom inre reformer
i olika afseenden gått ofantligt framåt i välmåga,
gick därefter med stora steg tillbaka.
L. förföll under dåliga rådgifvares ledning till ett
skandalöst mätressvälde (se bröderna Goncourt, "Les
maîtresses de Louis XV", 2 bd, 1860), representeradt
af systrarna de Nesles, markisinnan de Pompadour
(1745-64) och grefvinnan Du Barry. Hans exempel
verkade i högsta grad demoraliserande på den högre
societeten i Frankrike liksom i andra länder, där
Frankrike betraktades som mönsterland med afseende
på umgängessättet. Under tiden råkade Frankrikes
härväsen, flotta och allmänna statsförvaltning i
förfall genom det gunstlingssystem, som de olika
mätresserna förstodo att upprätthålla på grund af
L:s alltmer tilltagande slapphet och indolens. I
synnerhet markisinnan de Pompadour verkade menligt
genom att indraga L. i Sjuåriga kriget (1756-63), där
af henne tillsatta salongsgeneraler förstörde landets
ära och makt, samt genom sin personliga snikenhet,
som vållade enorma utgifter. L:s så godt som enda
återstående intresse för landet koncentrerade sig
på utrikespolitiken, hvarvid han genom hemliga
agenter ofta motverkade sina officiella sändebud
("le secret du roi"; se A. de Broglie, "Le secret
du roi. Correspondance secrète de Louis XV avec ses
agents diplomatiques 1752- 1774", 2 bd, 1879). Han
dog lika afskydd af hofvet som af folket på grund
af den brist på anständighetskänsla, som han under
sina senaste regeringsår öppet lagt i dagen. I
sitt äktenskap hade han haft 10 barn; sonen L. (se
L u d-v i g, franska tronföljare 3) hade aflidit
redan 1765. Litt.: Jobez, "La France sous Louis XV"
(6 bd, 1864-73).
16. L. XVI, den föregåendes sonson, tredje son till
dauphin Ludvig och Maria Josef a af Savojen, f.
23 aug. 1754 i Versailles, förmäldes 16 maj 1770
vid 15 års ålder med kejsarinnan Maria Teresias
af Österrike 14-åriga dotter Marie-Antoinette (se
Maria, franska drottningar 6) och besteg 10 maj 1774
Frankrikes tron. Klent begåfvad och i saknad af den
smidighet, som präglat de föregående bourbonerna,
blef han tidigt ett omedvetet offer för sin närmaste
omgifnings intriger. T. o. m. drottningen uttryckte
sin ringaktning för L. genom att kalla honom
"le pauvre homme" ("den stackars karlen"). Trots
sin sederenhet och sin redliga vilja att afhjälpa
landets nöd kunde han på grund af sin bristande
karaktärsfasthet föga göra däråt (jfr Frankrike,
sp. 1151). Hofvet med hans gemål i spetsen dominerade
fullständigt L., hvars väsentliga intresse var
jakt. På grund däraf lät L. den store reformatorn
Turgot falla liksom också senare Necker, då han ville
spara, och hofvet fortsatte sitt vansinniga slöseri
med statens inkomster. Detta system kunde i längden
icke bära sig; när alla hjälpkällor voro tömda,
måste riksständerna sammankallas (1789), och därmed
började franska revolutionen. L:s uppförande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
