- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1249-1250

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under de följande tilldragelserna var ej egnadt att
vinna folkets förtroende. I riksständernas strid om
omröstningssättet tog han de högre ståndens parti,
men tvangs af det tredje ståndet att ge efter för
dess vilja. Därmed gick i verkligheten konungamakten
förlorad. Nya okloka steg lämnade konungen snart
fullständigt i folkets händer. Genom folkupploppet
5 och 6 okt. 1789, hvilket uppstått till följd af
en hoffest, tvangs L. att flytta från Versailles
till Paris. Han måste nu åse, hur det ena kungliga
prerogativet efter det andra afskaffades, och till
sist beslöt han fly från sitt upproriska folk. Men
åtskilliga tillfälligheter vållade, att L. greps under
försöket att med sin familj fly till en gränsfästning
(se Fersen, sp. 110) och återfördes till Paris
(25 juni 1791). Därefter blef han tills vidare
afsatt, men återfick sin värdighet, sedan han 13
sept. s. å. besvurit den nya författningen. Mot den i
samma månad sammanträdande nya folkrepresentationen,
lagstiftande församlingen, uppträdde han till en
början på ett mycket stolt och oklokt sätt och
inlade äfven sitt veto mot några af dess beslut,
men tvangs dock till slut (mars 1792) att välja sig
en ministär bland majoriteten i församlingen. Då
emellertid L. några månader därefter ännu en gång
protesterade mot två af lagstiftande församlingen
fattade beslut, utbröt ett folkupplopp i Paris (20
juni 1792), under hvilket konungens person djupt
kränktes. Ett nytt uppror, 10 aug. s. å., tvang
honom att söka skydd hos lagstiftande församlingen,
och därifrån fördes han med sin familj som fånge
till Tempeltornet. Konungamakten hade därmed
faktiskt upphört; den blef formligen afskaffad af
nationalkonventet 21 sept. 1792, hvarefter Frankrike
förklarades för republik. De ytterlighetsmän, som
då voro vid makten, önskade emellertid konungens
död, dels för att därigenom förhindra den lagliga
maktens återställande, dels äfven af fruktan,
att han skulle åter kunna komma till väldet och
då återinföra den gamla regimen. L. ställdes till
rätta inför sina anklagare, nationalkonventet. Ehuru
med kraft försvarad af Malesherbes, Tronchet och
De Sèze, blef han med 387 röster mot 334 dömd till
döden, sedan församlingen förut enhälligt förklarat
honom skyldig till stämplingar mot friheten samt
förkastat en föreslagen appellation till folket. 21
jan. 1793 besteg han schavotten med ett mod, som
eftervärlden beundrar, ett försoningsoffer för sina
företrädares brott och sin egen oklokhet. Med sin
gemål (giljotinerad i okt. 1793) hade han två söner,
Ludvig Josef Xaver Frans (d. 1789) och Ludvig (se
följ. art.), samt två döttrar, Maria Teresia Charlotta
(se Angoulême) och Sofia Helena (d. 1787). -
Litt.: Droz, "Histoire du règne de Louis XVI" (3 bd,
2:a uppl. 1858), Jobez, "La France sous Louis XVI"
(3 bd, 1877 -93), R. M. Klinckowström, "Le comte de
Fersen et la cour de France" (2 bd, 1877-78) och
Beaucourt, "Captivité et derniers moments de Louis
XVI" (2 bd, 1892)

17. L. XVII (fr. Louis Charles), titulärkonung, den
föregåendes och Marie-Antoinettes son, f. 27 mars
1785 i Versailles, fick titeln hertig af Normandie och
blef efter sin äldre broders död, 1789, dauphin. Han
beskrifves som ett ovanligt vackert och mycket
begåfvadt barn. Med sina
föräldrar var L. fånge i Tempeltornet sedan 13
aug. 1792 och ansågs efter faderns afrättning, 21
jan. 1793, af det kungliga partiet som Frankrikes
legitime konung (med farbrodern, grefven af Provence,
som regent). Flera planer på hans räddning ur
fängelset uppgjordes både före och efter det L. 3
juli s. å. skilts från sin moder och anförtrotts
åt en särskild, af kommunens prokurator Chaumette
tillsatt "uppfostrare" och fångvaktare,
skomakaren Antoine Simon och dennes hustru, Marie
Jeanne Aladame. Simon var, liksom hustrun, rå och
obildad, men den äldre rojalistiska uppfattningen,
att de skulle medvetet ha arbetat på att kroppsligen
och andligen fördärfva barnet, kan - särskildt efter
G. Lenotres utredning - ej längre anses hållbar. Det
plötsliga ombytet i lefnadsförhållanden och makarna
Simons vårdslösa hårdhändthet måste emellertid öfva
ett ogynnsamt inflytande på gossens utveckling. Han
förleddes bl. a. att (6 okt.) uppträda som falsk
angifvare mot sin moder rörande hennes lif i
fängelset. Makarna Simon flyttade nattetid 19
jan. 1794 från Tempeltornet efter att ha erhållit
intyg om L:s öfverlämnande "vid god hälsa" till de för
dagen tjänstgörande kommissarierna. Orsakerna till,
att de så plötsligt lämnade sin väl aflönade plats,
har forskningen ej ännu lyckats utreda, och det har
ej oemotsägligt bevisats, att det sofvande barn de
kvarlämnade verkligen var L. Simon afrättades på samma
gång som Robespierre (28 juli 1794), och hans änka,
som 1796 intogs på en anstalt för obotligt sjuka,
vidhöll till sin död (1819), att L. ej var död, utan
genom hennes och hennes makes medverkan undkommit,
enligt hvad hon plägade uppgifva, dold i en kärra med
smutsiga kläder och ersatt med ett annat barn. Det
fångna bannet inspärrades ett par dagar senare i en
osund fängelsehåla och fick lida ohyggligt af smuts
och vanvård, tills efter skräckväldets fall (27 juli
1794) Barras besökte fängelset och gaf order om bättre
behandling. Barnet omtalas i maj 1795 som sjukt och
besöktes då af en läkare, som äfven föregående höst
tillkallats. Denne afled plötsligt (l juni); först
efter några dagar tillkallades två andra läkare,
och 8 juni afled barnet. I dödsattesten förklarades,
att det syntes vara omkr. 10 år gammalt, länge lidit
af en skrofulös åkomma och af kommissarierna uppgafs
vara "aflidne Louis Capets son". Barnet begrofs 10
juni, utan att liket dessförinnan visats för någon,
som på grund af tidigare bekantskap med bestämdhet
kunde intyga den dödes identitet. Den "envisa
tystnad" barnet hösten 1794 uppges ha iakttagit har
sammanställts med hypotesen om, att en döfstum gosse
fått intaga L:s plats. - Den under restaurationen
officiella versionen om L:s behandling i fängelset och
död där föreligger utförligast hos A. de Beauchesne,
"Louis XVII, sa vie, son agonie, sa mort" (2 bd,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0683.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free