- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1251-1252

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1852), och de mot denna version framkastade
tvifvelsmålen ha kritiskt behandlats främst af
F. R. Chantelauze ("Louis XVII, son enfance, sa
pri-son, sa mört au Temple", 1884, ny uppl. 1895,
och tillägget "Les derniers chapitres de mon. Louis
XVII", 1887).

Rykten om, att L. ej aflidit i Tempeltornet,
utan undkommit, uppstodo redan 1795, och under
Napoleonstiden och restaurationen framträdde ända
inemot ett fyrtiotal pretendenter med anspråk på
att vara L. XVII. Den först framträdande var Jean
Marie Hervagault
, som plägar anses vara son till
en skräddare och född 1781. Några forskare medge
som en möjlighet, att skräddarsonen utbytts
mot L. i fängelset och L. sedan antagit dennes
namn. Hervagault sattes under Napoleons tid flera
gånger i fängelse och dog i Bicêtre 1812. Rätt
uppmärksammade pretendenter voro träskomakarsonen
Mathurin Bruneau (f. 1784, 1818 dömd som bedragare,
dödsår okändt) och den s. k. baron de Richemont, hvars
verkliga namn var Louis Hector Hébert. Han var född
i trakten af Rouen och hade före sitt framträdande
bl. a. varit egare af en glasfabrik och adjutant åt
general Kléber. Han protesterade mot såväl Ludvig
XVIII.s som Ludvig Filips tronbestigning, satt
7 år i österrikiskt fängelse i Mantua och Milano,
dömdes 1834 i Frankrike som bedragare till 12 års
fängelse, rymde till England, återkom 1840 och lär
ha dött i Gleize 10 aug. 1853. Mest anhängare fick
Karl Wilhelm Naundorff, hvars öden äro okända,
innan han 1810 dök upp i Berlin med ett å detta namn
lydande pass. Af dialekten att döma härstammade han
från norra Sachsen. Han bosatte sig 1812 i Spandau
och 1822, som urmakare, i Brandenburg, där han 1824
häktades som falskmyntare. Dömd på synnerligen
starka indicier till 3 års fängelse, bosatte han
sig efter utståndet straff 1828 i Crossen och vann
där anhängare för sina under fängelsetiden antydda
anspråk på, furstlig fransk börd (till en början
uppgaf han sig ha en tid lefvat i landsflykt med sin
fader). 1831 inlämnade han till konungen af Preussen
en fantastisk inlaga om sina öden. Den liknar med
sina många berättelser om giftmord en godtköpsroman
och strider i flera viktiga punkter mot hans senare
uppgifter (i 1834 och 1836 utgifna broschyrer).
I maj 1833 kom Naundorff till Paris, vann där
många anhängare, men utvisades 1836, då han
genom rättegång sökte utfå arfvet efter L. XVI. Han
vistades därpå en tid i England, mest sysslande med
spiritism, flyttade till Holland och dog 10 aug.
1845 i Delft. Naundorffs ättlingar ha 1851,
1874 och 1910 inför franska myndigheter sökt
göra gällande sina privaträttsliga arf sanspråk,
sista gången dock endast på rätten till
namnet Bourbon. Några politiska kraf framställde
Naundorff icke. Ett utskott inom franska senaten
pröfvar f. n. (1912) ättlingarnas anspråk.
Litt.: Om L. se ofvan citerade arbeten af
de Beauchesne och Chantelauze, A. Bourgeois,
"Étude historique sur Louis XVII" (1905), C.
Welch, "The little dauphin" (1908), och en essay
om makarna Simon af G. Lenôtre i "Vieilles maisons,
vieux papiers",
II (1903; "Gamla byggnader, gamla papper,"
2:a saml., 1910). Om de många pretendenterna
se L. de la Sicotière, "Les faux Louis
XVII" (i "Revue des questions historiques",
1882) samt särskildt om Naundorff den grundliga,
på förut oanvändt preussiskt arkivmaterial stödda
uppsatsen af O. Tschirch, "Die Naundorff-legende,
darstellung und kritik’’ (i "Hist. zeitschrift",
bd 106, 1911). Naundorffs anhängare ha sedan 30 år
tillbaka utgifvit tidskriften "La légitimité". Sedan
1905 utkommer månadsskriften "Revue historique de
la question Louis XVII". Bland arbeten af Naundorffs
anhängare märkas bl. a. H. Provins, "Le dernier roi
légitime de France" (2 bd, 1889), O. Friedrichs,
"Correspondance intime et inédite de Louis XVII
1834-1838" (2 bd, 1904) och Boissy d’Anglas, "Louis
XVII et ses descendants" (1909). Société d’histoire
contemporaine förbereder en metodisk undersökning
af hela L. XVII:s-problemet.

18. L. XVIII Stanislaus Xaver (af rojalisterna
kallad le désiré, "den efterlängtade"), Ludvig
XVI:s broder, f. 17 nov. 1755 i Versailles, d. 16
sept. 1824 i Paris, bar till 1795 titlarna Monsieur
och grefve af Provence. Han erhöll vårdad
uppfostran och visade sig ega bättre hufvud än sina
bröder. I maj 1771 gifte han sig med Maria Josefina
Lovisa af Sardinien (d. 1810), med hvilken han icke
hade några barn. I hoflifvet lyckades han aldrig
intaga någon mer framstående plats, utan sysselsatte
sig mest med studier och omgaf sig med filosofer,
litteratörer och konstnärer, hvilkas revolutionära
åsikter i politik och religion äfven blefvo hans. Han
var sålunda en vän af reformer och tog därför, när
riksförsamlingen 1789 sammanträdde, tredje ståndets
parti. Detta skaffade honom i början anseende bland
folket, men gjorde honom än mindre omtyckt på hof
vet. Snart öfverskred dock revolutionen den gräns
L. tänkt sig; och då efter Mirabeaus död (april
1791) han icke längre såg någon möjlighet att hejda
rörelsen, flydde han 21 juni 1791 från Paris öfver
Bruxelles till Koblenz, där han snart blef ledaren
af emigranternas försök att egga de europeiska
makterna till ett krig mot revolutionen. Detta
förmådde lagstiftande församlingen att l jan. 1792
anklaga honom för högförräderi och 16 jan. förklara
honom förlustig arfsrätt till tronen. Han svarade
med att låta utropa sig till regent af Frankrike,
enär konungen enligt hans åsikt hölls fången. Efter
konungens afrättning (1793) förklarade han sig
för förmyndare för dennes son, som utropades till
konung såsom Ludvig XVII, och utsåg en ministär. Sedan
brorsonens död tillkännagifvits, 1795, antog grefven
af Lille
(såsom L. under landsflykten lät kalla sig)
konungatitel och erkändes af de främmande makterna som
konung. Han befann sig då i Verona, dit han flyttat
1794 och hvarifrån han på franska Direktoriets begäran
utvisades i april 1796. Med de missnöjde i Frank-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0684.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free