- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1259-1260

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1259

Ludvig

1260

herre öfver hela riket, medan Akvitanien och Bajern
bestämdes för de yngre sönerna Pippin och Ludvig
(sedermera kallad "den tyske") som lydkonungar. L:s
brorson Bernhard, som af Karl den store satts att
styra Italien, förlorade lifvet genom blandning
(818). Förvecklingar vållade det giftermål,
som L. efter sin första gemål Irmingards död
(s. å.) ingick 819 med den bajerske grefve Welfs
dotter Judit, som 823 födde honom sonen Karl
(sedermera kallad "den skallige"). Denne tilldelades
829 Alemannien med Elsass, Kätien och en del af
Burgund, hvilket snart väckte alla de äldre brödernas
harm; oron ökades af förbittringen bland stormännen
mot den mäktige riksskattmästaren, grefve Bernhard
af Barcelona. Lothar miste sitt medregentskap och
aflägsnades till Italien, men reste sig mot sin
fader tillsammans med Pippin och frankiska stormän,
särskildt andlige. L:s gemål måste gå i kloster, och
högsta makten i riket öfvergick i verkligheten till
Lothar. Snart inträffade dock ett omslag: bröderna
Pippin och Ludvig förbundo sig med fadern; Lothar
ingick förlikning hösten 830; Judit återvände till
hofvet; upprorets ledare bland stormännen dömdes
till döden, men erhöllo nåd; Lothar förvisades
åter till Italien. Nya stadganden om rikets delning
efter L:s död p-åfvo alla öfriga länder åt de tre
yngre sönerna (831). L:s förkärlek för sin yngste
son, Karl, och missnöje med Pippin framkallade nya
strider: till en början tvang kejsaren både sonen
Ludvig och denne till underkastelse (maj-okt. 832),
men mot fadern förenade sig nu alla de tre äldre
sönerna under Lothars ledning. På Kotfeld vid Kolmar,
sedan kalladt Lögnfältet (lat. Cam-pus mentitus
1. mendacii), öfvergick en stor del af L:s här till
sönerna (juni 833); på en kyrko- och riksförsamling i
Compiégne (okt. s. å.) dömdes kejsaren till botgöring
för lifstiden; dock \agrade han att låta viga sig
till munk. Eiksstyrelsen öfvergick åter till Lothar,
men äfven nu endast för kort tid: bröderna reste sig
mot honom; L. löstes från bannet, återtog regeringen
och återkallade ånyo Judit; Lothar inskränktes än en
gång till Italien; Karl erhöll ett rike vid Nordsjön,
Maas och Seine med Paris som hufvudstad (837). Efter
Pippins död 13 dec. 838 aftalade kejsaren med Lothar
en ny riksdelning i Worms (juni 839), men Ludvig
behöll blott’Bajern, Karl fick västra hälften af det
öfriga riket; Pippins söner uteslötos. - På återväg
från ett sista tåg mot Ludvig af Bajern dog kejsaren
på en holme i Ehen. Trots växlande öden och stora
motgångar hade han till sin död bevarat sin kejserliga
makt, men på samma gång genom riksdelningarna och
däraf härflytande sfrider förberedt det karolingiska
väldets upplösning i skilda riken (Frankrike,
Tyskland och Italien) och minskat dess styrka utåt
vid nordmännens anfall. I det inre växte under tiden
de andlige och världslige stormännens makt. L. är
ock känd som främ-jare af missionen i Sverige och
Danmark (se Ansgarius). - Litt.: Böhmer-Muhlbacher,
"Die regesten des kaiserreichs unter den karo-Hngern",
bd I: l (2:a uppl. 1899), Simson, "Jahr-bucher des
fränkischen reiches unter L. dem frommen" (2 bd,
1874-76), och Miiblbacher, "Deutsche geschichte unter
den karolingern" (1896). 2. L. II, den föregåendes
sonson, kejsar Lothar

I:s äldste son, d. 12 aug. 875 på Brescias område,
kröntes 844 till konung af Italien och 850 till
kejsare, blef redan under faderns lifstid det
frankiska Italiens verklige härskare och kämpade
mot sara-senerna, som både från Afrika (aglabider)
och från Spanien anföllo södra Italien. Lothar hade
före sin död (855) delat sitt rike mellan sina tre
söner, hvarigenom L. inskränktes till Italien; då
dennes yngre broder Karl afled 863, delades emellertid
dennes land mellan L. och Lothar II, hvarvid L. erhöll
Provence; men vid Lothars död (869) hindrades L. af
sina fortfarande strider med sarasenerna jämte inre
oroligheter att göra gällande sina anspråk på hans
rike, Lothringen. L. var den siste på svärdssidan af
karolingernas italienska gren. Hans dotter Irmingard
blef gift med konung Boso af Cisjuranska Burgund.

3. L. III d e n b l i n d e, den föregåendes
dotterson, konung Bosos af Cisjuranska Burgund son,
efterträdde 887 fadern i Burgund och utropades
899 af Berengar I:s motparti till konung af Italien
samt kröntes 901 af påfven till romersk kejsare.
902 besegrades han dock af Berengar och blef
senare af denne tillfångatagen och bländad. Han
regerade sedan i Burgund till sin död. Hans dödsår
är obekant. Hans son Karl Konstantin dog barnlös
(före 947), undanträngd från Burgunds tron af
sin förmyndare, Hugo af Arles (se H u g o, sp. 1250).

4. L. IY B a j r a r e n (ty. Ludicicj der
Bayer) af wittelstnchska huset, f. 1283, d. 11
okt. 1347, var son till hertig Ludvig II af öfre
Bajern (d. 1294) och Mektild, en dotter till
habsburgska dynastiens stiftare, Eudolf I.
1302 tillträdde han regeringen i sitt stamland
vii sidan af sin äldre broder Eudolf I, som efter
långvariga tvister slutligen trädde tillbaka (1317).
1340 hemföll äfven Nedre Bajern genom arf under
L:s välde. Tyska kronan vann han genom sin
glänsande seger vid Gammelsdorf nära Landshut
9 nov. 1313 öfver hertigarna Fredrik och
Leopold af Österrike, med hvilka han kommit i
krig om inflytandet i Nedre Bajern. 20 okt.
1314 valdes L. af luxemburgska husets parti med
flertalet kurfursteröster till tysk konung, medan
det habsburgskt sinnade motpar-tiet valde hertig
Fredrik (se Fredrik, sp. 1303 -04), som L. omsider i
förening med konung Johan af Bommen lyckades slå och
tillfångataga vid Muhldorf 28 dec. 1322. Fredrik,
som återfick friheten 1325, förde dock konungatiteln
till sin död, 13 jan. 1330. - En ny och farlig
fiende uppstod mot L. i påfven Johannes XXII, som
retad af hans ingripande till ghibellinernas hjälp
i Lombardiet häfdade påfvestolens anspråk
att döma öfver t vistiga tyska konungaval.
Af denne vardt L. 1324 förklarad i bann och kronan
förlustig. Bundsförvanter fann konungen i
en del minoriter, som råkat i tvist med påfven
om armodspliktens tolkning; och i L:s tjänst trädde
vidare Marsilius (se d. o.) från Padua. På inbjudan
af ghibellinska partiet begaf sig L. 1327 till
Italien, mottog i Milano lombardiska kronan och
kröntes i Eom 17 jan. 1328 till kejsare
af stadens fyra syndici med Sciarra Colonna
i spetsen. Johannes XXII förklarades afsatt, och
till påfve valdes af folket en mi-norit under namn
af Nikolaus V. I dec. 1329 tvangs dock L. af
anhängarnas affall att återvända

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0688.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free