Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1265-1266 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

uppseende väckte L:s våren 1884 ingångna morganatiska
äktenskap med en rysk dam, Alexandrine v. Kolemine,
född grefvinna Hutten-Czapska, som s. å. upplöstes. I
sitt första äktenskap blef L. fader till en son,
Ernst Ludvig (f. 1868), som efterträdde fadern, och
4 döttrar: Viktoria (f. 1863), g. m. prins Ludvig
af Battenberg, Elisabet (f. 1864), sedan 1905 änka
efter den mördade ryske storfursten Sergej, Irene
(f. 1866), g. m. prins Henrik af Preussen, och Alix
(f. 1872), g. m. kejsar Nikolaus II af Ryssland. –
Biogr. af Zernin (1898).

5. L., grefve af Nassau-Katzenelnbogen,
f. 10 jan. 1538 i Dillenburg, d. 14 april 1574,
yngre broder till Vilhelm den tyste af Oranien,
var en af sin tids mest berömda riddersmän, icke

blott känd från slagfältet och tornerspelen, utan
äfven ärad för sin fromhet och vandel. Han deltog
1565 i nederländska adelns förbund mot det spanska
förtrycket och inledde 1568 frihetsstriden med ett
infall i Groningen, men besegrades efter två månader
af Alba och räddade sig med nöd undan till brodern
Vilhelm, hvilken han följde till Frankrike. Där deltog
han under Coligny i hugenotternas fälttåg 1569,
stannade som broderns ståthållare i furstendömet
Oranien (Orange) och var genom sina förbindelser ett
godt stöd för protestantismens sak. 1572 öfverrumplade
han med ett par tusen man Mons och hotade därifrån
Bruxelles, men nödgades efter någon tid kapitulera mot
fritt aftåg. 1574 samlade L. i Tyskland omkr. 9,000
man och drog, illa rustad, till Haas i afsikt att
därifrån framtränga till Holland, men möttes på
Mookerheden af en spansk här, blef fullständigt slagen
och omkom själf i drabbningen. – Litt.:
Ledderhose, "Graf L. von Nassau" (1877), och
Blok, "Lodewijk van Nassau" (1889).

6. Fredrik L. Kristian, vanligen kallad Louis
Ferdinand, prins af Preussen, f. 18 nov. 1772,
d. 10 okt. 1806, son till prins Ferdinand af
Preussen och brorson till Fredrik II, utmärkte sig
redan 1793–94 i kriget mot Frankrike och röjde öfver
hufvud liflig begåfning, men också lidelse och oro.
1804 verkade han i Österrike och Preussen fåfängt
för ett förbund mellan dessa makter mot Frankrike.
Vid krigsutbrottet 1806 fick han befälet öfver
den till furst Hohenlohes kår hörande förtruppen,
8,000 man stark, men blef 10 okt. slagen vid
Saalfeld af en öfverlägsen fransk kår under Lannes
och stupade för fientliga, ryttare vid den närbelägna
orten Wölsdorf.

7. L., ärkehertigar af Österrike: a)
L. Josef Anton, f. 13 dec. 1784 i Florens, d.
21 dec. 1864 i Wien, son af kejsar Leopold II,
blef 1822 generaldirektör för österrikiska
artilleriet. Han delade sin broder Frans I:s
konservativa skaplynne. Efter dennes död (1835)
satte honom efterträdaren, den sjuklige Ferdinand I,
i spetsen för

den nya statskonferens, hvars öfriga medlemmar voro
ministrarna Metternich och Kolowrat-Liebsteinsky
samt ärkehertig Frans Karl Josef. Som kejsarens
ställföreträdare och faktiske medregent bidrog
L. till det absolutistiska regeringssystemets
bibehållande, tills 1848 års oroligheter tvungo
honom att draga sig tillbaka till privatlifvet. –
b) L. Salvator, storhertig Leopold II:s af
Toscana andre son, f. 4 aug. 1847 i Florens, har
gjort sig bekant genom forskningsresor till olika
världsdelar och genom de af honom själf illustrerade
praktverk, som han författat med anledning af dessa
färder. Särskildt må nämnas
Die Balearen. In wort und bild geschildert (7 bd, 1869–91;
liten uppl. i 2 bd 1897).

l a–b. ^{G. W–k.} c. ^{S. F. H.}* 2 a. ^{C. O. N.}*
3 a–b. ^{G. W–k.} 4–7. (^{G. W–k.})

Ludvig (Lajos), konungar af Ungern:

1. L. I den store, konung af Ungern och Polen,
f. 5 mars 1326, d. 11 sept. 1382, var son af ungerske
konungen Karl Robert (af huset Anjou) och Elisabet
af Polen. Han blef 1339 presumtiv tronföljare
i Polen efter sin morbroder, Kasimir III,
och efterträdde 1342 sin fader på Ungerns tron.
Efter mordet (1345) å hans broder Andreas, drottning
Johanna I:s af Neapel gemål, tågade L. till Neapel för
att utkräfva hämnd, fördref Johanna, som misstänktes
vara medveten om illgärningen, och drog först 1350
sina trupper ur landet. Han kämpade därefter
gemensamt med konung Kasimir mot litauer och
tatarer, gjorde valakerna skattskyldiga, eröfrade
Röda Ryssland och lyckades efter kostsamma fejder
med venezianerna försäkra Ungern om herraväldet
i Dalmatien. Då L. 1370, efter Kasimirs död, blef
konung äfven i Polen, sträckte sig sålunda hans välde
från Östersjön till Svarta och Adriatiska hafven.
I Polen, där han öfverlät regeringen åt sin moder,
fick han flera uppror att bekämpa. L. gynnade tyska
kolonisationer i sina länder, sörjde för lagarnas
förbättring, inrättade skolor och uppmuntrade
näringarna. Som ifrig romersk katolik
företog han krigiska förföljelser mot katarerna
i Bosnien och de grekiske katolikerna i Valakiet
samt föranledde därigenom en talrik utvandring af
de senare till Moldau. L. var först förmäld med
Margareta af Luxemburg (d. 1349) och äktade 1363
banen af Bosnien Stefans dotter Elisabet, med hvilken
han hade 3 döttrar. Han lät som sin efterträderska
erkänna sin äldsta dotter, Maria, hvilken han lofvat
till brud åt kejsar Karl IV:s andre son, sedermera
kejsar Sigismund. Hans yngre dotter, Hedvig, blef
sedermera drottning af Polen, sedan detta land
skilt sig från unionen med Ungern.

2. L. II den brådmogne, konung af Ungern och
Böhmen, den föregåendes dotterdotters dottersons
son, son till ungersk-bömiske konungen Vladislav
II af Jagelloniska huset, föddes i Buda 1 juli 1506.
Han kröntes till faderns efterträdare, 1508 i Ungern,
1509 i Böhmen, och blef vid dennes död, 1516, konung
i de båda rikena samt öfvertog 1521 som myndig
regeringen. 1522 förmälde han sig med kejsar
Karl V:s syster Maria – en förbindelse, som blifvit
föreslagen redan före L:s födelse och sedermera
ofta afhandlad. Flera ogynnsamma omständigheter
försvårade från början den unge konungens regering;
missämja mellan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>