Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua / 1281-1282 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftballong ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bomull (perkal). Tyget fernissas för ökande af
gastätheten. Numera göras höljen med förkärlek af
dubbel perkalväf med mellanlägg af vulkaniserad
kautschuk och gummerade ytterskikt, s. k. dubbelt
gummeradt ballongtyg, som gulfärgas till skydd mot
solljusets kemiska inverkan på kautschuken. Höljet har
två cirkelrunda hål, ett i toppen och ett i bottnen. I
det öfre är insatt en

Fig. 2. Svenska aeronautiska sällskapets ballong "Andrée" på färd (april 1908).

manöverventil (toppventil), som af spiralfjädrar hålles
tillsluten, men medelst en ned i gondolen räckande
ventillina kan öppnas och stängas. Till det
undre hålet är fäst en vid manschett (appendix),
hvars nedre ända hålles utspänd af en träring för
fästande af fyllslangen. I denna ring finnes stundom
en bottenventil insatt. Dessutom är höljet försedt
med en smal slitsformad öppning, som sträcker sig
från toppventilen ända ned till midten (ekvatorn)
och tillslutes genom en på insidan fastklistrad
tygremsa, sprängvåden, i hvars öfre ända är fäst en
ned i gondolen räckande s. k. spränglina. Gondolen
är en lätt, vanligen fyrkantig korg af vide eller
rotting, där ballongens förare och passagerare ha
sin plats. Till dess utrustning höra säckar för
sandballast – eller behållare för vattenballast –
samt släplina (eng. guide-rope), som med sin ena ända
fästes i bärringen.

Man skiljer mellan nät- och gördelupphängning. Höljet
är i förra fallet omgifvet af ett vidmaskigt nät af
fint tågvirke, vid hvars nedre kant bärlinor äro
anbragta genom ett system af hanfötter. I senare
fallet saknas nät, och höljet är försedt med en stark
horisontell gördel af tyg, i hvilken bärlinorna äro
fästa. Bärlinorna nedlöpa till en bärring af trä
eller stålrör, under hvilken
gondolen är upphängd. Som ballonggas användes lysgas
eller, ännu bättre, vätgas. Lysgasen har en bärkraft
af omkr. 0,65 kg. pr kbm.; vätgas beräknas bära
nästan dubbelt så mycket, men är dyrare och mera
svårtillgänglig. Då en ballong skall fyllas, utbredes
den på ett underlag af presenningar så, att ventilen
kommer rätt ofvanför appendixet. Nätet spännes
öfver höljet, och genom fyllslangar af ballongtyg
åstadkommes förbindelse med gasledningen eller
gasverket. Ballastsäckar fasthakas i nätets ytterkant,
och allteftersom fyllningen fortskrider, flyttas de
nedåt i nätmaskorna. Bärring och gondol fastsättas,
utrustningen inlägges i gondolen, och luftseglarna
taga plats däri. Sedan en afvägning skett för att
tillse, att ballongens lyftkraft är lagom stor,
företages uppstigningen. Under färden (jfr fig. 2)
regleras höjden genom att ballast utkastas, om man
vill stiga ytterligare, eller genom utsläppande af gas
genom manöverventilen, om man önskar sänka sig. För
att iakttaga ballongens höjd och jämvikt begagnar
luftseglaren dels en aneroidbarometer, graderad för
höjdmätning, dels ett statoskop (se d. o.), hvilket
känsliga instrument anger, om ballongen sjunker
eller stiger. Sistnämnda rörelser kunna följas äfven
därigenom, att man utkastar lätta papperslappar. Såsom
vägledning under färden medföras kompass och
karta. Äfven åtskilliga nautiska och astronomiska
metoder för ortsbestämning användas. Då färden
skall afslutas, sker landning, som måste försiggå,
innan all ballast förbrukats. Ballongen sänkes genom
klaffning med manöverventilen, tills släplinan,
som från bärringen nedhänger under gondolen, tagit
mark och genom friktion mot terrängföremål minskat
den horisontalhastighet, som ballongen till följd af
vinden kan ha. I den mån en allt större bukt af linan
släpar på marken, lättas ballongen i motsvarande
grad, hvilket modererar rörelsen i vertikal led
högst väsentligt. Då ballongen slutligen befinner
sig blott 10–15 m. från marken, lösrycker föraren
med spränglinan den klistrade sprängvåden. Genom
den så bildade öppningen i höljet strömmar gasen
hastigt ut, och ballongen sjunker till marken. Många
luftseglare använda ankare för att vid nedstigning
hejda ballongen och förebygga längre släpfärder,
men denna metod kommer alltmer ur bruk, sedan
kombinationen af släplina och spränginrättning gifvit
medel till säker manövrering vid landning. Ankaret kan
dock göra goda tjänster vid svåra landningar i hårdt
väder, hvarför det bör medföras som nödfallsutväg. En
annan försiktighetsåtgärd är att anbringa luftkuddar
kring gondolens utsidor, så att den må flyta med sina
passagerare, om nedstigning af någon anledning måste
ske i vatten.

Utom den vanliga luftballongen l. friballongen,
som i storlekar om 500–2,500 kbm. rymd
och ännu mera tjänar att utföra s. k. frifärder,
förekommer fast l. fjättrad ballong (fr.
ballon captif) för vissa ändamål. En fast ballong är
fjättrad vid marken med en kabel, som löper på
ett vindspel och slutar i en med bärringen förenad
trapetsanordning, i hvilken gondolen nedhänger. För
militär observationstjänst har utbildats en egendomlig
form af fast ballong, den s. k. drakballongen
(fig. 3; system Parseval-Sigsfeld), hvilken genom
drakverkan (se Drake) och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>