Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftballong ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde öfvervinna vindens styrka, strandade
emellertid i brist på en lämplig, tillräckligt
lätt kraftmaskin, och det är först i
nutiden, som man genom explosionsmotorerna
fått möjlighet att konstruera motordrifna,
styrbara ballonger, s. k. luftskepp (se d. o.).
G. H-r.
Luftbana. Se Linbana.
Luftblåsor, fys., en större eller mindre samling
af luft eller gasformiga ämnen i det inre af en
vätska eller en fast kropp. Luftblåsor förekomma
allmänt i is, ganska ofta i glas. Att blåsorna kunna
fortfarande ega bestånd, sedan de ankommit till
vätskans yta, förklaras lätt däraf, att de omges af
ett tunt vätskelager, som hindrar den inre luft- eller
gasmassan att bortgå. Äfven om de äro fullkomligt
skilda från den vätskemassa, i hvilken de bildats,
kunna de fortfara att existera.
R. R.*
Luftbroms, maskinb. Se Broms, sp. 249.
Luftbössa, ett gevär, vid hvilket komprimerad luft
användes som drifkraft. Luftbössan utgöres af tre
delar: gevärskolfven, innehållande en reservoar för
luften, gevärspipan och ett föreningsstycke mellan
dessa båda, vid hvilket affyringsinrättningen är
fäst. Med tillhjälp af en luftpump komprimeras luften
till 8 à 10 atmosfärer, och en projektil införes i
pipan. När skottet skall aflossas, öppnas medelst
tryckning å aftryckaren en ventil, hvarvid luft
utströmmar från reservoaren mot projektilen med den
påföljd, att denna kommer i rörelse. Men endast en
liten del af den komprimerade luften utsläppes på
en gång, och man kan därför afskjuta flera skott
utan ny kompression, ehuru skotten härvid bli allt
svagare. Guter i Nürnberg uppges vanligen ha 1430
uppfunnit luftbössan, men äfven Lobsinger i samma stad
säges 1569 ha gjort denna uppfinning. För krigsbruk
äro luftbössor ej lämpade, emedan trycket ej kan
göras tillräckligt stort; vid krigsgevär uppgår
detta numera till omkr. 3,000 atmosfärer. Ett
slags för krigsbruk afsedda luftbössor med ett
lufttryck af ända till 200 atmosfärer användes dock af
österrikarna under franska revolutionskrigen i slutet
af 1700-talet, men de visade sig opraktiska och kommo
snart ur bruk.
G. af Wdt.
Luftdrag. Se Drag, tekn.
Luftdyna, med., en vanligen af guttaperka förfärdigad
kudde, på ett ställe försedd med en afstängbar
ventil, genom hvilken kudden kan blåsas upp med
luft. Kuddarna äro ofta gjorda i formen af en ring
(luftring) och användas inom sjukvården
till underbäddning af särskildt ömtåliga eller
för tryck mot underlaget utsatta kroppsdelar.
I. H.
Luftelektricitet, fys., meteor. 1. Atmosfärens
elektriska fält. Undersökningarna af
luftelektriciteten började med studiet af
åskan. Då blixtfenomenet tvang till antagandet af
en potentialdifferens (skillnad i den elektriska
spänningen) mellan olika delar af atmosfären och
mellan denna och jorden, föranleddes man till att
undersöka, om någon potentialdifferens var för handen
äfven under normala förhållanden, då himmeln var
molnfri, och fann, att detta var fallet, d. v. s. att
jorden alltid var omgifven af ett elektriskt fält. Vid
mätningar på orter med helt olika klimat har luftens
potential l. spänning nästan alltid visat sig högre
än jordens. Med
jordens potential som nollpunkt är luftens således
positiv. På våra breddgrader har luften visat negativ
potential endast i omkr. 10 proc. af alla undersökta
fall. Störande orsaker, såsom nederbörd, åskmoln,
stoft o. d., ha då alltid varit för handen. Öfver slät
mark äro ekvipotentialytorna (de luftelektriska ytorna
med lika spänning) horisontala, och för små höjder
stiger potentialen i allmänhet lineärt med höjden,
så att det elektriska fältet närmast marken kan anses
vara homogent. Ballongobservationerna visa emellertid,
att, då större höjder tagas med i räkningen, fältet
är heterogent och på så sätt, att potentialfallet
(d. v. s. den ändring, som potentialen på en punkt i
atmosfären undergår vid lodrät höjning) per längdenhet
sjunker med ökad höjd. Fältets styrka mätes i volt per
meter. Vid ojämn mark eller i närheten af byggnader
o. d. ha ekvipotentialytorna
 |
| Fig. 1. Schematisk framställning af potentialytorna vid ojämn mark. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
