Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lugau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Isidorus af Sevilla i Bitynien o. s. v.; yngre författare
berätta, att han dött martyrdöden. Enl. Kol. 4:
14 var L. läkare, hvarom f. ö. både hans evangelium
och Apostlagärningarna bära flera spår, såsom Adolf
Harnack visat i sin märkliga bok "Lukas, der arzt"
(1906). En yngre saga har utan någon historisk grund
dessutom gjort honom till målare, hvarför målarna
valt honom till sin skyddspatron. Flera madonna- och
Kristusbilder tillskrifvas honom. Den grekiska och
den katolska kyrkan ha egnat honom 18 okt. L. anses
allmänt vara författare till det evangelium,
som bär hans namn (se Evangelier, sp. 1114),
samt till dess fortsättning, Apostlagärningarna
(se d. o.). Jfr Evangelistsymboler.
(J. P.)
Lukas af Prag, biskop. Se Bömiska bröderna.
Lukasbilder. Se Kristusbilder, sp. 1465, och Mariabilder.
Lukasch-jakt, jaktv. I vissa delar af Ryssland utöfvas
vargjakt enligt en särskild metod af yrkesmässigt
utbildade jägare, lukascher. Deras jaktsätt består
i spårande, ringande och dref jakter, hvarvid några
man som skyttar ställa sig i förhåll på lämpliga
platser, under det några få drefkarlar söka mota
vargarna i önskad riktning. Genom stor rörlighet på
drefkedjan göra dessa drefkarlar, ofta endast 3 à
4 till antalet, intryck af en stor och fulltalig
drefstyrka. Namnet lukascher lär stamma från en
berömd vargjägare vid namn Lukas; hans ättlingar
behöllo yrket och kallades lukascher. Sedan
användes benämningen på andra utöfvare af samma
jaktmetod. Lukascher ha äfven utom sitt hemland,
exempelvis i Finland, funnit användning för
vargstammens decimering.
G. G.
Lukasgille (Sankt Lukas-gille), namn för
sammanslutning af konstnärer, särskildt målare. Då
Lukas evangelisten (se Lukas) enligt traditionen varit
målare och äfven bildhuggare, utvalde konstnärerna,
som under den äldre medeltiden nästan uteslutande
voro kyrkans män, honom till sin skyddspatron. Så
ock de brödraskap, som sedan bildades och snart
fingo en skråmässig prägel och hvari äfven lekmän
upptogos; de senare blefvo efter hand inom gillena
dominerande. Ej blott idkare af de "fria konsterna’’,
utan också konsthandtverkare voro ansedda medlemmar
af dessa brödraskap; på sina håll utgjordes gillena
företrädesvis af illuminatörer, pergamentmakare
o. a. bokhandtverkare; de förste boktryckarna
in-gingo också i sådana gillen. – Brödraskap med
den helige Lukas till skyddspatron omtalas redan på
1200-talet. I Italien fingo dessa snart en akademisk
anstrykning, t. ex. gillet i Venezia (från 1290). Det
i Florens (från 1339) antog 1571 namnet akademi. I
Rom stiftades 1588 den ännu existerande Accademia
di San Luca. Särskildt florerade konstnärsgillena i
Nederländerna. Någon gång, t. ex. i Brügge-gillet
(stiftadt 1351), utvalde man S. Johannes i
st. f. S. Lukas till skyddspatron. Till de äldsta
och mest ansedda Lukasgillena hörde det i Tournai
(af 1341). Antwerpengillet (stiftadt 1382) blef dock
snart det förnämsta; till en början var det mest
berömdt genom sina bokhandtverkare; på 1600-talet
spredo Rubens och hans lärjungar glans däröfver. Också
i de norra nederländska provinserna bibehölls, trots
protestantismen, Lukasnamnet för konstnärsgillena,
t. ex. i Utrecht, Leiden, Haarlem; målarna voro där,
liksom på flera andra håll, öfvervägande, och de
fleste af de berömde holländske mästarna tillhörde
dessa gillen. Äfven i Österrike var gilleväsendet
rikt utveckladt. Lukasgillet i Prag stiftades 1348,
så följde Wien m. fl. städer, och ännu så sent som
omkr. 1700 upprättades ett Lukasgille med skråtyp
i Brtinn. I norra Tyskland märkes gillet i Lybeck
(från 1473), hvilket fick en viss betydelse äfven
för Sverige särskildt genom de af dess medlemmar
förfärdigade altarskåpen. Gillena i Frankrike,
där Paris från 1350 gått i spetsen, trädde vid
1600-talets midt i opposition mot den då nyss
upprättade konstakademien. Men snart tillväxte
akademiernas anseende, och gillena sjönko ned i sin
alltmer betydelselösa skråmässighet för att efter
franska revolutionen försvinna.
Lukasgillet i Lund är en sammanslutning af konstnärer,
konsthandtverkare och andra konstintresserade, som
bildades 1898 och som med fria sällskapliga former –
hittills utan skrifna stadgar och utan årsafgifter –
har arbetat framgångsrikt för konstlifvets höjande i
Syd-Sverige. Det har bl. a. föranstaltat utställningar
och utgifvit några publikationer, hvaribland två
konstnärligt utstyrda häften "Finn" (1900 och 1903)
utkommit i större, för allmänheten afsedda upplagor
under redaktion af professor E. Wrangel, hvilken ända
från stiftelsen varit gillets ordf. Sällskapet, som
f. n. räknar omkr. 60 medlemmar, mestadels bosatta
i Skåne, sammanträder i regel under hösten–våren en
gång i månaden.
Lukas van Leiden [-fann-]. Se Lucas van Leiden.
Lukaszewicz [wokajevitj], Józef, polsk
historieskrifvare, f. 1799, d. 1873, lefde som
bibliotekarie vid Kaczynskiska biblioteket i Posen
och gymnasielärare i samma stad. Han redigerade på
ett utmärkt sätt ett par litterära tidskrifter samt
utgaf en mängd, delvis ganska vidlyftiga arbeten
i pclsk kyrko- och kulturhistoria; märkligast äro
en skildring af Polens skolor intill 1794 (1849-51)
och flera arbeten rörande den polska protestantismen.
H. A–t.
Lukiang, flod i Tibet, öfversta delen af Salween.
Lukianos (grek. Aovxiavos, lat. Lucianus],
forngrekisk skriftställare, f. omkr. 120
e. Kr. i Samosata i Syrien, sattes som gosse i
bildhuggarlära, men drogs af inre kallelse till
litterära studier. Efter att ha genomgått en kurs
i retorik sökte han till en början förvärf va
sitt uppehälle som sakförare, men egnade sig snart
h. o. h. åt den långt mera glänsande verksamheten som
"sofist" (offentlig föreläsare). I sådan egenskap
besökte han under en följd af år en stor del af den då
kända världen och uppehöll sig bl. a. en längre tid i
Galliens städer. Sedan hans glänsande föredrag förvärf
vät honom både ära och rikedom, bosatte han sig i Aten
för att i lugn egna sig åt författarverksamhet. Genom
någon mäktig gynnares försorg fick han ett högre
administrativt ämbete i Egypten och dog där efter år
180. L. är uppfinnare af en ny litteraturåren, den
satiriska dialogen, för hvilken å ena sidan Platon
och å andra sidan de attiske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
