- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1339-1340

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lugau ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lustspelsförfattarna tjänat honom som mönster. Med en rent negativ,
men skoningslös och dräpande kritik drager han i
härnad såväl mot orimligheterna i den gamla gudaläran
och de filosofiska systemens inbördes motsägelser
som mot det ytliga och förvända i samtidens
lefnads- och tänkesätt samt, ej minst, mot det
prålsjuka humbugsmakeriet hos många bland de samtida
sofisterna. Hans klara och skarpa förstånd uppreste
sig mot allt dunkelt och obegripligt, därför äfven mot
hvarje slags religiös mysticism. Äfven kristendomen,
hvilken för L. var en form af vidskepelse vid sidan
af många andra, får uppbära ett och annat hugg. L. har
dock ytterst ringa kännedom om kristendomen samt berör
den endast flyktigt och i förbigående. De ställen i
hans skrifter, i hvilka man företrädesvis velat se
ett bittert hån mot kristendomen, äro i själfva verket
snarare riktade mot de cyniske filosoferna, för hvilka
han hyste ett djupt förakt och hvilkas askes onekligen
erbjuder vissa beröringspunkter med de kristnes. -
Under L:s namn finnas i behåll öfver 80 skrifter
(däraf några oäkta), till större delen affattade i
dialogisk form. Dessa skrifter, hvilka utmärkas genom
framställningens formella fulländning och ett i hög
grad genomskinligt, lättfattligt och korrekt språk,
bildadt efter mönstret af de bäste attiske författarna
från den klassiska litteraturperioden, ega värde
bl. a. genom den bild de ge oss af den sjunkande,
sig själf upplösande, forngrekiska bildningen. Af
samma anledning göra de i många fall ett kallt och
ödsligt intryck. Fullständiga upplagor äro i senare
tid utgifna bl. a. af Bekker (1853), Dindorf (1858),
Jacobitz (1871) och Sommerbrodt (1888–99). En ny
kritisk upplaga af N. Nilén är under utgifning
(från 1907). I urval och öfv. märkas: M. Cl. Gertz,
"Udvalgte skrifter af L. fra Samosata i overs3ettelse
og ledsagede af en lev-nedsbeskrivelse" (1881)
och "Udvalgte skrifter af L. med fortolkninger,
väsentlig til skolebrug" (1883), Eödström,
"Valda skrifter af L. i svensk öfversättning"
(läroverksprogr. i Hudiksvall 1887 och Härnösand
1890). Jfr Dahlgren, "Lucianus och hans tid"
(i Stockh. norra latinläroverks progr. 1881), och
V. H. Wickström, "L. Antikens modernaste ande" (1898).

A. M. A.

Lukin, Vladimir. Se Ryska litteraturen.

Lukkunu. Se Aruaker.

Lukmanier (it. Lucomagno], alppass på gränsen mellan
de schweiziska kantonerna Graubiinden och Ticino,
mellan de östligaste titlöparna af Gott-hardsgruppen
och de till Adula-alperna hörande Medelsbergen. Passet
är 1,917 m. högt och förmedlar öfvergången från
Val Medels (Mittel-Rheins dal) till Val Blenio
(Ticinos biflod Brenno). Redan under medeltiden
var L. en af de mest trafikerade alpöfvergångarna,
men erhöll först 1877 en med vagn farbar väg.

(J. F. N.)

Lukow [ftjo-], kretsstad i rysk-polska
guv. Siedlce, vid järnvägen mellan Warschau
och Brest-Litovski. 10.352 inv. (1897).

(J. F. N.)

Lukrativ (lat. lucrativus, af lufcrum, se d. o.),
vinstgifvande, inbringande.

Luksor (af arab. el-kusur, slotten), kretsstad i
egyptiska mudirije Kene, på högra Nilstranden i öfre
Egypten (26° 18’ n. br.), ligger på samma
plats, som upptogs af det forna Tebes Östra
hälft. 12,644 inv. (1907). De där befintliga
fornlämnin-garna bestå hufvudsakligen af ett tempel
från 18:e dynastiens tid (16:e-14:e årh. f. Kr.),
börjadt af Amonhotep III samt fortsatt af Horemheb
och Ramses II. Men det, som nu återstår däraf:
några inre kamrar med intressanta väggornament, ett
par kolonnader och pyloner, obelisker och statyer,
var länge så öfver- och kringbyggdt af eländiga
lerkojor och en liten moské samt så höljdt af sopor,
att det endast bitvis var synligt. (Bild af den
rekonstruerade hufvudfasaden finns å pl. II, fig. 6,
till art. Egypten.) Sedan 1885 har dock egyptiska
regeringen låtit undanskaffa allt detta, med undantag
af den lilla moskén. En af obeliskerna fördes 1831
till Frankrike och pryder nu Place de la Concorde
i Paris. Till L:s fornlämningar räknar man vanligen
också det knappt 2,5 kilometer aflägsna storartade
templet i Karnak (se d. o.). Såväl detta som de på
motsatta Nilstranden befintliga talrika, viktiga och
dyrbara fornlämningarna ha gjort det nuvarande L. till
den förnämsta turiststationen i öfre Egypten. Där
finnas också flera hotell och konsulat, och en ej
obetydlig handel drifves med antikviteter, dock mera
sällan äkta, då uppgräfvandet och försäljandet af
sådana sedan lång tid tillbaka äro vid strängt straff
förbjudna, utan vanligen af invånarna själfva ofta
konstfärdigt gjorda efterbildnin-gar af forntida
skarabéer, statyetter, steler o. d. Litt.: Daressy,
"Notice explicative des ruines du temple de L." (1893).

H. A.*

Lukt, fysiol. Ordet lukt användes i olika betydelser
för att beteckna luktsinnet, en luktförnimmelse
eller en kropps egenskap att framkalla en
luktförnimmelse. – I öfre delen af hvardera näshålan
utbreda sig luktnervernas ändförgreningar dels på
skiljeväggen mellan näshålorna å en fläck, stor som
en 1-öring, dels å ett lika stort område å öfversta
näsmusslan. Slemhinnan å dessa områden innehåller
epitelceller, de s. k. luktcellerna, som sammanhänga
med de nämnda nervförgreningarna. Luktförnimmelserna
utlösas därigenom, att gasformiga ämnen, som af
ges af de luktande kropparna bringas i beröring med
luktcellerna. Förutsättningen härför är en in- eller
utåtgående luftström genom öfre delen af näshålan, den
s. k. luktregionen. Vid vanlig andning går endast en
obetydlig del af luftströmmen denna väg. Då man luktar
på ett föremål, insuger man luften på ett sådant sätt,
att en starkare luftström af grenas längs näsryggen
uppåt genom öfversta näsgången. Genom ansvällning
af slemhinnan eller missbildning kan denna passage
vara stängd, hvilket medför saknad af lukt, äfven om
luktepitelet är normalt. -. Vid sväljningen uppstår en
utåtgående luftström genom de bakre näsöppningarna,
hvilken medför gasformiga ämnen, som härröra
från födan ellei drycken. De härvid uppkommande
luktförnimmelserna sammansmälta med smakförnimmelserna
så fullständigt, att man i det dagliga lifvet räknar
dem till smaken. Man kan emellertid lätt ofver-tyga
sig om, att t. ex. kryddsmaken till väsentlig
del tillhör luktsinnet, om man vid sväljningen
tillklämmer näsöppningarna och på detta sätt
omöjliggör luftströmmen genom näshålan. – En del
gasformiga ämnen, såsom ångor af ammoniak,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0728.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free