Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lulio ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tepehuane-, tubare- m. fl. indianstammar och hvarifrån
han hemförde omfattande etnografiska och arkeologiska
samlingar, de första från dessa dittills outforskade
trakter. Om expeditionens resultat höll han därefter
föredrag i unionens större städer. 1894-98 företog
L. med understöd af Naturhistoriska museet i New York
en upptäcktsresa, som gällde de s. om tepehuane-folket
boende huichol-och corastammarna, och under en tredje
färd, som han företog 1898, åtföljd af tjechiske
läkaren A. Hrdlicka, fullständigade han de tidigare
samlingarna, hvilka han sedermera bearbetat och
beskrifvit i ett stort antal afhandlingar. De
viktigaste bland dessa äro Symbolism of the
Huichol indians (1900) och Conventionalism of
the Huichol indians. Därjämte har han i Blandt
Mexicos indianere (2 bd, 1902-03; "Bland Mexikos
indianer", 1901-04; öfv. till flera andra språk,
såsom eng., "Unknown Mexico", 1903, och sp.) gett
en populär framställning af sina forskningsresors
gång och resultat. 1909-11 företog L. etnologiska
forskningar bland de stora öknarnas stammar i Sonora
och Arizona, i främsta rummet bland de så godt som
okända papagoindianerna och gaf i New trails in
Mexico (1911) en preliminär skildring af resans
viktigaste iakttagelser af mer allmänt intresse.
C. V. H.
Lumiére [lymiär], Auguste, fransk fotokemist,
delegare och ledare af världsfirman Société anonyme
des plaques et papiers photografhiques
A. Lumiére et ses fils i Lyon, f. 19
okt. 1862. I förening med sin broder Louis
L. (f. 1864), likaledes fotokemist och delegare
i ofvannämnda firma, har han utfört ett stort
antal vetenskapliga arbeten och gjort många
uppfinningar, i synnerhet inom fotografiens område,
såsom kinematografen och autokromförfarandet för
framställning af fotografier i naturliga färger, jämte
flera framkallningsämnen och andra kemiska preparat
för fotografiskt bruk. - Bröderna L. ha författat
öfver 170 meddelanden i franska vet. akad. J. Htzg.
Lumijoki [lo’mijåki], kapell i Uleåborgs län, Finland,
lyder under Limingo konsistoriella pastorat, men är
bestämdt att i framtiden bilda eget pastorat. Areal
308 kvkm. Befolkningen, finsktalande, 2,278
pers. (1909). A. G. F.
Luminais [lyminä], Évariste Vital, fransk målare,
f. 1821 i Nantes, d. 1896, var lärjunge af Cogniet
och Troyon i Paris. Han skildrade dels historiska
händelser, dels folklif i Bretagne. Bland
hans arbeten må nämnas Hafsplundrare (1851),
Testamentsöppnandet (1853), Vallfärdare (1857),
Gallerna vid anblicken af Rom (1870), En jakt under
konung Dagobert (1878), De dödsdömde i Jumièges
(1880, L:s mest betydande verk, inköptes för
Luxembourgmuseet) och Brunhildas död (1894).
(G-g N.)
Luminiscens [-je’ns; af lat. lumen, ljus], fys.,
ljusutveckling från kroppar med låg temperatur,
till skillnad från temperaturstrålning
(se d. o.) l. ljusutveckling på grund af hög
temperatur. Man skiljer mellan flera olika slag af
luminiscens. 1. Fosforescens, vissa kroppars egenskap
att själfva utsända ljus, sedan de blifvit belysta
med solljus, ljuset från en elektrisk båglampa eller
från brinnande magnesium e. d. Hit höra kalciums,
bariums och strontiums svafvelföreningar. Äfven
sibirisk topas, krita, kalciumfosfat, aragonit
fosforescera, ehuru i mindre grad än de förstnämnda
ämnena. De fosforescerande ämnenas färg beror i hög
grad på det sätt, hvarpå de blifvit framställda. Det
gäller alldeles särskildt om svafvelkalcium,
som alltefter framställningssättet kan ha gult,
grönt eller violett fosforescensljus. Brytbarheten
hos det utsända ljuset är alltid mindre än hos det,
som har åstadkommit fosforescensen. Egenskapen hos
fosforescerande ämnen att lysa i mörkret efter
föregående belysning möjliggör deras användning
till själflysande tändsticksställ, urtaflor på
väckarur o. s. v. Många kroppar ha en mycket
kort fosforescenstid. Vid deras undersökande
kan man använda det af E. Becquerel konstruerade
fosforoskopet, hvilket äfven kan begagnas till
att öfver hufvud taget bestämma fosforescenstidens
längd. Detta fosforoskop består af två ogenomskinliga
cirkelskifvor, i hvilka finnas fyra på lika
afstånd från hvarandra anbragta sektorformade
utskärningar. Skifvorna äro fästa på en gemensam
axel på det sätt, att hvarje utskärning i den ena
skifvan ligger midt emellan två utskärningar i den
andra skifvan. Kroppen, som skall undersökas, placeras
mellan de båda skifvorna, hvarefter dessa sättas i
rotation med en vef och kugghjulsutväxling. Genom
att belysa den fosforescerande kroppen med ljus från
den ena skifvans hål och betrakta den genom den
andras kan äfven en mycket kortvarig fosforescens
iakttagas. Fosforescenstiden bestämmes genom den
vridningshastighet, vid hvilken observatören iakttager
ett oafbrutet lysande från den fosforescerande
kroppen. Hos uranglas och kristaller af urannitrat
uppgår fosforescenstiden till 1/25 sekund. -
2. Fluorescens, vissa kroppars egenskap att
absorbera ljus af viss våglängd och sedan utsända
ljus med en annan våglängd. De fluorescerande
kropparna absorbera ofta det violetta ljuset,
hvilket ej förvandlas till värme såsom vanligt,
utan till ljus af större våglängd. Så synes fotogen
i solljus blå, och klorofyll-lösning, som erhålles
därigenom, att man häller sprit på gröna blad, har en
djupröd fluorescensfärg. Kraftig fluorescensverkan
visa kininsulfat och fluorescin. Fosforescens och
fluorescens benämnas ofta med ett gemensamt namn
fotoluminiscens. En enkel och bekväm apparat för
att studera kroppars fluorescens (fluoroskop) har
konstruerats af Zswett (1901). Kroppen, som skall
undersökas, befinner sig i ett profrör, som belyses
underifrån och betraktas från sidan. Främmande
ljus utestänges medelst en ini svartmålad
huf. - 3. Termoluminiscens (af grek. the’rme,
värme), några kroppars egenskap att lysa vid svag
uppvärmning, men ej vid fortsatt upphettning. Hit
höra diamant och flusspat. - 4. Triboluminiscens (af
grek. tri’bein, gnida) kallas ljusutveckling vid
kroppars gnidning, sönderbrytning o. s. v. Om två
porslins- eller glasbitar gnidas mot hvarandra,
kan man i mörker iakttaga ett rödaktigt ljus vid
beröringsstället. Ljusutvecklingen kan iakttagas,
äfven om gnidningen sker under vatten, hvilket
tyder på, att fenomenet uppstår vid ganska låg
temperatur. Äfven om man gnider två sockerbitar
mot hvarandra eller stöter sönder socker i en
mortel i mörkt rum, kan en dylik ljusutveckling
iakttagas. Sackarin, valeriansyradt kinin och
anilinklorid visa stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
