Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunarium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ålder icke upp mot de äldsta stadsbildningarna i
Norden – Birka, Hedeby och Ribe –, utan tillhör den
närmast yngre påvisbara stadstypen, som i Danmark
representeras af bl. a. Roskilde, i Sverige af
Sigtuna. – Redan kort tid efter sin grundläggning
torde L. ha vunnit en viss betydelse. Under Knut den
store var den Danmarks förnämsta myntort, och när Sven
Estridsson inemot 1060 genomförde en omorganisation
af den danska kyrkan och upprättade två biskopsstift i
Skåne, som förut lydt under Roskilde, blef L. säte för
det ena af dessa, Dalby för det andra, en tudelning,
som blef af kort varaktighet, då redan efter den
förste lundabiskopens, Henriks, död Dalbystiftet
indrogs och dess biskop Egino förflyttades till
L. Under den följande biskopen Rickvalds tid fick
kyrkan i L. af Knut den helige (1081–86) mottaga sin
första stora donation, och i samband därmed framträder
äfven den första klosterliga sammanslutningen med
sin kyrka helgad åt S:t Laurentius. Nästa steg i
stadens utveckling följer vid den danska kyrkans
frigörande från ärkebiskopens af Bremen öfverhöghet;
L. blef då (omkr. 1100) ärkebiskopssäte, och under
dess förste ärkebiskops, Askers, lydno lades hela den
skandinaviska Norden. Detta vidsträckta maktområde
minskades väl genom upprättandet af särskilda
ärkebiskopsdömen för Norge (1154) och för Sverige
(1164), men den svenske ärkebiskopen i Uppsala och
den svenska kyrkoprovinsen fortforo dock att stå
under den lundensiske ärkebiskopens öfverhöghet
till följd af den nya makt och värdighet, primatet
öfver Sverige, som ärkebiskop Eskil förvärfvade
vid Sveriges utskiljande ur hans kyrkoprovins. Med
ärkebiskopsdömets instiftande inleddes L:s stora
tid. Ett uttryck fick denna i grundläggandet
af den nya, åt S:t Laurentius helgade domkyrkan
(se Lunds domkyrka), hvars krypta invigdes 1123
och högkyrka 1145. Staden erhöll därjämte under
Erik Emunes tid en ny befästning, och i domkyrkans
hägn uppväxte jämte ärkebiskopens borg, Lundagård,
och domherrarnas residenser icke mindre än 22 andra
kyrkor och 7 kloster, alla sammanträngda inom ett
område mindre än stadens nuvarande. Med sitt talrika
prästerskap och sin domskola blef L. medelpunkten för
den medeltida kulturen i Norden. Mynthus och kungshus
lågo äfven inom dess murar. Staden var sedan gammalt
mötesplats för det skånska landstinget och de danske
konungarnas hyllningsort i länderna öster om Sundet;
den blef för en tid äfven deras kröningsstad –
själfva rikets hufvudstad, "ipsum caput regni",
"metropolis Danie", nämnes den. – L. var emellertid
alltid mindre en konungarnas än en ärkebiskoparnas
stad. Bland dessa möta från den äldre medeltiden Asker
(1104–37), Eskil (1137–77), Absalon (1177–1201),
från den senare Jakob Erlandsön (1254–74), Jens
Grand (1289–1302), Hans Laxmand (1436–43) och
Birger Gunnarsson (1498–1519). Med nästan kungliga
rättigheter härskade dessa medeltida kyrkofurstar
öfver ett rike i riket; ön Bornholm och hela härad i
Skåne samt fasta slott rundt om i stiftet lydde under
dem, och i förbund eller i strid med konungamakten
häfdade de städse sin maktställning som den största i
riket näst konungarnas. Deras historia tillhör också
i första rummet Danmark, icke L. – Ännu vid början
af 1500-talet stod L. på höjden af sin storhet –
Karl Knutssons härjningståg 1452 har icke haft den
betydelse man vanligen uppger – men med reformationen
och ärkebiskopsdömets indragning (1536) är stadens
maktperiod slut; den hade uteslutande hvilat på
kyrkans, och i L:s plats trädde Köpenhamn och
till en början äfven Malmö. Med reformationen
bröt också vandalismen in öfver den kultur,
som skänkt glans åt L. Stadens borgerskap fick
redan af Kristian III befallning att nedbryta sina
kyrkor, kyrkogårdar och torn; byggnadsmaterialen,
framför allt all huggen sten, skulle forslas
till Malmö och Köpenhamn för att där användas
till fästnings- och slottsbyggnader. Domkyrkan
uppläts till sockenkyrka, dess många altaren och
helgonbilder försvunno, och slutligen råkade den
delvis i förfall. "En fientlig plundring eller en
härjande brand skulle ej så ohjälpligt förstört den
urgamla hufvud- och metropolitanstaden, som den nya
trosbekännelsen inom få årtionden ödelade densamma"
(Brunius). Förstöringen har blifvit så grundlig –
krig och brand ha senare äfven bidragit därtill –,
att i närvarande stund af den medeltida kyrkostaden
återstå endast domkyrkan, S:t Peders klosterkyrka
samt en ringa kvarlefva af S:t Laurentiiklostret och
af några få andra byggnader. Alla äro de ombyggda
och förändrade. Utom dem är det endast de mäktiga
kulturlagren och de talrika lösa och fasta fynd,
som kommit i dagen vid de af Kulturhistoriska museet
igångsatta och ledda arkeologiska undersökningarna,
som vittna om den rika medeltida kulturen i L. –
Efter reformationen upprätthölls L:s ställning som
stad i första hand däraf, att den fortfarande var säte
för stiftsstyrelsen, för superintendenten eller, som
han senare kallades, biskopen, och för domkapitlet,
till hvilket äfven slöt sig den ombildade domskolan;
landstinget höll där äfven sina sammankomster. 1581
omtalas, att många tomter lågo öde och en mängd hus
voro förfallna; under svensk-danska kriget 1644–45, då
L. en tid utgjorde hufvudkvarteret för svenska armén,
erhöll staden en svår stöt, och när den genom freden i
Roskilde 1658 kom under svenskt välde, var den endast
en småstad af obetydliga dimensioner. "Uti Lund finner
jag nu ringa rekommendabelt och af något värde mera
än blotta antikviteten", skrifver s. å. presidenten i
Kommerskollegium Krister Bonde. "Dess borgerskap",
fortsätter han, "är nu af ringa värde; en god
apotekare bor där, en gammal borgmästare med några
få flera äro där, som någon handel idka, de öfriga
lefva mest af sin åker eller ock igenom mälteri,
köpa korn på landet, det mälta och åter försälja". –
Kort efter freden i Roskilde lades emellertid första
grunden till en ny tid för L. genom upprättandet
af universitetet. Stadens utveckling hämmades
dock hastigt genom skånska kriget 1676–79 – freden
afslöts i L. – och de olyckor, som därmed bröto in
öfver densamma. Själfva slaget vid L. (se nedan)
lämnade den väl i hufvudsak oberörd, men 1678 stacks
den i brand af en dansk afdelning, och af dess 304
hus nedbrunno 163. Endast långsamt repade den sig;
en ny stor eldsvåda lade ånyo en del af L. i aska
(1711), och följande år hemsöktes staden svårt af
pesten. Karl XII:s vistelse i L. 1716–18 bidrog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
