- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1409-1410

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lundgrén ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1409

Lundius

1410

ingenjörofficeren vid hären i Slesvig, ledde under
vapenstilleståndet befästningsarbetena i Fredericia
och blef i aprii 1849 kommendant därstädes. Genom
sin outtröttlighet, påpasslighet och stränghet hade
L. en väsentlig del i det hedrande försvaret af
Fredericia under maj och juni månader 1849, och de
utfall, som han företog, blefvo inledning till det
afgörande slaget 6 juli s. å., i hvilket alla de
fientliga skansarna intogos och raserades. Till
belöning utnämndes L. till öfverste. 1856
tog han afsked ur ingenjörkåren samt blef 1858
generalmajor och kommendant på Kronborg. 1864 blef
han ånyo kommendant i Fredericia och beredde sig
att utstå en ny belägring, då regeringen, tvärt
emot hans råd, befallde honörn lämna fästningen
utan strid (april s. å.). 1867 erhöll han afsked
med generallöjtnants titel och högre pension.
U. Kbg. Lu’ndius, C a r o l u s, universitetslärare
och rättslärd, f. 8 april 1638 i Jönköping, d. 22
febr. 1715 i Uppsala, blef 1658 student i Uppsala,
där han 1662 aflade juris licentiatexamen. Efter
hemkomsten från en treårig utländsk resa utnämndes
han 1666 till adjunkt i juridiska fakulteten samt
1674 till e. o. och 1677 till ordinarie professor
i romersk rätt, men förflyttades följande år till
lärostolen i svensk rätt. Mellan åren 1675 och
1683 var han äfven vice lagman i Uppland. - Redan
tidigt måtte L. ha förvärfvat sig ett godt namn,
då hans minnestecknare, F. Tör-ner, vet berätta, att
han kort efter sin licentiatexamen haft anbud på en
professur i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen
fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre
tillfällena gifvit afböjande svar. Hos sina samtida
och den närmast efterföljande tiden gällde han som
en auktoritet af första rangen på rättsvetenskapens
område, liksom han i allmänhet åtnjöt stort anseende,
ej minst grundadt på det stora hus han förde, i
hvilket de adliga familjerna täflade att få sina barn
inackorderade. En senare tids kritik har emellertid
med skäl gått illa åt hans arbeten, särskildt hans
sysselsättning med de gamla lagarnas undersökande. Men
ehuru han förvisso saknade den kritiska blick och
den noggrannhet, som i första rummet fordras för att
ge den vetenskapliga forskningen beståndande värde,
torde dock ej kunna nekas, att han var en man af
omfattande lärdom, ej utan skarpsinne, där detta
ej förmörkades af fördomar, nitisk i sitt kall och
begåfvad med stor arbetsförmåga. Hans olycka var, att
han, den store Olof Rudbecks samtida och vän, alldeles
uppgått i dennes idéer om, att Sverige vore folkens
vagga och bildningens äldsta härd. Hans af Tör-ner
högt beprisade klassiska bildning, som äfven visar sig
af hans förtrolighet med de gamles skrifter, användes
ock därför tyvärr oftast för att i rudbeckiansk anda,
genom okritiskt uppstaplande och kombinerande af
lärda citat, helst ur de gamle författarna, stödja
satserna om vår kulturs förklassiska ålder. - I sina
disputationer, som uppgå till ett antal af mer än 30,
har han företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska
rätten, och den bekante Nettelbladt i Greifswald
ansåg sig göra vetenskapen en tjänst genom att 28 år
efter L:s död ånyo utgifva sex utaf dem. Det sätt,
hvarpå L. förfor vid utgifvandet af Loccenius’

Tryckt den 21/2 12

öfversättningar af Västgöta- och Upplandslagarna,
har af Schlyter med rätta blifvit strängt bedömdt för
den vårdslöshet, ja uppenbara osannfärdighet, som han
därvid låtit komma sig till last. Man har då ej heller
just någon anledning att beklaga, att det uppdrag, som
han 1683 erhöll af Karl XI att öfverse och rätta samme
Loccenius’ öfversättningar af Lands- och Stadslagarna,
hvilket han själf åt sig utverkat under förklaring,
att Loccenius på sin dödsbädd uttalat en dylik
önskan, icke, såvidt man vet, blef utfördt. Möjligen
förstördes detta arbete, i likhet med hvad som skall
ha händt åtskilliga andra af hans verk, vid den stora
branden i Uppsala 1702. En annan frukt har dock detta
arbete lämnat efter sig i de Anmärkningar till Lands-
och Stadslagarna, hvilka han 1687 utarbetade (enligt
Törners uppgift på den korta tiden af 7 veckor) och
som ännu finnas i behåll. - Af större betydelse synes
hans deltagande i förarbetena till 1734 års lag ha
varit. G. Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit bli
ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade
ett bref af Karl XII (det ankom i juni 1712), enligt
hvilket L. skulle öfverse de färdiga balkarna samt
uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och språkets
beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget
bevåg utsträckte äfven till balkarnas innehåll. Redan
hösten 1713 kunde han till kommissionen inlämna sina
öfver 10 balkar uppsatta anmärkningar, hvilka utgjorde
snarare en ny, själfständig redaktion och tillvunne
sig lifiigt erkännande inom kommissionen, som därför
varmt anbefallde honom hos konungen och tillika
1714 uppdrog åt honom att öfverse utsökningsbalken
och processordningen, hvarmed han ock s. å. blef
färdig. Mindre lycklig var han i sina laghistoriska
forskningar, ehuru de arbeten, som af dem blefvo en
frukt, af samtiden ansågos för riktiga mönster af
skarpsinne och lärdom. Hans då ofta beprisade Zamolxis
primus getarum legislator (1687), hvari förf. på
det mest okritiska sätt användt sin lärdom för att
vindicera urgamla anor åt den fornsvenska rätten,
är ett äkta rudbeckianskt foster, som ger ungefär
samma faktiska behållning som "Atlan-tica". Och hans
andra bekanta hufvudarbete af samma art: Notce et
observationes in literas pontifi-cis Agapeti II de
prerogativa regis upsaliensis (1703), drabbas af
samma dom. Agapetus’ bulla, som först genom L:s
försorg framskaffades i ljuset, är en grof dikt,
och all den möda han gjorde sig, för att med stöd
af denna bulla och andra källor af både bättre
och sämre art tillförsäkra den svenske konungens
myndighet en utomordentligt hög ålder, är i det
närmaste lika förspilld som den han nedlagt på sin
mytiske Zamolxis. Huruvida L. verkligen själf känt
oäktheten af denna bulla och af åtskilliga andra
från samma verkstad utgångna falsarier eller om han
låtit sig bedragas, kan ännu ej med någon säkerhet
afgöras. - Till slut bör ej glömmas, att L. med
stor ifver uppträdde vid universitetet som enväldets
vapen-dragare, hvars berättigande han i flera skrifter
sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta afseende
förvärfvade han genom sin i mars 1691 hållna och
sedermera tryckta föreläsning De origine majesta-tis
civilis, som afsåg att officiellt inpränta i ungdomen
enväldets gudomliga berättigande. Däraf

16 b. 45

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:17 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0765.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free