- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1433-1434

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunds universitet ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1433

Lunds universitet

1434

kvartering och dess vapenskrammel voro
ingalunda till fromma för de vetenskapliga
sysselsättningarna. Konsistoriella tvister,
ekonomiska brydsamheter och stundom återkommande
utbrott af den akademiska ungdomens otämda råhet i
seder fortforo att hämma högskolans verksamhet. Den
mest framstående af Lunds professorer under Karl
XII:s tid var Andreas Rydelius, af samtiden högt
skattad såsom lärare, vördad för sin ädla karaktär
och i Sveriges lärdomshistoria oförgätlig, därför att
han, bildad i Cartesius’ filosofiska skola, "först
lärde filosofien tala svenskt tungomål". Rydelius’
lärarverksamhet räckte ett godt stycke in på
frihetstiden. Och då hade förhållandena förbättrats,
när han såsom universitetets prokansler slutade
sin bana, så att han fick upplefva den karolinska
högskolans första blomstringsperiod. Kring honom hade
uppvuxit ett yngre släkte, hvars bildning hade sina
rötter i det karolinska tidehvarfvet och som gjorde
lärosätet heder: juristen Nehrman-Ehrenstråle,
naturforskaren och läkaren Kilian Stobaeus,
universitetets förste professor i naturvetenskap
("physica experimentalis") och Linnés lärare, hvilken
denne betecknat som egande "ett makalöst genie",
orientalisterna Henrik Bonzelius och Joh. Engeström,
hvilkas namn äfven utomlands voro kända och som
båda blefvo prokansle-rer vid universitetet. En
stor förtjänst om lärosätets uppblomstring
under de första tiotalen af frihetstiden tillkom
universitetskanslern, den i tidehvarfvets politiska
historia ryktbare Karl Gyllenborg, som väsentligt
bidrog till den ökade frekvensen. Lärjungeantalet
steg under hans tid hastigt till 500, och bland
Lunds universitets lärjungar under frihetstidens
första skede möta namnen på många af dess
sedermera ryktbara män: 0. v. Dalin, Linné,
N. Rosén v. Rosenstein och Johan Otter, såväl som
partimännen K. Fr. Pechlin och Fr. A. v. Fersen. Nya
lärarplatser inrättades; en grund lades till
vetenskapliga institutioner, och försök gjordes att
hjälpa universitetet ur det ekonomiska trångmål,
hvari det arbetade. Blom-stringstiden blef
dock af kort varaktighet. Ingen af Gyllenborgs
efterträdare som kansler verkade så som han
till universitetets förkofran. En af dem, den
egenmäktige partidespoten Nils Palmstierna, hade
ett alldeles motsatt inflytande. Studentantalet
sjönk småningom åter och uppnådde under början af
1760-talet icke antalet af 200, hvilka nästan alla
voro skåningar. Vid den tid, då universitetet firade
sitt första 100-års jubileum (1768), befann det
sig i ett visst tillbakagående. Framstående lärare
egde universitetet visserligen ännu vid denna tid
i den berömde historikern Sven Bring-Lagerbring,
som jämte A. Rydelius var universitetets största
namn under 1700-talet, i filosofen J. Keländer,
läkaren Rosén-Rosenblad, teologen Petrus Munck och
matematikern N. Schenmark. Men lärosätet åtnjöt under
denna tid näppeligen något större anseende. Det lärda
pedanteriet hade satt sin prägel på de akademiska
förhållandena, och partitidens allmänna anda hade
äfven där visat sitt inflytande. Men det litterära
lifvet spirade åter upp, intresset för vitterhet
och publicitet blef allt starkare, och så blef Lund
(på 1770-talet) den förnämsta utgångspunkten för
den rörelse, som kan benämnas vår svenska "sturm und
dräng" och hvars

kraftigaste ande var T. Thorild. (Jfr det
litteraturhistoriska seminariets i Lund skrift "Till
Tho-rilds minne", 1908.) - De sista årtiondena af
1700-talet medförde en afgjord höjning; det blef en ny
blomstrinirsperiod, som varade till in på 1800-talets
tredje" årtionde. Detta tidsskede, 1789 -1825, kan
anses såsom den lundensiska högskolans mest lysande:
"I dess början", säger dess historieskrifvare,
Weibull, "återställas de humanistiska studierna ur
sitt förfall, språkstudierna genom Johan Lundblad
och Mathias Norberg, de philosophiska genom
Matth. Fremling och L. P. Munthe; Anders Jahan
Retzius ger nytt lif åt de naturvetenskapliga, Arvid
Henrik Florman och Engelhart åt de medicinska. I dess
midt, under Lars von Engeströms cancelleriat, träda
lärjungarna in i ledet, och främst bland dem Esaias
Tegnér, öfverglänsande alla, lärare och samtida;
vid hans sida står med snillets märke Karl Adolf
Agardh. öfver hela tidskiftet breder sig glansen
af dessa båda personligheter." Under denna tid blef
den vittra insatsen från Lund i Sveriges litteratur
än mera betydande, den nordiska och fosterländska
riktningen framträdde först härifrån med Tegnér
och P. H. Ling (jfr äfven art. Härbärget). Bland
de lärare, som dels tillhörde detta tidsskede,
dels uppväxte under dess inflytande, böra utom de
nämnde här ihågkommas teologerna K. P. Hagberg,
M. E. Ahlman, B. J. Bergqvist, H. Reuterdahl och
J. H. Thomander, juristen J. Holmbergsson, som
ensam i sin fakultet på ett utmärkt sätt uppehöll
undervisningen i rättsvetenskapens olika grenar
och hvars ryktbaraste lärjunge blef utgifvaren
af Sveriges gamla lagar, K. J. Schlyter, samt den
bekante läkaren E. Z. Munck af Rosenschöld. Bland
filologer, utom Lundblad och Norberg, böra nämnas
latinarna A. 0. Lindfors, den bekante lexikografen,
och Elias Lidfors. Den nordiska arkeologien började
bearbetas af N. H. Sjöborg och fick längre fram
genom Sven Nilssons undersökningar en vetenskaplig
grundläggning. J. G. Liljegren och B. E. Hilde-brand
utgingo också härifrån. Som litteraturforskare
framträdde adjunkten P. Wieselgren. Sven Nilsson
blef som zoolog och paleontolog den rykt-baraste af
den skola utaf naturforskare, som i Lund grundlagts
af den utmärkte A. J. Retzius och hvars verksamhet
utgör ett af högskolans vackraste minnen från
1800-talet. Utom K. A. Agardh och Nilsson voro
entomologerna K. F. Fallen och J V. Zetterstedt,
zoologerna B. Fries, K. J. Sun-dewall och S. Loven,
botanisten E. Fries samt paleontologen N. Angelin
längre eller kortare tid lärare vid Lunds universitet
och hade där gjort sina studier. - Under denna rika
utveckling hade universitetet länge måst nöja sig med
samma torftiga utrustning i yttre afseende som under
1700-talet. Nya lärostolar hade visserligen tid efter
annan inrättats och anstalter vidtagits för att vid
universitetet fästa yngre vetenskapsmän; särskildt var
dess högt förtjänte kansler L. v. Engeström angelägen
att där kvarhålla lefvande lärarkrafter. Men de
penningmedel, som kunde beredas till dessas aflöning
och till de vetenskapliga institutionernas förkofran,
voro obetydliga, och ända till 1830-talet hade den
svenska statens tillskott till den fattiga högskolans
underhåll varit ytterst obe-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0777.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free