Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1465
Lunnevad-Luossavaara
1466
Vid fågelbergen häckar lunnefåeeln hufvudsakli-gast
i gångar och småhål i stenröset vid bergets fot. Den
simmar och dyker med ovanlig färdig: het, flyger
oftast mycket lågt öfver vågorna, hvarvid den skär dem
med näbben samt med vingar och fötter slår i vattnet,
men kan, då det faller den in att lyfta sig högre upp
i luften, med surrande rörelser af de korta vingarna
flyga ganska snabbt. Fågelns föda utgöres af små
blötdjur och fiskar, med hvilka senare den uppföder
sina ungar. Dessa ligga kvar i boet, tills de bli
fullvuxna, och äro mycket feta, hvarför de flitigt
fångas och insaltas till vinterföda af folket i de
trakter, där lunnen häckar. Ungarna ha, medan de ligga
i boet, ett egendomligt läte, som ljuder ohyggligt.
C. R. S.*
Lunnevad, manlig och kvinnlig folkhögskola i förening
med landtmannaskola i Sjögestads socken, Östergötlands
län, först (sedan 1868) förlagd till Herrestad i
västra Östergötland, öppnades vid L. 1872. Elevantalet
har 1901–11 varit sammanlagdt 825. Föreståndare är
sedan 1881 H. Odhner.
Lunnkälke, lätt släpkälke för kortare släpning af
timmer, som med främre ändan hvilar på kälken och
med den bakre släpar på marken. – Lunnväg,
mindre väg, hvarpå timret släpas (lunnas) till den
stora basvägen för timmerdrifningen.
H. J. Dft.
Lunois [lynwa’], Alexandre, fransk målare, litograf,
f. 1863 i Paris, studerade vid École des beaux-arts
samt i Holland, Spanien och Algeriet. Sin största
betydelse har L. genom sina litografier. Han
återuppiifvade det litografiska tuschmaneret, som
blifvit omodernt och ansågs förlegadt, och öfverförde
det äfven på litografier i färg. Bland hans bilder
i svart och hvitt äro scener ur parislifvet,
cirkuslifvet och den "holländska sviten" - den
sistnämnda med utsökta stämningar. Till färgtrycket
öfvergick L. i sina blad från Algeriet, Marokko,
Spanien - tjurfäktningsscener, arbeterskor,
dansöser. Äfven L:s pasteller och oljemålningar
uppenbara hans mångsidighet och koloristiska
känsla. Hans berömda illustrationer, bl. a. till
Madonnan från Harancourt, La légende dorée,
Souvenir d’un canotier m. m., ha en fullt litografisk
karaktär. L. är representerad i Luxem-bourggalleriet
med pasteller och i museet i Budapest med
oljemålningen Tjurfäktning. G-g N.
Luns, Lunsring. Se Fordon.
Lunta, ett fordom brukligt antändningsmedel för
handeldvapen och kanoner. Luntan tillverkades af
hamp- eller linblånor, hvaraf tre tjockt spunna
garn sammanslogos och kokades i en lut af salpeter,
osläckt kalk m. m. Luntan förvarades upplindad på en
s. k. luntstake. En vid sin luntstake fäst
brinnande lunta brukade å örlogsfartygens batterier
ständigt finnas stående i en s. k. luntbalja
l. läskbalja (se d. o.), fylld med vatten. För
att vaka öfver elden utsattes en s. k. luntpost.
L. H.*
Luntbalja. Se Läskbalja.
Luntertun (äfven kalladt Rynestadh), under medeltiden
en icke obetydlig stad strax n. om det nuv. Ängelholm,
har sannolikt haft sin blomstring under det skånska
sillfiskets tid, men nämnes föga i de skandinaviska
ländernas historia. Den omtalas första gången 1471
i ett bref från ärkebiskop Tuwe ang. ett nytt kapell
i staden. Kristian II upphäfde
1516 dess stadsprivilegier och befallde, att
dess invånare skulle flytta till Ängelholm, som
samtidigt fick sina privilegier, och att kyrkan
skulle nedbrytas och ödeläggas. L. hade en större
hamnplats vid Rönneåns utlopp i Skelderviken,
hvarest rester af gammalt pålverk anträffats. Namnet
fortlefver i en gammal bondgård i Barkåkra socken,
strax intill hvilken spåras kvarlefvor af den
raserade kyrkan, söndriga tak- och murtegel
m. m., och ej långt därifrån på en holme ligger
en kulle, som förmodas innesluta lämningarna
efter ett slott, i hvars hägn staden lefde.
Wbg.
Luntlås. Se Handeldvapen, sp. 1311.
Luntpost. Se Lunta.
Luntstake. Se Lunta.
Lunula (dimin. af lat. luna, månen; "den lilla
månen"). Se Hud, sp. 1200.
Lunulæ Hippocratis, mat. Se Hippokrates’
halfmånar.
Lunzenau [lo’ntsen-], stad i sachsiska
kretsen Leipzig, vid Zwickau-Mulde. 4,127
inv. (1905). Väfskola. Textilindustri.
J. F. N.
Luoktanjarkajaure, insjö i Lappland. Se Lule älf.
Luopiois [lo’åpiåjs], kapell under Hauho imperiella
pastorat i Tavastehus län, Finland. Landareal 292
kvkm. Befolkningen, finsktalande, 4,309 pers. (1909).
A. G. F.
Luossavaara [-vāra; af fi. luossa, lax, och vaara,
berg], ett betydande järnmalmsberg i Jukkasjärvi
socken af Torneå lappmark, beläget omkr. 4
km. n. om Kirunavaara (se d. o.), hvarifrån det
skiljes genom sjön Luossajärvi. Bergets högsta
topp reser sig 229 m. öfver sjöns yta och 730
m. ö. h. Fyndigheten utgöres af en mer än 1,200
m. lång och ända till 58 m. bred järnmalsstock,
som dels ligger bar i bergets topp, dels här
och där blottats genom jordrymningsarbeten. I
geologiskt afseende är förekomsten nästan analog
med Kirunavaara, men malmen är i allmänhet mindre
fosforförande än Kirunamalmen. Då L. aldrig varit
föremål för industriell brytning, känner man malmens
beskaffenhet endast genom de mindre försvars-
och undersökningsarbeten, som utförts under de
senaste årtiondena. Dessa undersökningar ha visat
en järnhalt af 65 à 70 proc. och en fosforhalt af
0,004 à 4,9 proc.; de låga och de höga fosforhalterna
förekomma i en för ett rationellt tillgodogörande
af malmen ganska besvärande blandning, men i stort
sedt har genomsnittsfosforhalten beräknats till
omkr. 0,05 proc. Den blottade delen af fyndigheten
har en area af 25,000 kvm., och den befintliga
malmmängden ofvan Luossajärvis yta har uppskattats
till 22 1/2 mill. ton, förutom de tillgångar, som
finnas inom föga eller alls icke undersökta delar
af fältet. L. upptäcktes samtidigt som Kirunavaara,
och dess historia sammanfaller med detta senares
till 1907, då genom aftal mellan svenska staten
och Trafikaktiebolaget Grängesberg–Oxelösund (se
d. o.) staten erhöll uteslutande nyttjanderätt till
L. malmfält intill 1938 emot förbindelse att under
samma tid icke bryta eller låta bryta malm därstädes
annat än för förbrukning inom Sverige. Vid utgången
af denna 30-års period eger staten rätt att efter
godtfinnande behålla ifrågavarande grufvor med full
eganderätt och utan lösen, eller ock att återlämna
dem till förre egaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
