- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1469-1470

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsot ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1469

Lupulin-Lur

1470

riska och kromatiska aberrationen (se Lins). Ofta
användes en cylinderlupp med det utseende, som
fig. visar. Den består af en liten glascylinder,
hvars båda grundytor äro konvexa, men med olika
krökningsradie. Föremålet, som skall betraktas,
lägges på den mindre krökta (ibland plana) ytan,
och ögat hålles i närheten af den mera konvexa.

2. Metall., vid härdsmide en smälta af mycket små
dimensioner. Sådana små smältor äro t. ex. de, som
tillverkas vid vallonhärdarna, hvilka äro så små, att
ej mer än ett smältstycke af dem er-hålles. Äfven
vid det gamla osmundsmidet kallades den lilla
smältan lupp. Lupper brukar man äfven kalla råa
och stålartade färskor, som understundom erhållas
vid andra smidesmetoder, äfvensom de sulor, som
samla sig på bottnen i räckhärdar och vällugnar.
1. D. S-t. 2. C. A. D.*

Lupulin, Lupulinsyra. Se Humle.

Lu’pus, lat., varg. - Lupus in fabula, vargen i sagan
(hvilken oförmodadt visar sig, just då man talar om
honom). Citatet är hämtadt från Terentius ("Adelphi",
4, 1).

Lu’pus, astron. Se Y a r g e n.

Lu’pus, med., förr namn på en svårartad kronisk
hudsjukdom, som beskrefs uppträda under två
huf-vudformer: en djupare och en ytligare. Vi veta nu,
att dessa två former äro från hvarandra fullkomligt
skilda sjukdomar, framkallade af olika orsaker
och med olika förlopp, men de ha dock behållit det
gemensamma namnet och betecknas som Lupus vulgaris
och Lupus erythematodes. - 1. Lupus vul-gäris
1. L. Willani (efter R. Willan, en engelsk läkare,
f. 1757, d. 1812) är en kronisk tuberkulos i huden
och på angränsande slemhinnor samt framkallas af
lokal inverkan af lefvande tuberkelbaciller. Det
är en långsamt smygande sjukdom, som i sin början
kan i åratal bestå som en obetydlig fläck, utan att
förorsaka några obehag. Småningom breder den ut sig
på ytan såväl som på djupet och får i olika fall ett
mycket olika utseende. Än åstadkommer den en betydande
ansvällning af t. ex. näsa, läppar eller öron, än
är det sönderfallet i den sjuka hud-väfnaden, som
är öfvervägande, och näsa, läppar kunna fullkomligt
frätas bort. Sjukdomen kan uppträda hvar som helst
på kroppen, men förekommer med förkärlek i ansiktet,
där den vid större utbredning eller vid starkare
sönderfall verkar oerhördt vanställande. Det är
då ej underligt, att Lupus vulgaris är och varit
en mycket fruktad sjukdom, äfven långt innan dess
tuberkulösa natur blifvit bevisad. Genom sjukdomens
utbredning och tillväxt i huden kunna sålunda
stora förstörelser ske, utan att dock patientens
lif därigenom direkt hotas, men den största faran
ligger däri, att tuberkel-smittan kan från huden
föras till lifsviktigare organ. Så är ofta fallet,
då t. ex. en lupushärd i ansiktet breder ut sig
till näsans slemhinnor, hvarifrån sedan strupen
och lungorna lätt smittas. Ännu oftare händer,
att tuberkelbacillen först inkommer på näsans
slemhinna och därifrån sprider sig såväl utåt till
huden som inåt. Lupus fordrar visserligen ofta en
mycket långvarig behandling, men kan dock tack vare
våra nuvarande hjälpmedel botas. Det är framför allt
Finsen (se d. o.), som genom studier och försök öfver
de kemiska ljusstrålarnas inverkan skaffat oss vårt
ojämförligt bästa vapen i händerna i kampen mot denna
sjukdom och som

åstadkommit, att vi i svåra fall öfver hufvud
taget kunna läka sjukdomen. Vid d t af honom
inrättade "Lysinstitutet" i Köpenhamn ha tusentals
lupus-patienter blifvit läkta. Mångenstädes i Europa
ha institut, i första hand afsedda för behandling af
denna sjukdom, upprättats efter mönster af Finsens
Lysinstitut, så äfven i Sverige vid sjukhuset S:t
Göran i Stockholm. Där behandlas nu genom frikostigt
understöd från statens sida gratis årligen en stor
mängd fattiga lupuspatienter från hela landet. -
2. Lupus erythematordes är en icke smittsam
hudsjukdom, hvilken likasom Lupus vulgaris kan pågå i
årtionden och likasom denna med förkärlek uppträder
i ansiktet. Den recidiverar lätt, kan likaså, när
den är utbredd, bli mycket vanställande, men leder
aldrig till sår eller sönderfall, blott till en
ärrliknande skrumpning af huden. Äfven den fordrar
ofta långvarig behandling. Dess orsaker äro okända.
L. Mbg.

Lu’pus, P u b l i u s R u t i l i u s, en romersk
re-tor (vältalighetslärare), troligen på Tiberius’
tid, var författare till den till senare delen
ännu bibehållna skriften De figuris sententiarum
et elocutio-nis, eller Schemata dianoeas et lexeos,
en sammandragning och bearbetning af greken Gorgias’
(omkr. 44 f. Kr.) verk om figurerna i talet. Denna
skrift har sitt hufvudsakliga värde genom många och
väl öfversatta exempel från grekiska talares mestadels
annars icke bibehållna tal. R. Tdh.

Lu’pus af Ferriéres [färriår], fr. Lo u p de
Ferriéres 1. Servat Lou p, lat. Serva-tus Lupus,
medeltidsprelat, f. omkr. 814, d. 862, studerade
först i klostret Ferriéres (dep. Loiret), sedan i
Fulda under Rabanus Maurus. Han föll 837 i en svår
sjukdom, hvarur han trodde sig ha blifvit räddad
(lat. servatus) genom sina vänners förböner, hvarför
han antog namnet Servatus. Han spelade från 838 en
politisk roll vid Ludvig den frommes och Karl den
skalliges hof och blef omkr. 842 abbot i Ferriéres. Af
Karl den skallige användes han i en mängd diplomatiska
uppdrag och deltog äfven i de teologiska strider,
som Gottschalks (se d. o.) predestinationslära
framkallade. L. hade en rätt omfattande klassisk
bildning och efterlämnade en mängd kulturhistoriskt
värdefulla bref (Lettres de Servat Loup, kritiskt
utg. af Desdevises du Dezert, 1888). Hans teologiska
arbeten äro bl. a. utgifna hos Migne, "Pa-trologia"
(series latina, bd 119). Jfr biografi öfver L. af
Sprotte (1880).

Lu’pus erythematodes, med. Se Lupus 2.

UTpus marinus, lat., hafsvarg, zool. Se Hafs-katt.

Lu’pus vulgaris, med. Se Lupus 1.

Luqué [loke’], stad med omkr. 8,000 inv. i Paraguay,
20 km. ö. om Asuncion. Handel med tobak och honung.

Lur. 1. Mus. a) Arkeol., stort trumpetliknande
blåsinstrument af gjuten brons, med röret starkt
svängdt och ljudöppningen omgifven af en rund skifva
med punsade ornament (se fig. l med små-figuren
ofvan). Omkr. 30 lurar ha anträffats i helt eller
söndrigt tillstånd i torfmossar i Danmark och Sverige,
hvarjämte närstående former äro kända från Mecklenburg
och Hannover. De härstamma från bronsåldern och äro
de största gjutna arbeten, som man känner från denna
tid. Lurarna götos i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:53:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbp/0795.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free