- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1473-1474

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1473

Luröy-Lushai

1474

näs och Kållandsö belägen skärgård, som skiljer
Dalbosjön från den egentliga Vänern. Skärgården består
af omkr. 150 små öar, holmar och skär, af hvilka de
största äro L u r ö n och de därmed sammanhängande
Källbergsön och Husön samt Svinö, Norra och Södra
Hökö, Hvithall, Klöfvarna m. fl. Endast några få af
öarna äro bebodda. Det hela utgör V* mtl frälse,
hörande till Eskilsäters socken i Värmland. Några
små fyrar leda seglaren emellan klipporna. - Under
medeltiden, någon kort tid iöre midten af 1100-talet,
bodde där cisterciens-munkar i det s. k. L u r ö
kloster, men dessa flyttade sedan till Värnhem, under
hvilket kloster Lurön lydde, tills den 1500 bortbyttes
till Skara biskopsstol. ,
" Wbg.

Luröy, härad och pastorat i Nordlands amt,
Norge. 270,86 kvkm. 2,367 inv. (1910). Af arealen
är ung. hälften öar, hvaribland A l d e r e n (23,6
kvkm.) samt Västra och östra L., mellan hvilka går
L. - s u n d. L. är en af Helgelands mest pittoreska
trakter. Turistleden går mellan öarna med vackert
formade, ända till 900 m. höga fjäll, med en krans
af låglända, ofta gräsklädda små-öar i v. och i
ö. fastlandet med spetsiga toppar, som i Strandtind
nå 1,169 m. höjd. Viktigaste näringsgrenen är fiske.
K. V. H.

Lus, zool. Se Löss.

Lus, i Dom. 1: 23 namn på staden Betel (se d. o.).

Lusätia [-tsia], latinsk namnform för L a u s i t z
.(se d. o.).

Lus Bela [lö’s]. Se Las B e l a.

Luschan [lō-], Felix von, österrikisk antropolog
och arkeolog, f. 1854, studerade medicin i Wien
och Paris under Broca, tjänstgjorde därefter som
läkare, blef 1882 docent i antropologi vid Wiens
universitet och fick 1883 anställning vid Museum für
völkerkunde i Berlin, hvars chef han blef 1904;
samtidigt har han verkat som e. o. professor
vid universitetet. L. har företagit betydande
vetenskapliga resor till Främre Asien och Egypten och
var 1890–94 ledare af gräfningarna vid Sendschirli
i norra Syrien, hvarigenom den forna chetitiska
(se Chetafolket) kungastaden Samʿal lades i dagen
med skulpturer och inskrifter. Dessa särdeles
viktiga gräfningar äro skildrade i Ausgrabungen in
Sendschirli
(1893 ff.). Bland hans öfriga skrifter
må nämnas Reisen in Lykien, Milyas und Kibyratis
(1889; tills. med E. Petersen) och Beiträge zur
völkerkunde der deutschen schutzgebiete
(1897).
J. C.

Luschka [lo’J-], Hubert von, tysk anatom,
f. 1820 i Konstanz, d. 1875 i Tubingen, blef 1855
ord. professor i anatomi vid Tubingens universitet
och adlades 1865. Bland hans skrifter märkas Die
brustorgane des menschen (1857; ny uppl. 1883),
Die halbgelenke des menschlichen körpers (1858),
Die anatomie des menschen (3 bd, 1862-69), Die venen
des menschlichen halses (1862), Der schlund-kopf des
menschen (1868), Der kehlkopf des menschen (1871)
och Die läge der bauchorgane des menschen (1873).
II. T-dt.

Lusci’nia, zool. Se Rödstjärtsläktet.

LuscPnia suecica, zool. Se B l å h a k e n.

Lusflugor, Pupipara, zool., en af de tvåvingade
insekternas hufvudgrupper, stundom räknad som en
underordning för sig, oftare inbegripen i underordn.

’Tryckt den 28/2 12

Cyclorapha, afd. Schizophora (se Tvåvingar). I
denna grupp ha sammanförts flera familjer på
grund af en yttre likhet, som snarare beror på
ett likartadt parasitiskt lefnadssätt än på en
verklig släktskap. De flesta lusflugor lefva som
ytterpara-siter på däggdjur eller fåglar; en enda
lefver på bin. Liksom alla ytterparasiter äro de
försedda med kraftiga häftorgan, i detta fall yttersta
fotledernas klor. Ofta äro vingarna förkrympta eller
saknas alldeles. - Namnet Pupipara ("puppfö-dare")
syftar på det egendomliga fortplantningssättet hos de
arter, hvilkas fortplantning man känner. Ägget kläckes
nämligen i moderns äggledare, och larven stannar
där under sin uppväxt, hämtande näring från några
körtelafsöndringar, samt framfödes i fullvuxet skick
för att omedelbart därefter förpuppas. Med säkerhet
är detta fortplant-ningssätt dock endast kändt inom
fam. Hippobo-stidce, till hvilken den allmänt bekanta
hästflugan (se d. o.) hör. Hithörande arter ha en
plattad kropp med horisontellt, nedtryckt hufvud och
läderartad hud samt kraftiga, sidoriktade ben, som äro
fästa långt på sidorna om bröstets midt-linje. Utom
släktet Hippobosca (se Hästflugan) kunna nämnas
den på hjortdjur lefvande Lipoptena cervi, som vid
sommarens början är bevingad, men sedan förlorar
sina vingar; f å r l u s e n (se d. o.), Melophagus
ovinus, 5 mm. lång, brun, ständigt vinglös, af ett
spindelliknande utseende, lefver under fårens ull;
fågellusflugor, 4-6 mm. långa, ständigt vingade arter,
med de på ryggen platt hoplagda, smala vingarna
nående långt utom bakkroppens spets; de tillhöra
släktena Stenopteryx och Ornithomyia och lefva på
svalor, kråkor, ugglor och åtskilliga andra fåglar, af
hvilkas blod de hämta sin näring. - Mycket afvikande
från de föregående äro de till fam. Nycteribiidce
hörande flädermuslössen 1. flädermusflugor-n a, små
(2-3 mm.), mycket långbenta, vinglösa och spindellika
arter, som parasitera på flädermöss och sammanföras
i släktet Nycteribia. Deras systematiska ställning
är tvifvelaktig. - Afvikande är vidare den till
en särskild familj, Braulidw, hörande bi lusen
(se d. o.). G. A-z. Lushai
[ru’jaj], okultiveradt folk, som bebor de ännu föga
kända skogiga bergländerna i nordvästra delen af
Indo-Kina, vid Bengalens östra gräns, i Assam och
öfre Burma, och är deladt i ett större antal stammar,
alla militäriskt organiserade under höfdingar. De
tillhöra lohitafolken (se d. o.) och räknade 1901 nära
64,000. De stammar, som finnas på brittiskt område
och mer eller mindre erkänna brittisk myndighet,
kallas kuki. Lushai äro storvuxna, med tjock och
platt näsa, tjocka läppar, små mandel-liknande ögon,
utstående kindkotor och svag skäggväxt. Kvinnorna
utdraga öronflikarna till otrolig längd genom
insatta trä- eller elfenbensskifvor. Folket anses
ganska intelligent. Alla äro ifriga tobaksrökare. De
äro djärfva jägare, hålla ett slags nötkreatur,
getter och svin, odla äfven något säd och tillverka
bomullsväfnader, fläta korgar o. s. v. De ha genom
sina plundringståg varit obekväma grannar till den
fredliga befolkningen i Bengalens östra dalar, och
England har mer än en gång nödgats gripa till vapen
mot dem samt först i början på 1890-talet lyckats
tvinga dem till underkastelse. " (K. F. J.)

16 b. 47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0797.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free