- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1477-1478

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Lustration (lat. lustratio, rening),
reningsceremoni. Jfr Lustrum.

Lustre [lystr], fr. Se Lyster.

Lustrum betecknade hos romarna ett
reningsoffer. Sådana ingingo som en viktig
beståndsdel i den religiösa kulten, hvilken väl i den
yttre reningen med vatten och ofta med tillhörande
offer såg en symbol af en inre sådan. Särskilda
reningsceremonier voro föreskrifna i vissa fall,
t. ex. efter beröring med lik, för att ej nämna
blodskuld. Ofta förrättades reningsoffer för
hela menigheter, härar, folk m. m. Särskildt
förekom i Rom vid census ett reningsoffer för
hela folket som afslutning af förrättningen (se
Censor). Till följd däraf har ordet lustrum kommit
att beteckna en femårsperiod, eftersom census i
regel återkom hvart femte år. I denna betydelse
nyttjas det ej sällan i de moderna språken.
R. Tdh.

Lustspel. Se Drama 2, Komedi och Skådespel.

Lusus, lat., lek, spel. — L. naturae, naturens
lek; slump.

Luszczewska [lojtjevska], Jadwiga (pseudonym
Deotyma), polsk författarinna, f. 1834 i Warschau,
d. 1908, väckte på sin tid stort uppseende genom
ovanlig improvisationstalang på en mängd områden i
förening med ofantlig beläsenhet. En del af hennes
alster utgåfvos 1854—58 i 2 dlr under titeln
Improwizacye i poezye. Af hennes bredt anlagda
diktcykel Polska w piesni (Polen i sång) utkommo
endast spridda delar, hvaribland Lech (1859) och
Sobieski pod Wiedniem (1894, Sobieski vid Wien),
hennes största episka verk. Af mindre värde voro
hennes historisk-patriotiska dramer. 1863 följde hon
sin fader i förvisningen till Sibirien, hvarifrån hon
hämtade stoffet till sitt bästa romantiska skådespel,
Branki w Jasyrze (1890), med motiv från Baikalsjön.
A—d J.

Lusättika, farm. Se Sabadilla.

Lut (ty. lauge; jfr fnod. laug, varmt bad), kem.,
en lösning af salter eller alkalier, erhålles genom
utlakning af olika material, såsom pottaska, alun,
salt. Särskildt vanliga äro benämningarna kalilut
för en lösning af kali eller kaliumhydrat och
natronlut för en lösning af natron eller
natriumhydrat. Natronlut ingår i en mängd tvättmedel,
hvilka försäljas i handeln under olika benämningar;
s. k. floralut är en 10-procentig natronlösning. På
grund af natrons frätande egenskaper måste
försiktighet iakttagas vid dylik luts handhafvande.
P. T. C.

Luta (fr. luth, it. liuto, sp. laud, port. alaude;
af arab. alud, tonverktyg), mus., urgammalt
stränginstrument af samma klass som gitarren och
mandolinen, hade förebilder redan hos assyrerna
och fornegypterna, infördes i Spanien och södra
Italien af araberna och nyttjades sedan i hela
Europa, där det vann utbredning på 1300-talet samt
under 1400—1600-talen spelade ungefär samma roll för
musiken inom hemmen som pianot nu för tiden. Äfven
som orkesterinstrument var det vanligt och utträngdes
först på 1600—1700-talen småningom genom violinens och
klaverets fullkomnande. Lutan skildes från gitarren
dels genom formen, som liknade den af en halfverad
kurbits (se fig. 1), dels genom det större antalet
strängar, af hvilka minst 5 par och en enkel (den
högsta melodisträngen) lågo öfver gripbrädet. De öfriga
(bassträngar, som tillkommo i slutet af 1500-talet)
löpte på sidan om gripbrädet och nyttjades sålunda
endast som lösa strängar med sin egen grundton. Lutans
stämning växlade med olika tider; de vanligaste
stämningarna voro på 1500-talet G c f a d1 g1 eller
en ton högre, i de följande seklen A d f a d1 f1 och för

illustration placeholder
Fig. 1                                Fig. 2.

Fig. 1. Luta från 1500-talet. — Fig. 2. Luta, tillverkad

af J. Jerner i Stockholm, 1802. (Nordiska museet.)


bassträngarna G F E D C. Afarter af lutan voro
kvinternen (som var mindre och hade blott 4 par
strängar samt på 1600-talet fick platt botten som
gitarren), teorben (se d. o. med fig.),
archiliuton och chitarronen (se d. o. med
fig.). Man noterade för luta icke i vanlig
mensuralnotering, utan medelst en särskildt uppfunnen
skrift, som kallades tabulatur och betecknade icke
tonhöjderna, utan greppen. Man skilde mellan den
italienska, den franska och den tyska lute-tabulaturen.
Den italienska använde siffror för de olika greppen,
den franska bokstäfver (båda skrefvos på olika linjer,
som föreställde de olika strängarna); den tyska nyttjade mest bokstäfver,
men inga linjer. Denna skrift hade många olägenheter
och ofullkomligheter, men är för musikhistorien af
stor vikt, emedan greppen äro ordnade efter halftoner
och således alla # och b äro noga fixerade, icke
underförstådda såsom i mensuralskriften, hvarigenom
lutans litteratur ofta lämnar en ovärderlig vägledning
i den svåra frågan om kromatikens användning på den
tiden. På grund af sin vackra, milda klang, som är
fylligare än gitarrens, har lutan på senaste årtiondet
börjat åter få användning till ackompanjemang för
vissångare, såsom den äfven brukades för hundra år
sedan här i Sverige. I senare delen af 1700-talet
och början af 1800-talet hade Sverige flera
ansedda lutmakare, bl. a. P. Kraft, J. Jerner och
L. Mollenborg i Stockholm. Den nyare svenska lutan
är byggd med sarg (se fig. 2) och endast bottnen
kupig samt strängas numera alldeles som gitarren.
—Till de äldste lut-fabrikanterna hörde Laux Mahler
omkr. 1415 i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:41 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0799.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free