- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1479-1480

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Bologna. Senare voro flera medlemmar af familjen
Tieffenbrucker berömda lutbyggare. Virtuoser omtalas
redan från 1413. På 1500-talet utgåfvos af Virdung,
Judenkünig m. fl. böcker med lutskrift, innehållande
teoretiska anvisningar samt arrangemang af kända
sångkompositioner äfvensom danser. Gustaf Vasa och
hans söner voro kunniga lutspelare och höllo sig
äfven med "lutenister" vid sina hof. En ganska märklig
handskrifven lutebok från Gustaf Vasas tid förvaras
i k. biblioteket i Stockholm och är beskrifven af
A. Lindgren i "Svensk musiktidning", 1882, och i
"Monatshefte für musikgeschichte" s. å. Per Brahe
d. y:s lutebok (från början af 1600-talet) är äfven
af intresse.
— I "Les luthistes espagnols du XVI:e
siècle" (2 bd, 1902) har G. Morphy samlat ett rikt
urval af äldre spansk lutmusik. Jfr Körte, "Laute
und lautenmusik bis zur mitte des XVI. jahrhunderts"
(1901), och Tolbecque, "L’art du luthier" (1903).
A. L. (E. F—t.)

Lutad Sköld (lat. scutum inclinatum, fr. écu
couché
), her., kallas en vapensköld, då den
har samma ställning, som när den hänger på
bärarens arm. På en sådan sköld är hjälmen
satt på det uppstående hörnet. Lutade
sköldar förekomma oftast i medeltidsvapen.
B. S.*

Lutande plan kallas i mekaniken en plan yta, som
bildar en vinkel med horisontalplanet. Det lutande
planets höjd, bas och längd bilda de tre sidorna i en
rätvinklig triangel, där de båda förstnämnda omfatta
den räta vinkeln. Det lutande planet eger flera i
mekaniskt hänseende anmärkningsvärda egenskaper. Om
en kropp (t. ex. en kula) är anbragt på planet,
erfordras för att där kvarhålla densamma en kraft,
hvars storlek förhåller sig till kroppens vikt som
planets höjd till dess längd, förutsatt att kraften
verkar parallellt med planet uppåt. Får en kropp glida
utför planet, beror dess hastighet endast på den höjd
den passerat och är lika stor med den hastighet, som
förvärfvas vid lodrätt fall utefter samma höjd. Härvid
antages, att ingen friktion eger rum. Jfr Lyftverk.
G. R. D.*

Luta Nzige, förr namn på den sjö i Central-Afrika,
som sedermera på kartorna burit namnet Albert Edvard
Njansa, men som sedan 1908 officiellt kallas Edvardsjön.
Om de olika, förvillande namnen på denna och
den n. om den belägna sjön Albert Njansa se d. o.

Lutatius [-tsius]. Se Catulus.

Lutbad (se Lut) 1. Alkaliska bad äro
varma vattenbad (hel- eller lokalbad), till hvilka
man tillsatt lut af träaska, såpsjudarlut eller något
annat alkaliskt ämne, såsom kalium-, natriumhydrat,
pottaska eller soda (allt omkr. 1/2 kg. pr
helbad). Lutbad verka endast på huden och användas
dels mot hudsjukdomar, dels till att framkalla lokala
hudkongestioner (vid fotbad o. s. v.). F. B. (I. H.)

Lutdroppar, gammalt namn på <sp>kaliumkarbonatlösning<sp>,
Solutio carbonatis kalici
Sv. farm., farm., med., beredas genom att 25 dlr
rent kaliumkarbonat lösas i 75 dlr destilleradt
vatten. Denna lösning filtreras, så att den blir
klar. Sedan tillsättes så mycket destilleradt vatten,
att lösningens sp. v. blir 1,190—1,194, hvilket
ung. motsvarar en halt af 20 proc. kaliumkarbonat
i lösningen. Lutdropparna böra vara färglösa och
klara. De användas till mättande af öfverflödig syra i magen och
ges åt vuxna i dos af 10—30 droppar, men åt späda
barn blott 2—5 droppar i tillräcklig mängd mjölk
eller vatten, så att genom utspädningen den skarpa
lutsmaken mildras. O. T. S. (C. G. S.)

Luteinceller (af lat. luteus, gul), anat. Se Graafska folliklar.

Luteiner (af lat. luteus, gul) l. Lipokromer (af
grek. lipos, fett, och chroma, färg), fysiol.
kem.
, äro gula eller orangeröda, vanligen amorfa
färgämnen, som förekomma i äggula, blodserum och
serösa vätskor, i fettväfnad och mjölkfett, i de
s. k. luteincellerna i corpus luteum (se Graafska
folliklar
), i små fettkorn uti ögats näthinna äfvensom
i en del växter. Olika luteiner, som i vissa afseenden
afvika från hvarandra, äro alla lösliga i alkohol,
eter och kloroform; från gallfärgämnena äro de
bestämdt skilda. G. G. S.

<b>Lutenist,</i> gammal benämning på lutspelare (se Luta).

<b>Lutero</i> [lo-], Giovanni di Niccolò, italiensk målare. Se
Dossi.

Lutetia [-tsia], astron., en af småplaneterna.

Lutetia [-tsia; af lat. lutum, gyttja, lera, eller
kelt. lutuhezi, boning midt i vattnet] 1. Lutetia
Parisiorum
var hos de gamle romarna namnet på staden
Paris. L. (omnämndt af Caesar i "De bello gallico" VI,
3 och VII, 57) låg på den Seine-ö, som nu upptages af
"la cité".

Lutetium [-tsium], kem., grundämne, upptäcktes
1907 nästan samtidigt af franske kemisten Urbain
och österrikiske kemisten Auer von Welsbach. Båda
forskarna funno, oberoende af hvarandra, att det
gamla elementet ytterbium är en blandning af två
grundämnen; Urbain kallade dessa neoytterbium och
lutetium och antog tills vidare deras atomvikter
vara 170 och 174. Auer von Welsbach hade föreslagit
namnen aldebaranium och cassiopeium. Eftersom
Urbain hade publicerat sin upptäckt 3 månader
tidigare än Auer von Welsbach, antogos de af honom
föreslagna namnen. Lutetium upptogs med tecknet Lu
och atomvikt 174 år 1909 för första gången i den
internationella atomviktstabellen. Ang. lutetiums
utmärkande egenskaper är ännu mycket litet
bekant. Lutetiumkloriden är mera flyktig än
neoytterbiumkloriden, hvarigenom båda kloriderna
kunna skiljas. H. E.

Luteva. Se Lodève.

Lutfisk, en fiskrätt, som beredes af stockfisk
(spillånga, klippfisk, gråsidor), d. v. s. långa,
torsk eller sej, som saltats och sedan torkats på
klipporna eller särskilda ställningar. För att bli
ljusare och lagom svälld uppblötes stockfisken först
omkr. en vecka i kallt vatten, som ombytes flera
gånger, sedan lägges den i lut antingen af björkaska
och släckt kalk, kokt i vatten, eller af släckt kalk
och soda, som lösts upp i kallt vatten. Efter att ha
legat i den förra luten 6 à 8 eller i den senare 3 à
4 dygn hålles fisken åter liggande i kallt vatten,
tills luten blifvit lagom urdragen. Behörigen
kryddad, utgör lutfisken en omtyckt vintermaträtt i
de skandinaviska länderna, Holland och Tyskland. I
Sverige har den gamla anor som vedertagen julrätt.
F.T—m.

Luthardt [lo-], Christoph Ernst, tysk luthersk teolog,
f. 1823, d. 1902, blef 1854 e. o. professor i Marburg
och 1856 ord. professor i Leipzig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0800.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free