- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1483-1484

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en nådig Gud. – En lugnare tid inträdde, då han 1498
kom till högre skolan i Eisenach och där, när han
gick omkring och sjöng för brödet, togs om hand af
den betydande borgaren Cunz Cotten och dennes hustru
Ursula. Där fann han det ideal för familjelifvet
och kärleken mellan man och hustru, som han sedan
aldrig kunde glömma. Säkerligen räddade ock de tre
ljusa åren i Eisenach den halfvuxne L. från att
gå under i grubbel. 1501 inskrefs han vid Erfurts
universitet och skulle enligt faderns önskan egna
sig åt juridiken. 1502 blef han baccalaureus och
1505 magister artium och kunde begynna sina juridiska
studier. Han hade, utan att träda i närmare beröring
med den betydande humanistiska kretsen i Erfurt,
dock inhämtat åtskillig humanistisk kunskap, och
han hade gjort bekantskap med Aristoteles och hört
honom tolkas af "de moderne", d. v. s. nominalismens
(se d. o.) bärare. Men han hade ock i universitetet
påträffat en latinsk bibel och med ifver studerat
den. Det religiösa problemet trängde åter i
förgrunden; i juridiken fann han föga innehåll. En
väns död ökade tanken på Gud och domen. Pestens
härjning kring Erfurt uppjagade ny ångest. Så var
han i det inre väl förberedd, när han 2 juli 1505
på återvägen från ett besök i föräldrahemmet genom
ett blixtslag drefs till utropet: "Hjälp, S:t Anna,
jag vill bli munk". Det gifna löftet var för hans
samvetsgrannhet bindande, och han inträdde mot faderns
vilja i "de reformerade augustineremiternas" kloster
i Erfurt. Efter ett novisår aflade den 23-årige
magistern professio och blef fullständigt munk. Han
hade gått in i klostret för att kunna öfvervinna det
ondas makt inom sig, högmodet, den bristande kärleken
till Gud, egenviljan (enligt populär katolsk teori var
L:s onda den sinnliga driften, åt hvilken han skulle
ha hemfallit i Erfurt eller redan med fru Ursula i
Eisenach); han ville på medeltida vis genom munkaskes
vinna en nådig Gud; och i den nominalistiska teologi,
som han redan lärt känna, var en hufvudsats den,
att människan kan på det sedliga området göra,
hvad hon vill. Han bedref därför späkningar med
en ifver, som väl framkallade kroppslig sjukdom,
men ej gaf honom frid. Här framträdde redan det
originella i L:s personlighet: samvetsömheten, det
oblidkeliga sanningskrafvet gentemot sig själf, som
icke tillät honom att söfva sig undan sin synd med
hjälp af något yttre medel eller med stöd af någon
yttre auktoritet. (Från moderat katolsk ståndpunkt
blir detta grundfelet hos L.; hans högmod och
själföfverskattning, som gjorde, att han tillmätte
sitt eget omdöme större betydelse än de kyrkliga
myndigheternas; reformationens genesis är andligt
högmod, enligt H. Grisar.) – Under klostertiden bedref
L. äfven enligt ordensbeslut teologiska studier och
infördes nu helt på "via moderna" ("den nya vägen"),
den senare nominalismen, främst Occam, d’Ailli,
Gabriel Biel (hvaremot han aldrig närmare trängde
in i Tomas från Aquino och den tomistiska katolska
tankegången, mot hvilken han därför ock senare stundom
riktade orättvisa beskyllningar). Här lärde han
ytterligare att, om människan gör så godt hon kan,
så får hon genom biktinstitutet den sakramentala
nåden. Så försökte L. ifrigt denna väg, men gjorde
erfarenheten, att efter hvarje prästerlig absolution
synden lika fullt var en makt i hans inre. Då
försökte L.

med helgon- och relikkultens medel; han utvalde åt
sig för hvar dag olika skyddshelgon, 21 stycken,
men med samma negativa resultat. Den lefvande dömande
Guden blef alltmera hans fasa, i synnerhet sedan han
genom den nyssnämnda nominalistiska teologien lärt
uppfattningen af Gud som den godtyckligt handlande
och den därur följande predestinationsläran. Detta
faktum, att han alltid kände sin synd, månne det
betydde, att han hörde till de icke utvalde och att
sålunda all möda var lönlös? Ångesten nådde sin
höjdpunkt, när han 1507 prästvigdes och som präst
skulle förvalta sakramenten. Men då var ock den första
större ljusningen nära. Den reformerade ordensgrenens
general Johann von Staupitz, en fint bildad humanist
och lärjunge till Bernhard af Clairvaux, kom på
visitation till Erfurt, intresserade sig för den
originelle munken, hörde hans bikt och sökte hjälpa
honom genom att hänvisa från den dömande till den
lidande Kristus, som uppenbarade Guds kärleksvilja
(humanismen hade flerstädes börjat åter draga Kristus
fram i religionens centrum). L. började nu ifrigt
studera Kristus i bibeln (bibelläsning var särskildt
inom augustineremiternas orden påbjuden) och kunde
på Bernhards vis vinna mystisk ro i Kristi sår; men
någon verklig sedlig omgestaltning följde ej heller
nu, och den inre striden fortsatte. Dock glömde
L. aldrig tacksamheten mot Staupitz som sin främste
välgörare. Denne visade ock på annat sätt sin omtanke
om L.; han ville lugna honom genom förflyttning till
ett annat verksamhetsfält och beredde honom 1508 plats
som filos. professor vid Wittenbergs universitet. Dess
professorer rekryterades till stor del af munkar från
augustinklostret i staden, dit alltså L. förflyttades
och där han snart blef subprior. I Wittenberg
föreläste L. Aristoteles och den nikomakiska
filosofien, där rättfärdiggörelsebegreppet särskildt
framhålles. Samtidigt bedref han själf studier i
bibeln och teologien för att kunna öfvergå till den
förnämligare teol. fakulteten och blef i mars 1509
teol. baccalaureus. Sannolikt ungefär vid denna tid
fick han under sina bibelstudier i "svarta tornet" i
Wittenbergs kloster syn på innebörden af Romarbrefvet
1: 17 och vann därmed principiellt lösningen på sin
långa inre kamp (enl. den traditionella uppfattningen
skedde detta redan i Erfurts klostercell; L:s egna
utsagor om tid och plats äro vanskliga att rätt
tyda). Hvad L. fann, var detta: Guds rättfärdighet
är hans barmhärtighet, hans nåd; och människan
vinner denna rättfärdighet genom att kasta öfver
bord all egen förtjänst och förtröstansfullt,
d. v. s. i tron, omfatta Guds kärlek, uppenbarad i
Kristus. Om hon det gör, då har hon sina synders
förlåtelse och en nådig Gud, då kan hon dag för
dag förtroendefullt vända sig till Gud som ett barn
till sin fader. Men detta att tro på Guds kärlek i
Kristus är till sin psykologiska innebörd en viljeakt,
en ändring i viljeställning och viljeriktning; och
därför följer därur med psykologisk nödvändighet
en sedlig förvandling, äfven om syndens makt
aldrig helt och hållet öfvervinnes. Så bli de goda
gärningarna en naturlig frukt af rättfärdiggörelsen,
men ej dess förutsättning. Med denna uppfattning
krossades principiellt hela den katolska sakramentala
nådeapparaten, liksom hela sedligheten omvärderades
(troheten i det jordiska kallet, kallelse-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0802.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free