- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 16. Lee - Luvua /
1485-1486

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1485

Luther

1486

sedligheten), och framför allt nådde L. härmed fram
till det rent personliga, af alla yttre institutioner
eller auktoriteter obundna gudsumgänget.

Naturligtvis insåg L. ej genast alla dessa
konsekvenser. Han var nöjd med att själf ha funnit
vägen till en nådig Gud; han kände sig som god katolik
och trodde sig finna sin nya uppfattning hos Bernhard
och Augustinus, hvilken han enligt sin munkordens
tradition flitigt studerade, när han hösten 1509 åter
flyttades till Erfurts kloster. Augustinus framkallade
alltså ej krisen; men studiet af denne hjälpte L. att
begynna lösgöra sig från no-minalismens teologi
och kritik, liksom det gaf stöd åt det originella
hos honom, hans samvetsallvar. Från denna tid äro
ock hans första bevarade skriftliga uppteckningar:
randanmärkningar till Augustinus’ skrifter (1509)
och till Petrus Lombardus’ sentenser (1510). -
Förflyttningen till Erfurt sammanhängde med en strid,
som utbrutit mellan en del reformerade kloster,
hvaribland Erfurts, och ordenschefen Staupitz;
striden rörde, om klostren skulle sammanslutas med
den "oreformerade" grenen eller ej. L:s anseende
var redan så stort, att han tillkallades att reda
ut saken. Jämte en ordensbroder skickades han ock
i officiell ambassad till Rom för att få tvisten
bilagd. Af källorna är det ej klart, om han tillhörde
ambassaden hösten 1510, som sändes af klostren,
eller ambassaden hösten 1511 å Staupitz’ vägnar;
i hvarje fall rubbades ej hans vänskapsförhållande
till Staupitz. Resan till Rom (på ett glänsande
sätt skildrad af Haus-rath i "M. L:s Romfahrt",
1894) hade för tillfället ej annan betydelse än
att stärka L:s kyrklighet och skaffa honom ökadt
anseende i hemlandet; traditionen (från hans son)
om själskrisen under krypandet uppför "scala sancta"
saknar tydligen verklig grund. Men ’de erfarenheter,
som L. i Rom gjorde rörande kurians och öfver hufvud
kyrkomännens oandlighet och liderlighet, skulle
senare bli honom ett skarpt vapen i handen och
fast rota hans då på annan väg vunna öfvertygelse
om påfvedömet som Antikrist. Hemvägen gick direkt
till Wittenberg, där L. i okt. 1512 disputerade och
promoverades till teol. doktor af dekanen Andreas
Karlstadt. Bland andra för framtiden viktiga vänner,
som L. då vann i Wittenberg, må nämnas kurfursten
FrecLiks privatsekreterare Spalatin, kano-nisten
Schurf, teologen Nik. von Amsdorf och målaren Lucas
Cranach. Wittenbergs universitet var säte för den
nya humanismen, och L. lärde sig af denna det kraf
på källstudium i bibeln, det sinne för historisk
utveckling och den vetenskapliga attiralj, som med
tiden möjliggjorde omsättandet af hans religiösa
erfarenhet i en reformation. Närmast blef L:s uppgift
att som professor i teologi från 1512 föreläsa öfver
bibeln. Hans första serie var Psalmerna 1512-14,
hvari hans nya frälsningskunskap först begynner
skaffa sig uttryck (enl. Scheel m. fl. var det först
under dessa föreläsningar, 1513, som L. fick sikte på
Romarbrefvet 1: 17 och den nya frälsningsvägen). Men
psalmföreläsningarna äro intressanta äfven i det
-afseendet, att de visa, huru L:s religiösa utveckling
löpte före hans teologiska; i sin teologi var han
ännu på många vis bunden af nominalismen. Viktigast
var här, att predestina-tionsläran hindrade honom
att trots det egna upp-

lefvandet komma fram till, att människan kan vinna
visshet om syndaförlåtelse och barnaskap hos Gud; han
nöjde sig med den äkta katolska förhoppningsvissheten:
människan kan ej komma längre än att hoppas på
nåden. Endast långsamt banade han sig fullständigt
väg ut ur katolicismen. Afgörande blefvo här hans
föreläsningar öfver Romarbrefvet 1515-16, först
nyligen återfunna, i L:s egen uppteckning. Detta
fynd synes ha klargjort, att L. först 1516 når den
fulla frälsningsvissheten (enligt Denifle och de
flesta nya katolska framställningar nu först öfver
hufvud den reformatoriska tankegången, som då kommit
till för att of verskyla, att han äfven som munk ej
kunde lefva sedligt; enl. denna, senast af Pius X i
Borromeoencyklikan 1910 sanktionerade, uppfattning är
alltså reformationens genesis osedlig lusta). Äfven
här drefs L. fram af sina egna inro upplefvanden;
att människan kommer ned i syndaångestens djup, det
är beviset för, att hon släppt all egen förtjänst
och måste helt förtrösta på Gud i Kristus; men då
först är hon och måste enligt Guds ord vara viss
om sin salighet. L. fick härvid hjälp att förstå
sin egen religiösa utveckling, syndaångerns och
ödmjukhetens psykologiska betydelse, genom studiet
af 1300-talets tyska mystik, främst Tauler, som
han 1516 kommenterade, och "Tyska teologien", som
han s. å. delvis utgaf. (Några nyare forskare vilja
t. o. m. låta den tyska mystiken vara det afgörande,
det som förde L. till reformator.) Frigjordheten
från katolsk åskådning visar sig i föreläsningarna
öfver Romarbrefvet i en växande frimodig ton;
blicken vidgar sig ut öfver klostermurarna;
tidshändelserna återljuda i lärosalen; kritik
och angrepp vågas på både kyrko-och världsliga
furstar, på mässdyrkan, relikkult etc. L. började
redan träda ut i världen med ett reformprogram,
om ock alltjämt med oreflekterad inkonsekvens
fasthållande vid det hierarkiska kyrkosystemet och
munkidealet. Tillströmningen af studenter (bland andra
Olaus Petri) var oerhörd. I verkligheten tillhöra
föreläsningarna öfver Romarbrefvet det mäktigaste
vi ega af L:s hand. L. började nu ock själf ge ut
tryckta skrifter; den första var en disputation om
goda gerningar (1516), så följde De 7 botpsalmerna
(1517) och Mot den skola-stiska teologien, 97 teser
offentliggjorda 4 sept. 1517, hans första egentliga
krigsförklaring mot medeltiden. Den religiösa
motsättningen till nominalismen hade nu segrat;
han betecknade nominalskola-stiken som Kristi
dödsfiende, ehuru han visserligen drog stor nytta
af nominalismens sönderskärande kritik gentemot
den kyrkliga traditionen och ehuru han själf ej
någonsin helt kunde frigöra sig från dess band,
t. ex. i fråga om predestinationen eller nattvards-
och ubikvitetsläran. I föreläsningarna öfver
Helreerlrefvet (1517) ligger L:s nya åskådning i sina
hufvudpunkter klar och djärft poängterad. Han hade
ock utåt en stark ställning, sedan han 1515 blifvit
distriktsvikarie för den nordtyska afdelningen af
sin orden och genom visi-tationer öfverallt ingrep
rensande. På samma gång nådde den genom späkningar och
arbete utmärglade munken med de djupa fascinerande
ögonen som predikant i stadskyrkan (vikarie för den
sjuke kyrkoherden) genom sin egenartade folkliga
vältalighet de breda lagren. De första i behåll
varande predikningarna af honom begynna med pingsten
1514.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:30:01 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbp/0803.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free