Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luther ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1489
Luther
1490
ut. Albrecht Diirer och Holbein, som ock blefvo L:s
anhängare, ha tyvärr ej målat honom. - I aug. 1519
utgaf L. som ytterligare Jdargöring af sin religiösa
ståndpunkt den berömda s. k. lilla kommentaren
till Galaterbrejvet. (Enl. Grisar skulle nu först
"omvändelsen", d. v. s. affallet, ha egt rum genom
Rom. 1: 17 och rättfärdiggörelseläran.) Ej underligt,
att kätteriprocessen mot L. återupptogs med förnyad
ifver; som ledande framträdde den tyske ambassadören
i Rom von Schöneberg. Förgäf-ves sökte påfven
skrämma Fredrik att godvilligt utlämna L. Flera
undersökningskommissioner af-löste hvarandra vid
kurian; ett sista försök gjordes genom della Volta
att få L. att frivilligt taga tillbaka. Ecks ankomst
till Rom medförde emellertid tonens skärpande och det
slutliga af görandet; bakom stod hela den mäktiga
dominikanorden, som ville i L:s person komma åt
den rivaliserande augustineremit-orden. Förgäfves
manade spanske kardinalen Car-vajal m. fl. till
försiktighet. Ett af dominikanerna i Köln uppsatt
förslag till bannbulla undertecknades med några af
Eck gjorda skärpningar af Leo X 15 juni 1520. Bullan,
"Exsurge Domine", är ett vidlyftigt aktstycke, som
fördömer 41 af L:s satser och hotar honom med bann,
om han ej inom 60 dagar återkallar. Denna påfallande
mildhet var formellt betingad af kanoniska rätten,
reellt af motståndet inom kardinalkollegiet. L. själf
sörjde för, att det ej fick stanna vid hot. Under
det processen i Rom pågick, utskickade han en rad
skrifter, hvari hans reformatoriska ståndpunkt
bragtes till full mognad. I början af 1520 utkommo
Vom papsttum zu Rom (viktig för L:s nya kyrkobegrepp)
och Sermon von guten werken. Innan L. visste af
bannbullan, skref han i aug. sin stora kyrkopolitiska
stridsskrift, An den christlichen adel deutscher
nation von des christlichen standes besserung
("Om kyrkans reformation. Upprop till Tysklands
adel 1520", 1889), där han i mycket lade fram det
nationella program, som först 1870 realiserades: en
fri tysk kyrka i det nationella tyska kejsarriket,
fritt från påfvens eller annan utlännings makt;
där kräfde han ock reform af hela lifvet: celibat,
munklif, aflat, lyx, otukt, ocker etc. Skriften,
väl L:s agitatoriskt väldigaste, gjorde ett oerhördt
intryck; han var ej längre den, som skulle skyddas,
utan den, som begynte föra nationen i ledband. I
okt. s. å. följde en latinsk dogmatisk stridsskrift,
De captivitate babylonica ecclesice preludium3 riktad
mot hela den katolska sakramentskyrkan, som här rifves
sönder med mera energi än kanske någonsin eljest i
L:s skrifter. Blott tre sakrament erkändes (dopet,
nattvarden och boten), men ej heller dessa i katolsk
mening som frälsningsinstrument; Guds ord allena visar
vägen till salighet. Joakims från Floris apokalyptik
medverkade här att ge framställningen saft och fängsla
läsarens fantasi. Då boken var skrifven på latin,
gick den långt öfver Tysklands gränser och var väl
den första, som i egentlig mening banade lutherdomen
väg i Väst-Europa. Den följdes i nov. af den ädlaste
produkten af L:s författarskap, Von der jreiheit
eines christenmenschen (på lat. och ty., jfr fig. 2;
"Om en kristen menniskas frihet", öfv. af F. Fehr,
1891). Temat var: en kristen människa är i tron all
tings herre och ingen underdånig; en kristen människa
är i kärleken all tings tjänare och alla underdånig.
Det är L:s etiska åskådning, som här utan all
polemik framlägges i en form, som omstörtar
medeltiden. Samtidigt med denna skrifts utgifvande
fick L. närmare kännedom om bannbullan, hvilken Eck
Fig. 2. Förminskadt faksimile af titelbladet
till Luthers skrift "Von der freilieit eines
christenmensclien".
fört med sig till Tyskland. L., som kort förut genom
Huttens edition af Vallas skrift "De do-natione
Constantini quid veri habeat" fått reda på, att
påfvedömets legala basis, "Donatio Constantini",
var en förfalskning, blef nu fullt på det klara
med, att påfvedömet (ej Leo X) var Antikrist,
och han afsade sig påfven och hela den katolska
rättsordningen offentligen, när han 10 dec. 1520 inför
universitetets professorer och studenter brände bullan
jämte de kanoniska lagsamlingarna. Upphetsningen
i Tyskland blef våldsam; men ett var klart: denne
man var ej rädd. Så fick han den folkauktoritet,
som kanske ensam för honom möjliggjorde gärningen
i Worms. Men Antikrist måste nu ock säga sitt sista
ord; 3 jan. 1521 utfärdades den verkliga bannbullan,
"Decet romanum pontificem", hvilken emellertid var
så full af faktiska fel, att den måste omarbetas och
kom för sent till riksdagen i Worms.
Karl V hade sammankallat sin första tyska riksdag
till Worms i jan. 1521, där äfven ständernas klagomål
öfver kyrkliga missbruk skulle afgöras. Nu blef den
brännande frågan den, om L:s sak skulle inblandas i
reformkrafven. För Karl V var saken enkel; L. hade af
påfven dömts som kättare; här var påfven ende rätte
domaren, och kejsaren hade blott att utföra hans dom,
d. v. s. belägga L. med riksakt. För ständerna var
saken ej så enkel; inom sachsiska rättens område hade
redan utbildats en rättsuppfattning, att det fordrades
bevis för rättmätigheten af ett påfligt bann, innan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
