Print (PDF) - On this page / på denna sida - Luxation - Luxdorph, Bolle Villum - Luxembourg, François Henri de Montmorency-Bouteville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luxdorph-Luxembourg
De muskler, som omge ledgången, hålla nämligen den
luxerade delen fast i det oriktiga läget. Nu slappas
dessa genom den anestetiska sömnen, och repositionen
göres därigenom i regel mycket lätt. Vanligen är
det tillräckligt att, sedan full känslolöshet
inträdt, draga på den skadade extremiteten, medan en
medhjälpare håller fast den öfre delen däraf eller
också bålen, om en hel extremitet luxerats. Med en
kännbar och hörbar knyck springer delen i led. Dock
kunna för vissa ledgångar och i äldre fall mycket mera
komplicerade förfaranden bli nödvändiga. Efter skedd
reposition bör leden någon tid sparas, eljest kan
recidiv lätt inträffa. Någon retning i den skadade
ledgången uppträder väl alltid; det bästa botemedlet
därför är massage.
Det ges äfven en annan form af luxation, den,
som uppkommer i ledgångar, hvilka genom sjukdom,
oftast benröta, blifvit så förstörda, att leden
ej längre kan hålla ihop. Småningom skiljer sig
den ena kontrahenten från den andra - underbenet
från lårets nedre ända i knäet, lårbenshufvudet
från bäckenets panna, vid höftsjuka o. s. v. En
sådan patologisk luxation är alltid en tillstöt
af sämsta betydelse. Dock kan läkning omsider ske,
naturligtvis i den oriktiga ställningen. Efteråt kan
t. o. m. denna, liksom f. ö. vanförheten vid misskända
och ej reponerade våldsamma luxationer, på operativ
väg rättas mer eller mindre fullständigt. Sådan
operativ behandling kan jämväl bli nödvändig
vid de tillfällen, då luxationen är förenad med
afsprängning af delar af ledytan eller deras
omgifning, då alltså ett s. k. intra-artikulärt
brott föreligger. Genom Röntgenfotografering ha
vi numera ett säkert medel såväl att igenkänna en
luxation som att öfvertyga oss om de luxerade bendelarnas
oriktiga läge samt att efter verkställd
reposition konstatera, att ledkomponenterna återförts
i riktig ställning till hvarandra. - Jfr Distorsion.
Rsr. J. Å.
Luxdorph, Bolle Villum, dansk jurist och
estetiker, f. 1716, d, 1788, blef 1733 student,
1734 kanslisskreterare, 1744 assessor i Höjesteret,
1749 generalprokurator och 1773 förste deputerad
i kansliet samt 1777 geheimeråd. L. var led. i
många viktiga kommissioner, såsom 1772 i den,
som dömde Struensee, och 1786 i den stora
landbo-kommissionen: han författade betänkandet
om stavnsbaandets upphäfvande. 1750 blef han
medlem och 1780 president i Videnskabernes
selskab. Han skref 1754 en latinsk dikt om tåget
öfver Belt (Poema in Caroli Gustavi transitum
maris baltici), hvilken prisbelöntös af svenska
Vitterhetsakad. och trycktes i dess handlingar (I,
1755); han utgaf äfven en samling latinska Carmina
(1775; 2:a uppl. 1784) och den kvicka satiren
Tossernes lyksalighed (1764). Största betydelsen fick
L. som smakdomare, genom brefväxling med samtidens
lärde och genom sin verksamhet i Selskabet for
de skjönne videnskaber; han utgaf 1742 Samling
af smukke danske vers och deltog i utgifvandet
af T. Reenbergs skrifter (1769). R. Nyerup utgaf
Luxdorphiana (1791), en samling bref och litterära
anteckningar ur hans efterlämnade papper. Hans
kalendrar innehålla intressanta upplysningar om
dåtidens politiska förhållanden och tilldragelser.
E. Ebg,
Luxembourg, François Henri de Montmorency-Bouteville,
hertig af L., fransk
marskalk, f. 8 jan. 1628 i Paris, d. 4 jan. 1695 i
Versailles, var son till grefve de Bouteville
och bar detta namn till 1661, då han gifte sig
med arftagerskan till huset Luxembourg, Madeleine
de L.-Piney. Han lärde sig krigskonsten under "den
store" Condé, hvars moder var L:s beskyddarinna,
och deltog i fälttågen i Katalonien 1647 och i
Flandern 1648, där han särskildt utmärkte sig i
slaget vid Lens och s. å. utnämndes till "maréchal
de camp". Under frondeupproret (1648-52) stod
L. på Condés sida och gick liksom denne i spansk
krigstjänst. Efter pyreneiska freden (1659)
återvände han till Frankrike, försonade sig med
hofvet och deltog som generallöjtnant under Condé
i eröfringen af Franche-Comté (1668). 1672 blef
L. befälhafvare för den franska armé, som opererade
i Köln. Han intog flera fasta platser, segrade öfver
prinsen af Oranien vid Woerden samt vid Bodgrave
och blef befälhafvare öfver franska armén vid Nedre
Rhen. Där gjorde han ett äfven af fienden beundradt
återtåg till Maastricht (1673), hvarifrån prinsen af
Oranien, ehuru öfverlägsen i antal, förgäfves sökte
fördrifva honom. 1675 blef han efter Turennes död
marskalk af Frankrike och högste befälhafvare. Hans
fälttåg i Belgien 1677 och 1678 voro verkliga
segertåg. Han intog Valenciennes, slog Vilhelm
af Oranien vid Cassel (1677) och Saint-Denis (24
aug. 1678). Genom den mot honom fientlige Louvois’
intriger blef L. emellertid 1679 anklagad för
förbund med djäfvulen (hvilket gaf stoffet till den
svenska folkboken "Luxembourgs förbund med satan",
1769) och förbindelser med giftblanderskor, fick i
14 månader sitta på Bastiljen, men frigafs 1680,
sedan man icke kunnat förebringa några bevis mot
honom. Först 1690 fick han ånyo öfverbefälet, denna
gång i Flandern. Där segrade han vid Fleurus (s. å.),
Steenkerken (1692) och Neerwinden (1693) samt intog
Charleroi (s. å.). L. var redbar och frimodig och en
af sin tids största militära begåfningar samt varmt
älskad af soldaterna, men i kroppsligt afseende var
han mindre lyckligt utrustad, han var sjuklig och
puckelryggig. Med honom bortgick den siste af Ludvig
XIV:s "store generaler". Se Artoing, "Le maréchal de
L." (1853). - L:s son Christian Louis de Montmorency - L. (f. 1675, d. 1746) och sonson Christian Francois Frédéric de Montmorency-L. (f. 1702, d. 1764)
blefvo äfvenledes marskalkar af Frankrike. Den senares
maka, Madeleine Angélique, född de Neuville-Villeroy
(f. 1707, d. 1787), vid 15 års ålder gift med markis
de Boufflers. under hvilket namn hon är mest känd,
och 1750 gift med Luxembourg, var en af de för fägring
och snillrikhet mest utmärkta damerna under Ludvig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
