- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
3-4

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxation - Luxdorph, Bolle Villum - Luxembourg, François Henri de Montmorency-Bouteville

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

De muskler, som omge ledgången, hålla nämligen
den luxerade delen fast i det oriktiga läget. Nu
slappas dessa genom den anestetiska sömnen, och
repositionen göres därigenom i regel mycket lätt.
Vanligen är det tillräckligt att, sedan full
känslolöshet inträdt, draga på den skadade
extremiteten, medan en medhjälpare håller fast den öfre
delen däraf eller också bålen, om en hel
extremitet luxerats. Med en kännbar och hörbar knyck
springer delen i led. Dock kunna för vissa
ledgångar och i äldre fall mycket mera komplicerade
förfaranden bli nödvändiga. Efter skedd reposition
bör leden någon tid sparas, eljest kan recidiv lätt
inträffa. Någon retning i den skadade ledgången
uppträder väl alltid; det bästa botemedlet därför
är massage.

Det ges äfven en annan form af luxation, den,
som uppkommer i ledgångar, hvilka genom
sjukdom, oftast benröta, blifvit så förstörda, att leden
ej längre kan hålla ihop. Småningom skiljer sig
den ena kontrahenten från den andra —
underbenet från lårets nedre ända i knäet,
lårbenshufvudet från bäckenets panna, vid höftsjuka o. s. v.
En sådan patologisk luxation är alltid en tillstöt
af sämsta betydelse. Dock kan läkning omsider
ske, naturligtvis i den oriktiga ställningen.
Efteråt kan t. o. m. denna, liksom f. ö. vanförheten vid
misskända och ej reponerade våldsamma
luxationer, på operativ väg rättas mer eller mindre
fullständigt. Sådan operativ behandling kan jämväl
bli nödvändig vid de tillfällen, då luxationen är
förenad med afsprängning af delar af ledytan eller
deras omgifning, då alltså ett s. k.
intra-artikulärt brott föreligger. Genom Röntgenfotografering
ha vi numera ett säkert medel såväl att igenkänna
en luxation som att öfvertyga oss om de luxerade
bendelarnas oriktiga läge samt att efter verkställd
reposition konstatera, att ledkomponenterna
återförts i riktig ställning till hvarandra. — Jfr
Distorsion.

        Rsr. J. Å.

Luxdorph, Bolle Villum, dansk jurist och
estetiker, f. 1716, d. 1788, blef 1733 student,
1734 kanslisskreterare, 1744 assessor i Höjesteret,
1749 generalprokurator och 1773 förste deputerad
i kansliet samt 1777 geheimeråd. L. var led. i
många viktiga kommissioner, såsom 1772 i den,
som dömde Struensee, och 1786 i den stora
landbokommissionen: han författade betänkandet om
stavnsbaandets upphäfvande. 1750 blef han
medlem och 1780 president i Videnskabernes selskab.
Han skref 1754 en latinsk dikt om tåget öfver
Belt (Poema in Caroli Gustavi transitum maris
baltici
), hvilken prisbelöntös af svenska
Vitterhetsakad. och trycktes i dess handlingar (I, 1755);
han utgaf äfven en samling latinska Carmina
(1775; 2:a uppl. 1784) och den kvicka satiren
Tossernes lyksalighed (1764). Största betydelsen
fick L. som smakdomare, genom brefväxling med
samtidens lärde och genom sin verksamhet i
Selskabet for de skjönne videnskaber; han utgaf 1742
Samling af smukke danske vers och deltog i
utgifvandet af T. Reenbergs skrifter (1769). R.
Nyerup utgaf Luxdorphiana (1791), en samling bref
och litterära anteckningar ur hans efterlämnade
papper. Hans kalendrar innehålla intressanta
upplysningar om dåtidens politiska förhållanden och
tilldragelser.

        E. Ebg

illustration placeholder

Luxembourg [lyksãbor], François Henri
de Montmorency-Bouteville
, hertig af
L., fransk marskalk, f. 8 jan. 1628 i Paris, d. 4
jan. 1695 i Versailles, var son till grefve de
Bouteville
och bar detta namn till 1661, då
han gifte sig med
arftagerskan till huset
Luxembourg,
Madeleine de L.-Piney. Han
lärde sig krigskonsten
under "den store"
Condé, hvars moder var
L:s beskyddarinna, och
deltog i fälttågen i
Katalonien 1647 och i
Flandern 1648, där
han särskildt utmärkte
sig i slaget vid Lens
och s. å. utnämndes
till "maréchal de
camp". Under
frondeupproret (1648—52) stod L. på Condés sida och
gick liksom denne i spansk krigstjänst. Efter
pyreneiska freden (1659) återvände han till
Frankrike, försonade sig med hofvet och deltog som
generallöjtnant under Condé i eröfringen af
Franche-Comté (1668). 1672 blef L. befälhafvare för den
franska armé, som opererade i Köln. Han intog
flera fasta platser, segrade öfver prinsen af
Oranien vid Woerden samt vid Bodgrave och blef
befälhafvare öfver franska armén vid Nedre Rhen.
Där gjorde han ett äfven af fienden beundradt
återtåg till Maastricht (1673), hvarifrån prinsen af
Oranien, ehuru öfverlägsen i antal, förgäfves sökte
fördrifva honom. 1675 blef han efter Turennes död
marskalk af Frankrike och högste befälhafvare.
Hans fälttåg i Belgien 1677 och 1678 voro verkliga
segertåg. Han intog Valenciennes, slog Vilhelm af
Oranien vid Cassel (1677) och Saint-Denis (24 aug.
1678). Genom den mot honom fientlige Louvois’
intriger blef L. emellertid 1679 anklagad för
förbund med djäfvulen (hvilket gaf stoffet till den
svenska folkboken "Luxembourgs förbund med satan",
1769) och förbindelser med giftblanderskor, fick
i 14 månader sitta på Bastiljen, men frigafs 1680,
sedan man icke kunnat förebringa några bevis mot
honom. Först 1690 fick han ånyo öfverbefälet,
denna gång i Flandern. Där segrade han vid
Fleurus (s. å.), Steenkerken (1692) och
Neerwinden (1693) samt intog Charleroi (s. å.). L. var
redbar och frimodig och en af sin tids största
militära begåfningar samt varmt älskad af soldaterna,
men i kroppsligt afseende var han mindre lyckligt
utrustad, han var sjuklig och puckelryggig. Med
honom bortgick den siste af Ludvig XIV:s "store
generaler". Se Artoing, "Le maréchal de L."
(1853). — L:s son Christian Louis de
Montmorency-L.
(f. 1675, d. 1746) och
sonson Christian François Frédéric de
Montmorency-L.
(f. 1702, d. 1764) blefvo
äfvenledes marskalkar af Frankrike. Den senares
maka, Madeleine Angélique, född de
Neuville-Villeroy
(f. 1707, d. 1787), vid
15 års ålder gift med markis de Boufflers,
under hvilket namn hon är mest känd, och 1750
gift med Luxembourg, var en af de för fägring och
snillrikhet mest utmärkta damerna under Ludvig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free