Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luxemburg - Luxeuil - Luxferprisma. Se Fönster, sp. 367. - Luxlampa. Se Lux - Luxljus. Se Glödljus och Lux - Luxor, forntida egyptisk stad. Se Luksor - Luxovium. Se Luxeuil - Luxurierande granulationer, med. Se Dödkött - Luxuriös. Se Lyx - Luxuös. Se Lyx - Lux von Luxenstein. Se Luycx - Luycx, Frans - Luyk, detsamma som Luik. Se Liège 2 - Luynes, Charles d'Albert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nov. 1908 hans gemål till regentinna. Sedan
Vilhelm, med hvilken huset Nassau utslocknade på
manslinjen, dött 25 febr. 1912, utropades dottern
Maria (f. 14 juni 1894) till storhertiginna.
3. Hufvudstad i storhertigdömet L., ligger dels
på en bergplatå, som stupar brant mot n. ö. och s.,
dels i den af ån Alzette genomflutna dalen och
består af öfre staden samt de nedre nyare
stadsdelarna Pfaffenthal, Clausen och Grund i n. ö. och
s. 20,848 inv. (1910). De till stor del i klippan
inhuggna berömda fästningsverken, som gjorde L.
till en af de starkaste fästningarna i Europa och på
hvilka tre århundradens ingenjörer utvecklat sin
skicklighet, slopades 1872 enligt Londonfördraget
1867. Deras plats upptages nu dels af en vacker
offentlig park, dels af nybyggda kvarter, genom
hvilka L. fått ett mera hufvudstadslikt utseende.
L. är säte för en biskop och har 6 katolska kyrkor,
bland hvilka katedralen Notre Dame (byggd af
jesuiterna 1613) och S:t Mikaelskyrkan (från
1320) äro de märkligaste. Slottet (från 1500-talet)
ombyggdes 1893–94. L. har ateneum (i det forna
jesuitkollegiet; högre kurser i filosofiska och exakta
vetenskaper, gymnasium, industri-, handels- och
teckningsskola; landsbibliotek, omkr. 85,000 bd),
prästseminarium, normalskolor, döfstuminstitut,
musikkonservatorium, arkiv (omkr. 40,000
urkunder) m. m. Handeln och industrien ha växt
betydligt, sedan befästningarna slopats. Industrien
omfattar företrädesvis garfverier, bryggerier,
kvarnar, tillverkning af handskar, kassaskåp,
konserver. – Borgen L. (förr kallad Lucilinburch och
Lützelburg) skänktes 738 af Karl Martell till
abbotstiftet Trier. Staden växte upp under 900-talet
och började omges med murar, men först 1503
började ett regelbundet befästningssystem tillämpas.
Vauban, som var med och ledde angreppet, då
marskalk Créqui 1684 intog fästningen, gaf
sedermera fästningsverken i hufvudsak den form de
senast hade. Fransmännen utrymde fästningen
enligt Rijswijkfreden 1697, men eröfrade den 1795
ånyo, efter 8 månaders inneslutning, samt
innehade den till 1814. 1–3. (j. f. n.)
Luxeuil, stad i franska dep.
Haute-Saône (Franche-Comté), i en fruktbar trakt
vid en af Saônes bifloder. 5,195 inv. (1906).
Collège. Staden har flera märkliga byggnader från
1300–1500-talen, bl. a. maison Carré (det forna
stadshuset) från 1440 (med bibliotek och ett litet
museum), maison Jouffroy, maison François I
(renässans) och kyrkan S:t Pierre (från 1330), som
tillhörde abbotens palats (nu stadshus). Staden är
ryktbar för sina 17 mineralkällor, som innehålla
klornatrium (ett par järn), med en temperatur af
21°–53° och som användas både till drickning och
bad. De voro kända redan af romarna, som kallade
staden Luxovium, och tillhöra staten. Det af
Columba (se d. o. 2) grundlagda klostret upphäfdes
1792. j. f. n.
Luxferprisma (af lat. lux, ljus, och ferre, bära).
Se Fönster, sp. 367.
Luxlampa. Se Lux.
Luxljus. Se Glödljus och Lux.
Luxor, forntida egyptisk stad. Se Luksor.
Luxovium. Se Luxeuil.
Luxurierande granulationer (af lat. luxuriare,
vara yppig, frodas), med. Se Dödkött.
Luxuriös. Se Lyx.
Luxuös. Se Lyx.
Lux von Luxenstein. Se Luycx.
Luycx, Frans (han skref sig äfven
Leux, Lux), flamsk figurmålare, f. 1604 i
Antwerpen, d. 1668 i Wien, var 1618–20 elev
af Remakel Sina, en obskyr artist, af hvilken intet
arbete är kändt. Troligt är, att han därefter var
en af Rubens’ lärjungar, men härpå finnas inga
dokumentariska bevis. Säkert är emellertid, att
han ifrigt studerade den store mästarens målningar
och af dem tog starka intryck för lifvet. Sannolikt
är, att han enligt tidens sed redan i unga år
reste till Italien, men när detta skedde, därom
finnas inga säkra uppgifter. (Ett porträtt af en ung
man i Stuersska samlingen i Haag är dateradt
Rom 1635.) Från 1638 arbetade han för kejsar
Ferdinand III:s räkning, blef hans
”kammarmålare” – kejsar Leopold bekräftade 1658 han
fullmakt –, adlades med namnet Lux von
Luxenstein och blef herre till slottet
Pötzleinsdorff, som 1648 förstördes af svenskarna.
L. utförde åtskilliga af Rubens påverkade större
kompositioner, af hvilka Jesus, Magdalena och två
änglar nu finnes i furst Liechtensteins galleri i
Wien, Bebådelsen i Rudolphinum i Prag och en
Vanitas (vapen, instrument och en ängel) i kejserl.
hofmuseet i Wien. Men hufvudsakligen var han
verksam som porträttmålare och spelade vid det
romersk-tyska kejsarhofvet samma roll som
Velasquez i Madrid. Tyvärr voro kejsar Ferdinand
och hans närmsta fränder om möjligt ännu
ointressantare modeller än Filip IV och hans
släktingar, och genom att oupphörligt nödgas
frambringa nya konterfej med små variationer af
kejsaren och de ärkehertigliga familjernas medlemmar
råkade han – allra helst som beställningarna
skyndsamt måste effektueras – ut för en
massproduktion, som gjorde den från början begåfvade
konstnären till en allt ytligare artist, hvars
penselföring blef alltmer summarisk. Många porträtt
af hans hand finnas ännu i de kejserliga
samlingarna i Österrike och i Prag. De flesta kommo
dock helt visst efter svenskarnas plundring af denna
stad 1648 till Sverige, ehuru en stor del af dem
väl förgåtts. Så funnos nog flera Luycx-konterfej
bland dem, som vid Uppsala slotts brand 1702
gingo upp i lågor. Ännu träffas dock åtskilliga af
L:s porträtt i vårt land. Så ses på Gripsholm
kejsar Ferdinand III dels i helfigur och rustning,
dels i midjebild och civil dräkt, liksom hans bror
ärkehertig Leopold Vilhelm, af hvilken en bild i
helfigur (replik af en i Wien) återfinnes i
Nationalmuseum, kejsar Ferdinand IV i midjestycke, som
konung af Böhmen, Ferdinand III:s tre gemåler,
kejsarinnorna Maria Anna af Spanien, Maria
Leopoldina af Tyrolen och Eleonora af Mantua. På
Vibyholm förvaras två helbilder af Ferdinand III
och Leopold Vilhelm. Se E. Ebenstein, ”Der
hofmaler Frans Luycx” (1907). o. c–g.
Luyk, detsamma som Luik. Se Liège 2.
Luynes. 1. Charles d’Albert,
markis, hertig af L. och pär af Frankrike, f. 5 mars
1578, d. 15 dec. 1621, var först page hos Henrik
IV och blef 1607 anställd vid dauphins (sedermera
Ludvig XIII:s) uppvaktning. Han förvärfvade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
