Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lycien, Lykien - Lyciska språket - Lycium, bot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
se Lyciska språket. Äfven finnes en mängd
lämningar af forntida skulpturverk (t. ex. de s. k.
harpy- och nereid-monumenten från Xanthos, båda
nu i British museum, London; ett annat är
afbildadt i fig. 2), men dessa tillhöra en yngre
tid och röja tydlig påverkan af den grekiska
konsten (till en del under dennas senare skeden).
Efter att i 6:e årh. f. Kr. ha tillbakaslagit Kresus’
anfall kufvades L. af perserna under Kyros och
utgjorde sedan en del af det stora persiska riket ända
till dess öfvergång i Alexander den stores
världsvälde. Efter Alexanders död (323 f. Kr.)
införlifvades det först med egyptiska riket och sedan
med Syrien, tills det efter Antiochos III:s
besegrande (190 f. Kr.) af romarna skänktes till
rhodierna. Detta främmande välde lyckades dock L.
afkasta och fick genom romarnas mellankomst sitt
oberoende erkändt (167 f. Kr.), tills det år 43
e. Kr. förenades med Pamfylien till en romersk
provins. Landets 23 städer, bland hvilka de
betydligaste voro Patara, Olympos, Pinara, Tlos,
Xanthos och Myra, bildade under nämnda
själfständighetsperiod en förbundsstat, hvars förman
bar titel af lykiarches. F. n. utgör L. en del af
Asiatiska Turkiet (vilajeten Aidin och Konia),
men är glest befolkadt och ligger delvis öde. I det
inre landet bo mest turkar, i kustorterna greker.
Litt.: Spratt och Forbes, "Travels in Lycia etc."
(1847), Benndorf och Niemann, "Reisen in Lykien
und Karien" (1884), och Treuber, "Geschichte der
lykier" (1887). Se f. ö. den i art. Lyciska
språket omnämnda litteraturen.
A. M. A.
Lyciska språket, de gamle lyciernas språk,
bekant — utom genom några glossor hos grekiska
lexikografer, företrädesvis Stefanos från Bysans
— genom inskrifter, 150 till antalet, hvilka
härstamma från 400- och 300-talen f. Kr. och äro
skrifna på ett med de grekiska besläktadt
alfabet. Förnämsta samlingar äro M. Schmidt, "The
Lycian inscriptions" (1868), och E. Kalinka,
"Tituli Asiæ Minoris conlecti et editi auspiciis
Cæsareæ Academiæ litterarum Vindobonensis. Vol.
I. Tituli Lyciæ lingua Lycia conscripti" (1901).
En stor del af dessa inskrifter, företrädesvis
grafskrifter, är tämligen säkert tolkad med hjälp af
liknande grekiska inskrifter, af hvilka ett fåtal
har karaktär af bilingver (helt bilingval är endast
den s. k. Si’darios-inskriften). Andra, såsom den
största och viktigaste, inskriften på
Xanthospelaren, kunna blott i ringa grad anses tolkade, huru
mycket arbete därpå än nedlagts i synnerhet af
nordiska språkvetenskapsmän. Xanthospelarens
inskrift, härstammande från omkr. 400 f. Kr., är
märklig äfven därför, att den — med bortseende
från ett grekiskt epigram — är affattad på två rätt
starkt skilda dialekter (eller rent af språk), af hvilka
den ena öfverensstämmer med det af det stora
flertalet inskrifter använda språket, lyciskan i
egentlig mening, den andra åter utom i det på
det grekiska epigrammet följande stycket å
Xanthospelaren endast är bekant genom en enda
inskrift (från Antifellos). — De historiska
minnesmärkena innehålla inga säkra upplysningar om
lyciernas etnografiska ställning; olyckligtvis lämnar
oss också språket i sticket. Under det flera
forskare sökt åt de lyciska dialekterna vindicera
indoeuropeisk karaktär, såsom Grotefend, Lassen,
Savelsberg, Deecke ("Lykische studien", I—IV i
"Beiträge zur kunde der indogermanischen
sprachen", bd XII—XIV, 1887—89) och framför alla
Bugge ("Lykische studien", I, II, 1897, 1901),
och sålunda med hjälp af etymologiska
kombinationer sökt intränga i språket, ha andra sträfvat
att förutsättningslöst tolka inskrifterna genom en
minutiös undersökning och jämförelse af dessa. De
viktigaste bidragen af denna art härstamma från
fransmannen Imbert, norrmannen A. Torp
("Lykische beiträge" I—V, 1898—1901) och dansken
V. Thomsen ("Études lyciennes", I, 1899),
hvilka båda senare icke förneka möjligheten af
lyciskans indoeuropeiska karaktär. Denna har
dansken Pedersen med styrka sökt häfda i ett par
refererande uppsatser ("Lykisk", i "Nordisk tidsskrift
for filologi. Ny række", bd VII, VIII och
annorstädes), och K. F. Johansson ("Lykiska inskrifter",
i "Nordisk tidskr.", 1901) har ansett till en viss
grad sannolikt, att åtminstone indoeuropeiska
element förefinnas, vare sig som underlag eller
genom inblandning på grundvalen af ett icke
indoeuropeiskt underlag. I alla händelser råder
fullständig ovisshet, hvarifrån lyciskans icke
indoeuropeiska element resp. underlag härstamma. Blott
så mycket torde man våga säga, att Herodotos’
uppgift (I, 173), att lycierna invandrat från Kreta,
kunde innehålla ett korn af sanning. De på detta
sätt till Lycien invandrade termilerna — som
de själfva kallade sig — skulle då blandats med
de urspr. i Lycien bofaste solymerna, och den
eventuella språkblandningen skulle därigenom
erhålla sin förklaring, utan att man ändå kan säga,
hvilken del som skulle representera det antagna
indoeuropeiska elementet. Kretschmer
("Einleitung in die geschichte der griechischen sprache",
1896) söker i en längre utredning ådagalägga, att
de flesta mindreasiatiska språk — som icke äro af
erkändt indoeuropeisk eller semitisk art — böra
sammanfattas till en språkenhet sui generis,
medan andra, t. ex. Th. Kluge ("Die lykier", i
"Der alte Orient" XI, 2, 1900, och "Lykische
inschriften" i "Mitteilungen der vorderasiatischen
gesellschaft", 1910), vilja finna släktskap med de
fornspråk — förmodligen af "kaukasisk" karaktär
— som äro representerade bl. a. i de gamle
chaldernas (protoarmeniernas) språk (i trakterna
omkring sjön Van i förra hälften af 1:a årtusendet
f. Kr.). De allra senaste fynden i Mindre Asien,
särskildt från utgräfningarna af Lydiens gamla
hufvudstad Sardes, synas peka i den riktningen,
att lyciskan skulle sammanhänga med lydiskan
(Thumb, "Lydian inscriptions from Sardes", i
"American journal of archæology. Sec. Ser.", XV,
1911). Jfr E. Meyer, "Geschichte des altertums"
(1909), och W. Leonhard, "Hettiter und
amazonen" (1911).
K. F. J.
Ly’cium L., bot., ett släkte af buskar eller små
träd, hörande till fam. Solanaceæ. I Sverige
förekommer ofta, odlad i trädgårdar samt därur
förvildad, en art, L. barbarum L., bocktörne,
som är en medelhög buske med långa, bågböjda,
vidjelika, något torniga grenar, hela blad och
violetta blommor. Dessas foder är bägarlikt och
vanligen tvåläppigt; kronan är trattlik, med djupt
femklufvet bräm. Frukten är ett rödt bär.
Släktet har omkr. 70 arter, till största delen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
