Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyckohjul - Lyckoklöfver, bot. Se Fyrväppling. - Lyckorna - Lycksalighet, filos. Se Lycka 1 - Lycksalighetens ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i fallande, öfverst en tronande med krona på
hufvudet; hjulet vrides rundt af en där bredvid
sittande kvinna. Framställningen grundar sig
på en beskrifning i den senlatinske filosofen
Boëthius’ verk "De consolatione philosophiæ"
(kap. II), där Fortuna, den antika lyckogudinnan, på
öfverensstämmande sätt skildrar det af henne styrda
ödets växlingar. "Snabbt vänder jag hjulet. Jag
älskar att upphöja det, som var i det djupa, och
neddraga det, som högt står". Synbarligen genom
ett missförstånd af detta ställe hos Boëthius har
sedan Honorius af Autun (i "Speculum ecclesiæ")
framställt saken så, som vore Fortuna själf bunden
vid ett evigt kringsvängande hjul, och det är
tydligen detta, som illustreras i en med Herrads
bild ungefär jämnårig kalkmålning i Slaglille kyrka i
Danmark. Annars blir i följande tid det förut omnämnda
representationsschemat det normerande. Ofta använder
man katedralernas rundfönster som förevändningar
för sinnebildens framställande; så i Basel, Amiens,
Verona m. fl. ställen. I målning (t. ex. i Udby,
Danmark) ser man stundom Fortuna stående bakom hjulet,
svängande detsamma. Långt vanligare är dock, att hela
Fortunafiguren utelämnas (se fig.) och dessutom
inskränkes också samtidigt, särskildt mot medeltidens
slut, de hjulet omgifvande figurernas antal till 3,
en uppklättrande, en på hjulets topp, en nedfallande
(stundom äfven en nedanför liggande död i en graf),
samtliga med vidfästa inskrifter, resp.: regnabo
(jag skall regera), regno (jag regerar), regnavi
(jag har regerat) samt (vid den döde): sum sine
regno (jag har intet rike). I några fall, t. ex. i
ett träsnitt i Sebastian Brants "Narrenschiff"
(1494), äro dessa figurer utbytta mot i narrkläder
utstyrda åsnor eller är lyckojagandets dåraktighet
på annat sätt satiriskt understruket. En ej ovanlig
variation af temat visar Gud Fader eller hans ur ett
moln framsträckta hand sättande hjulet i rörelse,
en illustration till Augustinus’ ("De civitate
Dei", V, kap. 1) och andra teologers framhållande
af Gud som det obeständiga ödets herre. - I Sverige
förekomma lyckohjul flerstädes bland kyrkornas vägg-
och hvalfmålningar. Det äldsta kända exemplet är i
Borreby (Skåne), från 1330-40-talet. Från omkr. 1450
är det i Ösmo (Södermanland), där den bakom hjulet
stående Fortuna äfven är afbildad. Jämnårig med denna
bild är den i Fundbo (Uppland). Något senare bli
lyckohjulsframställningarna mycket vanliga. Man finner
sådana i Husby-Sjutolft (den rikt klädda, bredvid
hjulet stående kvinnan torde vara Fortuna), Härkeberga
(Uppland; se fig.), Kumla (Västmanland), Öja (Skåne),
Ytter-Lännäs (Ångermanland), samtliga från 1400-talets
slut; från 1500-talets början i Frötuna och Dannemora
(Uppland) m. fl. kyrkor. Ännu efter reformationens
införande uppträder sinnebilden en och annan gång,
t. ex. i Sorunda (1549), och i folklig konst långt
fram i nyare tid, t. ex. en målad bonad från Blekinge
från 1800-talets början (i Nordiska museet). - Litt.:
E. Mâle, "L’art religieux du XIII:e siècle" (s. 118
ff.), G. Heider, "Das glücksrad und dessen anwendung
in der christlichen kunst" (i "Mittheilungen
der k. k. Central-commission zur erforschung und
erhaltung der baudenkmale", 1859), och J. Kornerup,
"Om afbildninger af Lykkehjulet" (i "Aarböger
for nord. oldkyndighed og hist.", 1887). Öfrig
litt. är förtecknad af F. X. Kraus, "Geschichte der
christlichen kunst" (II, 1), och H. Bergner, "Handbuch
der kirchlichen kunstaltertümer in Deutschland".
C. R. U-s.
Lyckoklöfver, bot. Se Fyrväppling.
Lyckorna, klimatisk kurort och hafsbadanstalt i
Ljungs socken, Göteborgs och Bohus län, ligger vid
Ljungskilen, omkr. 2 km. från Ljungskile station,
och har under badsäsongen daglig ångbåtsförbindelse
med Göteborg och Uddevalla. Badinrättning, med läkare,
flera hotell, post- och telegrafstation.
Lycksalighet, filos. Se Lycka1.
Lycksalighetens ö, en folksaga, hvars hufvudsakliga
innehåll är följande. Adolf, en ung och klok
furste i ett arktiskt land, råkar vilse under en
isbjörnsjakt och hamnar uppe i bergen i en grotta,
som utgör tillhåll för vädrens gud, gamle Æolus,
dennes maka och barn (vindarna). De senare äro
alla vilda sällar utom västan (Zefyr), en ljuflig
barnskepnad. Västan skildrar för sällskapet i grottan
en skön prinsessa, hvilken, omgifven af sina nymfer,
råder öfver den svårhinneliga "Lycksalighetens ö". Då
Adolfs åtrå efter att se den sköna väckts, förs han
af Zefyr genom luften till den praktfulla tropiska ön,
vinner där prinsessans kärlek och stannar hos henne i
oblandad sällhet och med bibehållen ungdomlighet. Den
tidrymd, som på detta sätt förflutit, uppskattar han
själf till 3 månader. Men när han får höra, att det i
stället varit 300 år, grips han af obetvinglig lust
att återse sitt rike och uträtta något till sitt
namns ära. Han skiljs från den sörjande prinsessan
med löfte att återkomma. Men på vägen öfverlistas han
af en gubbe (Tiden), som kväfver honom. Zefyr finner
den döda kroppen och för den till Lycksalighetens
ö. Där uppstår stor veklagan; öns växtlighet vissnar
bort, och ungdomskällan tillslutes. - Denna saga är
framställd i den svenska folkboken "Lycksalighetens ö"
(många uppl.), hvars franska original återfinns som
episod i grefvinnan d’Aulnoys "Histoire d’Hypolite
comte de Duglas" (1714; sv. öfv. 1746). Episoden
tycks vara en bearbetning af en äldre fransk
folksaga, sannolikt af gaeliskt ursprung, enär sagans
hufvuddrag innehållas i ett ersiskt manuskript, som
ej är yngre än från 600-talet. I versform är sagan
behandlad i "Saga om prints Adolph och printsessan
Lycksalighet" (öfv. från fr. 1747, på alexandriner)
samt i Atterboms stora sagospel, "Lycksalighetens
ö". Jfr an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
