- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
45-46

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lydien - Lydinæ, zool. Se Sågsteklar - Lyding, David. Se Lydinghielm. - Lydinghielm, David - Lydiska riket. Se Lydien - Lydisk keramik. Se Larisa, sp. 1238. - Lydisk sten, miner. Se Kiselskiffer - Lydisk tonart - Lydit, miner. Se Kiselskiffer - Lydköping. Se Köping, sp. 673. - Lydos, eg. Joannes Laurentios - Lydus. Se Lydos - Lye - Lyell, sir Charles

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

4f>

Lydinae-Lyell

46

liggande länderna. Sådan urminnes tid skall det
ha regerats först af atyadernas och sedan af
herakli-dernas härskarätter. I sitt historiska
tidsskede inträder det med mermnadernas konungaätt
omkr. 700 f. Kr. Bland konungar af detta hus äro i
synnerhet Alyattes och hans son Kresus (Kroisos)
kända som kraftfulla härskare, under hvilka det
lydiska riket nådde sin största utsträckning. Men då
Kresus oförsiktigt började krig mot perserna, blef
han i grund besegrad af Cyrus, och det underkufvade
L. förvandlades till en persisk sätrapi (546
f. Kr.). Det bildade sedermera en viktig landsdel
inom det seleucidiska, det pergamenska och slutligen
inom det romerska riket. I det nuv. turkiska riket
motsvarar det en del af vilajetet (provinsen) Aidin. -
Det lydiska folket synes ha tillhört en med kårer
och fryger besläktad stam, måhända uppblandad med
semitiska element. Under äldre tider voro lyderna
ett krigiskt och tappert folk, men de persiske
eröfrarna voro angelägna att i grund utrota den
krigiska anden genom att förbjuda lyderna bruket af
vapen och i stället uppmuntra dem till förvekligande
nöjen. Handel och industri fortforo länge att
blomstra. Bland sköna konster idkades företrädesvis
musiken, och en af den grekiska musikens tonarter
bar namn af den lydiska. Inom religionsväsendet
intog gudamodern Kybeles dyrkan, med sina vilda och
larmande fester, ett framstående rum. Bland fornminnen
märkas i synnerhet väldiga grafhögar med däri inbyggda
grafkamrar för lydiska konungar. Lydiens hufvudstad
var S a r d e s (grek. Sardeis] vid floden Paktolos
på norra sidan om Tmolos. Bland öfriga städer märkas
Magnesia (nu M a n i s s a) vid floden Hermos (till
skillnad från andra orter med samma namn vanligen
betecknadt som "Magnesia vidSipylos"), Thyateira
i norra och Hypaipa i södra delen af landet. Om
de grekiska städerna (Smyrna, Kolofon, Efesos
m. fl.) på L:s kust se J o n i e n. Litt.: Schubert,
"Geschichte der könige von Lydien" (1884), Rådet,
"La Lydie et le nionde grec au temps des Merm-nades"
(1893), Perrot och Chipiez, "Histoire de i’art dans
l’antiquité" (bd V, 1890), Buresch, "Aus Lydien"
(1898), och den af forskningsresandena J. Keil och
A. von Premerstein 1908 lämnade redogörelsen för
undersökningarna 1906 (i bd 53 af "Denkschriften
der Wiener Akademie der wis-senschafteu").
A. M. A.

Lydinae, zool. SeSågsteklar.

Lyding. David. Se Lydinghielm.

Lydinghielm, David, fortifikationsofficer, f. 1631,
d. 1694 i Götaborg, ingick 1657 som handt-langare
vid artilleriet, där han 1666 blef löjtnant samt
tjänstgjorde tillika som konduktör vid fortifikationen
(sedan 1667) och som ingenjör (sedan 1671), blef
1675 generalkvartermästarlöjtnant och fick 1681
öfverstelöjtnants karaktär. Han adlades 1678
med namnet L. (förut hette han Lyding). L. var
en mycket skicklig fortifikationsofficer och
inlade stor förtjänst om ungdomens undervisning
i fortifikationsvetenskapen. Bl. a. uppsrjorde
han ritningar till Nya Älfsborg och Bohus (1672),
ledde arbeten å Nya Älfsborg och Marstrand (1674),
å Billingen (1675) och å Marstrand (1676), deltog i
krigsrörelserna i Bohuslän och Västergötland 1677,
satte Göteborg i provisoriskt försvarsstånd 1678 och
biträdde Stenbock vid anordningarna för

j undsättningen af Bohus och särskildt vid
öfvergån-gen Öfver Göta älf vid Älfsborg, uppgjorde
planer öfver Nya Älfsborg (1679), Bohus (1680) och
Hedvigsholm (1682) samt ombesörjde arbeten å Karlsten
och afritade Marstrands stad s. å., uppgjorde plan
till Otterhällans befästande (1683) och dessein till
Nya Älfsborg (1685), men framför allt verkade han
nitiskt för förstärkandet af Göteborgs försvarsverk.
L. W:sonAI.

Lydiska riket. Se Lydien.

Lydisk keramik. Se Lar is a, sp. 1238.

Lydisk sten, miner. Se K i s e l s k i f f e r.

Lydisk tonart, den autentiska kyrkotonart,
hvars grundton är / (se K y r k o t o
n a r t e r). I Hseff-ners koralbok stå
koralerna n:r 29 och 483 i lydisk tonart.
A. L.’

Lydit, miner. Se K i s e l s k i f f e r.

Lydköping. Se Köping, sp. 673.

Lydos (grek. Avåos, lat. Lydus], eg. J o a n-nes
Laurentios, bysantinsk lärd, f. 490 i Filadelfia
i Lydien (däraf tillnamnet Lydos). Redan som ung
kom han till Konstantinopel, där han inträdde
i statstjänst och efter hand beklädde flera höga
ämbeten. Förändringar i administrationsväsendet under
kejsar Justinianus medförde dock hans fall (552). I
stället-började han då vid öfver 60 års ålder en
omfångsrik verksamhet som skriftställare. Till vår tid
ha, ehuru i stympadt skick, kommit tre om stor lärdom
vittnande och delvis ur ej vidare befintliga källor
hämtade skrifter på grekiska språket, "Om den romerska
republikens ämbetsmän" (utg. af Wuensch. 1903), "Om
månaderna" (det grekisk-romerska kalenderväsendet;
utg. af Wuensch 1898) och "Om järtecken" (båda utg. af
Wachsmuth 1897). Äldre upplaga af Becker (1837).
A. M. A.

Lydus. Se Lydos.

Lye, socken i Gottlands län, Gottlands södra
härad. 1,933 har. 336 inv. (1910). Annex till Älskog,
Visby stift, Södra kontraktet.

Lyell [låYol], sir Charles, engelsk geolog, f. 14
nov. 1797 i Kinnordy i Forfarshire (Skottland), d. 22
febr. 1875 i London, blef 1832 professor i geologi
vid King’s college i London, hvilken plats han dock
illustration placeholder
porträtt

efter någon tid afsade sig. Han företog vidsträckta
resor såväl i Europa (äfven i Sverige, 1834,
och i Danmark, 1836) som i Nord-Amerika (1841 och
1845). L. upphöjdes till knight 1848 och till baronet
1864. Han ligger begrafven i Westminster abbey. Ehuru
L. offentliggjort äfven många specialundersökningar
af stort värde, ligger dock hans förnämsta betydelse
i den allmänna riktning han gett geologien, i det
att förnämligast han förfäktat de åsikter om de nu
på jorden verkande krafternas betydelse för jordens
utveckling, hvilka nu omfattas af det stora flertalet
geologer. Ur den bittra striden emellan neptunisterna
(Werner och hans skola) och vulkanisterna (Hutton,
Playfair




<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:42:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0041.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free