Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lymfkärlen, anat. - Lymfkörtlar, anat. - Lymfocyter, anat. Se Leukocyter, sp. 282. Jfr Ehrlich, sp. 42. - Lymfoida organ - Lymfom - Lymforragi - Lymfosarkom, med. Se Sarkom - Lymfsinus, anat. Se Lymfkörtlar - Lymfsystemet. Se Lymfatiska systemet - Lymington - Lymm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kolflika ändar. I sina yttersta ändar börja lymfkärlen som tunnväggiga, oregelbundna, nätformigt i ett eller flera lager utbredda, rikt grenade kapillärer, af mycket växlande storlek, men alltid vidare än motsvarande blodkapillärer (se fig. l; några större lymfkärl med kapillärnät emellan dem). I denna sin utbredning synas de, liksom andra kapillärer, vara sammansatta af kant i kant ställda, platta (endotel-)celler. Ur kapillärerna framträda de som mera utbildade kärlrör med flera hinnor, men alltid med tunnare och mera oregelbundet byggda väggar än motsvarande blodkärl. Lumen är fri i kapillärerna; men i de flesta gröfre rören finnas tämligen tätt belägna klaffar (valvler), vanligen två, ställda midt emot hvarandra (se fig. 2; ett stycke sedt från ytan och helt, ett uppskuret och utbredt) och så riktade, att de, vid lymfströmmens gång centralt, vika ut mot kärlets vägg och lämna passagen fri, men vid ström i motsatt riktning (periferiskt) slå in i kärlets lumen och lägga sig mot hvarandra, så att de hindra sådan strömning. Vid stark utspänning få lymfkärlen pärlbandsform. Dessa valvler måste naturligtvis ha stor betydelse för lymfans rörelse i kärlen, hvilken väsentligen beror på yttre tryck. I sitt perifera lopp gå lymfkärlen för sig själfva, men så snart de bli något större, följa de vanligen blodkärlen. Under båda förhållandena anastomosera (inmynna i hvarandra) de rikt. Ofta finnas ännu närmare samband med blodkärlen, i det att periferiska lymfkärl kunna slidlikt omge blodkärl och såväl där som annorstädes i form af nät mer eller mindre fullständigt omspinna blodkärlen. De från tarmkanalen kommande lymfkärlen (chylus-kärlen) likna fullkomligt de öfriga nyss beskrifna. Alla lymfkärlen samlas slutligen, genom anslutning till och inmynning i hvarandra, i två stammar. Den ena, "bröstgången" (ductus thoracicus), som mottager tillflödet från de nedre lemmarna, från största delen af bukhålans väggar och inälfvor, från vänstra halfvan af hals och hufvud samt från den öfre vänstra lemmen, går från bukhålan genom brösthålan upp till halsen och åt vänster samt tömmes i vänstra nyckelbensvenen emellan två valvler. Lymfan från lefverns öfre yta, halsens och hufvudets högra halfvor samt från den högra öfre lemmen ingår med en kort stam på lika sätt i högra sidans nyckelbensven. Därmed har lymfan ingått i blodströmmen.
G.v.D.*
Lymfkörtlar, anat., små, rundade kroppar, som ligga i lymf- och chyluskärlens banor och genom hvilka den saft (lymfa, se d. o.), som dessa innehålla, passerar på sin väg till de större lymfkärlstammarna. Sådana lymfkörtlar finnas flerstädes samlade i paket, t. ex. kring de stora halskärlen, i bröstbålan vid lungroten, i bukhålan (mest i käxet och kring de större blodkärlen), i axelhålan och i ljumsken. På lemmarna gå de icke nedom armbåge eller knä. Få lymfkärl gå direkt till samlingsstammen; de allra flesta ha på vägen en, somliga två, tre eller flera körtlar. Dessa äro merendels runda eller ovala, af en storlek från hampfröets till bönans. De omges af en bindväfskapsel. Massan därinom är ett tätt nätverk af fina trådar, och i dess maskor finnas tallösa lymfceller. Massan genomdrages af blodkärl och är så ordnad, att vissa kolf- (s. k. lymfiolliklar) eller strängformiga partier äro rikare på celler och omges af tunna, klyftlika mellanrum, som fritt kommunicera med hvarandra genom hela körteln, s. k. lymfsinus. I dessa klyftor tömma de från periferien kommande, tillförande kärlen sin lymfa. Denna går genom dem långsamt, i ytterligt tunt lager och i nära beröring med cellerna, till en annan del af körteln, där den träder in i rötterna till de afförande kärlen, hvilka sedan fritt fortsätta sin väg, rätt ofta till en annan körtel. Det är klart, att lymfan under dessa förhållanden skall i körtlarna ha stort inflytande på och i sin ordning kraftigt påverkas af cellerna; den medför ock sådana vid afgången i större antal än vid inträdet. Följder af denna växelverkan synas ock
vid de rätt ofta inträffande fall, då ett deletärt(skadligt) ämne - gift eller smitta - medföres af lymfan; körtlarna angripas då, svullna, bulna o. s. v. Detta är fallet i synnerhet hos barn, ofta vid obetydliga skråmor, eljest af särskilda gifter,
såsom sår- och likgift, syfilis m. fl. Då fasta partiklar inträngt i lymfkärlen, fastna de, om de icke äro alltför fina, i körtlarna; så vid tatuering af huden, så vid inandning af kol. Man finner nästan utan undantag hos äldre personer lymfkörtlarna vid lungroten mer eller mindre mörka. Hos smeder och synnerligen hos arbetare i kolgrufvor äro de, stundom t. o. m. hela lungan, svarta alltigenom. Man kan därför med goda skäl betrakta lymfkörtlarna som i viss mån säkerhetsfiltra för blodet. Då sådana affektioner tämligen ofta angripa de under huden ytligt belägna lymfkörtlarna, som däraf svälla och bli ömma, bli de lätt observerade, och det är dessa allmänheten företrädesvis benämner "körtlar". Jfr Bubon, Körtel och Skrofler.
G.v.D.*
Lymfocyter, anat. Se Leukocyter, sp. 282. Jfr
Ehrlich, sp. 42.
Lymfoida organ (af lymfa och grek. éi’dos, utseende) äro till sin väsentliga del sammansatta af lymfoid väfnad, d. v. s. af en tätmaskig bindväf (s. k. retikulär bindväf), hvars maskor äro fyllda af lymfceller.
E. Hgn.
Lymfom [-åm], förstoring (ansvällning) af en körtel (se d. o.).
Lymforragi (af lymfa och grek. rhēgnysthaī, bryta fram), med.,lymfflytning. Ganska betydliga kvantiteter lymfa kunna stundom utrinna genom ett såradt lymfkärl, vare sig utåt genom huden, eller inåt, såsom genom njurarna med urinen vid chyluri.
F.B.*
Lymfosarkom [-åm], med. Se Sarkom.
Lymfsinus, anat. Se Lymfkörtlar.
Lymfsystemet. Se Lymfatiska systemet.
Lymington [li´migton], hamnstad i engelska grefsk. Hampshire, där floden L. utmynnar i Solent, midt emot ön Wight. 4,165 inv. (1901). Hafsbad. S.v. om staden ligger på en halfö Hurstcastle, där Karl I en tid hölls fången. 1648.
J.F.N.
Lymm [li´m], stad i engelska grefsk. Chester,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
