Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyrfågelsläktet, Menura, zool. - Lyriderna, astron. - Lyrik l. Lyrisk skaldekonst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
81
Lyriderna-Lyrik
82
härmade ljud af allehanda slag. Arten är mycket
försiktig, skyr ängsligt människor, lefver parvis
samt förtär mestadels insekter och maskar. Lyrfågeln
bygger ett stort, äggformigt, med tak försedt bo, till
hvars inre en sidoöppning lämnar tillträde. Honan
lägger blott ett enda ägg, som hon ensam rufvar;
härunder synes hannen ej alls bekymra sig om sin maka.
C. R. S.*
Lyriderna, astron., en stjärnfallssvärm, som
uppträder omkr. 25 april. Namnet har uppkommit
däraf, att svärmens radiationspunkt ligger i Lyrans
stjärnbild. Se Stjärnfall. B-d.
Lyrik (af lyra, på hvilket stränginstrument
antikens greker beledsagade föredraget af sina
sällskapsvisor, skolierna) 1. Lyrisk skaldekonst,
den hufvudart af poesi, som bringar känslornas
inre värld till omedelbart uttryck. Lyriken är,
i motsats till epos och drama, den företrädesvis
subjektiva skaldekonsten. Här utgör skalden själf
medelpunkten; han uttalar i egen person de känslor
och tankar, som födts i hans själ och fått sin
särskilda färg af stundens stämning. (Att skalden
ofta gör en annan person till den talande i dikten
är härvidlag af oväsentlig betydelse.) Lyriken står
i nära samband med musiken, d. v. s. den konst, som
ger uppenbarelser från själslifvets dunkla, aldrig
fullt pejlade djup. Ur musikens hemlighetsfulla
värld stiger lyriken upD, men skänker känslorna en
bestämdare riktning och konkretare uttryck genom
språk och bildlig framställning. De dunkla, i sig
gestaltlösa stämningarna söker skalden sålunda
förhjälpa till uttryck medelst de mera objektiva
föreställningarna, hvilka få göra tjänst som
sinnebilder. När den yttre världens gestalter,
natur- och människolif, synas utgöra föremålet
för en lyrisk dikt, stå de emellertid där icke för
sin egen skull, utan för att gifva anledning till
utsägandet af de känslostämningar och idéer, som
deras afspegling i skaldens inre framkallat. Hvarje
inflätad skildring och reflexion upplöses åter i
den musikaliska stämningens atmosfär. Den lyriska
poesien är väsentligen hänvisad till det närvarande
tidsmomentet, det djupt förnumna ögonblicket, hvilket
för skalden får ett oändli?t värde. Men han diktar
ej midt under lidelsens storm, utan först efter att
sinnet klarnat och känslan stillnat, så att han står
öfver densamma och kan harmoniskt, men dock i all
dess stvrka återgifva skak-ningen, som försiggått
i hans själ. Då stämningen sålunda uttalas på ett
konstnärligt sätt, luttras den och lyftes upp i
skönhetens värld. Sitt egentliga intresse får ett
lyriskt skaldestycke i samma mån som den individuella
känslan utvidgas till ideal allmänlighet och skalden
framstår som en typisk personlighet, i hvilken andra
hjärtan kunna spegla och återfinna sig själfva. Men
denna personlighet måste vara en starkt utpräglad,
för att kunna väcka intresse för sitt själslif och
breda originalitetens doft kring sin diktning. "Det
bestämda sätt, hvarpå individualiteten och världen
gå samman i känslan, ger dikten dess doft, och det
högsta beröm, som kan uttalas öfver en lyrisk dikt, är
att den har doft." - Den lyriska stilens behag ligger
däri, att den mera låter ana än tvdligt utsäger. Den
är kort, bildrik och raskt framskridande samt älskar
oförmodade öfvergångar ("språng"). Dessa sammanbindas
dock, om ingifvelsen är äkta, af en
inre enhet, så att dikten ger en organisk bild af
en känslas lifslopp, omfattande dess uppsvällande,
utbrott och lugnande (ordningen emellan dessa tre
moment kan äfven vara en annan). Det beslöjade,
drömlikt antydande uttryckssättet i mången lyrisk
dikt gör, att den omöjligt skulle kunna återges
på prosa. På grund af sin fränd-skap med musiken
trängtar lyriken efter att aflocka språket all dess
inneboende melodi och harmoni. Så uppstår rytmen och
rimmet. Versbyggnadens rytm skall återge känslans;
däraf rikedomen på lyriska versformer. Typisk
för flertalet af dem är uppdelningen i strofer,
hvilkas slut beteckna pauser i känslans gång. Att
för hvarje fall finna en meter, som lämpar sig,
blir skaldeinspirationens sak. - Lyrikens område är
högst vidsträckt, enär subjektets lifserfarenheter
bilda ämnena därför. De högsta förnuftsidéer, intryck
från det nationella, historiska och sociala lifvet,
det egna hjärtats historia, naturens oändliga fullhet
af lif, allt kan lyrikern omsmälta i sans. Kärleken
med sina olika faser bildar ett företrädesvis rikt
ämne. Äfven sådana stämningar, som framkallas af
det outgrundliga sambandet emellan människosjälen
och naturen i alla dennas växlingar, ha i synnerhet
under nyare tider gett upphof åt en oöfverskådlig
massa lyrik. - Som den ursprungligaste af all poesi,
har lyriken, om ock endast i ofulländade ansatser och
tidigast i förening med dans, framträdt före epos,
men är som utbildad diktart yngre än detta, liksom
ock lyrikens utvecklade innerlighet förutsätter en
högre civilisation.
Man plägar särskilja tre stora hufvudgrupper:
sångartad lyrik, hänförelsens lyrik och
betraktelsens lyrik. Dessas här nedan omnämnda
underarter återfinnas i detta arbete hvar under
sin artikel. - Den sångartade lyriken (den rena
känslolyriken 1. visan) uttrycker i en högst enkel,
okonstlad och likväl pregnant form den känsla,
som innerlig dväljes inom sig själf. I visans
natur ligger att vara lättflytande, sångbar och
byggd i lika strofer. Tunga, konstrikt sammanlödda
ord äro där lika litet på sin plats som skarpt
begränsade bilder och utförda liknelser. Sångartad
lyrik påkallar själfmant musikalisk komposition,
icke minst s. k. centrallyriska dikter, hvilkas
aningsrikt symboliska innehåll blott kan vinna på
att tolkas fullare i toner. I visans form kan den
religiösa känslan utgjuta sig (psalmen), lika väl
som den uppsluppnaste komik vet att där göra sig
hemmastadd. F. ö. hämtar den rena känslolyriken
sina ingifvelser från alla lifsområden, om
ock hvardagslifvets innehåll ligger densamma
närmast. Visan kan jämväl verka gripande genom
att blott skildra ett tillstånd och därvid alls
icke eller endast antydningsvis inmänga den lyriska
affekten. FoZfrmse-diktningen och konstballaden kunna
osökt räknas till sångartad lyrik, ty det episkt
förtäljande eller dramatiska elementet i dem är endast
löst skisseradt och helt insvept i den musikaliska
stämningens slöja. Den sångartade dikten är lyrikens
vänaste, mest ömtåliga blomma, men bör ej öfverskattas
på bekostnad af de djärf-vare och rikare lyriska
formerna. - I hänförelsens (1. upphöjdhetens) lyrik
vänder sig skaldens själ mot betydande yttre föremål
eller eviga väsen, sträfvar energiskt att nalkas dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
