Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lysgas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på Westminsterbron, och från 1 april 1814 var
gasbelysning införd i stadsdelen S:t Margaret. Stor
förtjänst om dessa verk tillkommer Murdocks
lärjunge S. Clegg (se denne), som kan anses som
gasindustriens praktiske grundläggare. I Sverige
infördes gasbelysningen 1846, i Stockholm 1853.
Som råmaterial för tillverkning af lysgas kunna
ifrågakomma stenkol, koks, olja, torf och ved
samt, som tillsatser, kannelkol, brunkol och
skifferkol. Alla stenkol äro dock icke lämpliga. Med
afseende på den rest, som de ge vid torrdestilla-tion,
indelar man dem i sandkol, som äro oförändrade efter
upphettning, sinterkol, som sintra ihop till en
sammanhängande massa, och bakande kol, som smälta
ihop till en metallglänsande koks med större volym
än kolens. Kol för lysgastillverkning (gaskol)
skola ge såväl en viss gasmängd af god beskaffenhet
som ock en säljbar koks. De böra därför vara mer
eller mindre bakande, vanligen äro de s.k. bakande
sinterkol. Efter restens storlek indelas åter kolen
i torra kol (50–60 proc. koks), feta kol (gaskol
60-68 proc., smideskol 68-74 proc., kokskol 74-82
proc. koks) och magra kol (82-92 proc. koks). Kol
för lysgastillverkning äro feta kol; vid de svenska
gasverken användas vanligen kokskol. Kolens olika
beskaffenhet beror dels af olika geologisk ålder,
dels af de förhållanden, som varit rådande under
bildningstiden. Lewes anger, att kolen bestå af
fyra hufvudämnen: humusämnen, hartsämnen, kolväten och
egentlig kolsubstans. Af humusämnena bildas vid kolens
torrdestillation utspädande gaser, af hartsämnena
mättade och omättade kolväten samt af kolvätena
flytande produkter. Hartsämnena bilda vidare det beck,
som sammanfogar kolämnet till koks. Sådana kol, som
sakna hartsämnen, kunna alltså icke koksa. Likaså
upphör koksningsförmågan, om hartsämnet blifvit,
förstördt genom stenkolets oxidation. Om hartsämnet
blifvit flytande på grund af hög temperatur vid kolets
bildning och runnit in i närliggande jordlager, ha
kannelkol uppkommit. Har åter temperaturen varit så
hög, att hartsämnet destillerat och upptagits af
skifferlager, ha skifferkol uppkommit. Feta kol för
lysgastillverkning finnas i alla världsdelarna. Det
kol, som mest användes hos oss – old pelton main – kommer
från Durhamdistriktet i England. Det innehåller,
bortsedt från aska, enligt en genomsnittsanalys
86,7 proc. kol, 5,2 proc. väte, 4,9 proc. syre,
1,8 proc. kväfve och 1,4 proc. svafvel samt har ett
kalorimetriskt värmevärde af 8,500 värmeenheter. Vid
torrdestillation ger det 73-75 proc. koks och
27-25 proc. flyktiga ämnen. Goda gaskol finnas
äfven i Yorkshiredistriktet. I Tyskland finnas
gaskol i Westfalen, Schlesien, Sachsen och
Saarområdet. Kannelkol och skifferkol finnas
i Skottland samt i Australien. Om kol destilleras
vid en temperatur under rödvärme, bildas kolväten,
som till största delen äro flytande vid vanlig
temperatur och bestå af paraffiner och olefiner. De
komma alltså ej gasen till godo, utan tjäran. Af gas
fås en mindre mängd, bestående af metan och etylen
jämte något väte. Vid högre temperatur sönderdelas
paraffinerna dels i mera permanenta, mindre kolrika
gaser väte, metan, etylen och bensol, dels i mera
kolrika naftalin och antracen, d. v. s. mera gas
erhålles och mindre tjära. Koksen af ger ytterligare
metan och väte. Vid ljus värme sker en ytterligare
uppdelning af kolvätena, så att å ena sidan erhålles
mera väte, å andra sidan kolrika fasta föreningar och
fritt kol, samt ännu mera väte frigöres ur koksen. För
att få mycket gas bör man alltså upphetta kolen till
hög sluttemperatur, men lika viktigt är, att den
utvecklade gasen skyddas mot en för långt gående
sönderdelning. I destillationen taga äfven syre,
kväfve och svafvel del. Af syret bildas till största
del vatten och af resten kolsyra och koloxid. En del
af kväfvet bildar med väte ammoniak, som emellertid
delvis sönderdelas vid hög temperatur, då cyanväte
uppkommer. Det flyktiga svaflet bildar vätesvafla, som
vid hög temperatur ger upphof till kolsvafla, hvilken
äfven kan uppkomma direkt. Kol med hög syrehalt äro
endotermiska och med låg syrehalt exotermiska, så
att vid destillation mera värme behöfver tillföras,
då det senare slaget användes.
Framställningen af lysgas sker i retortugnar
eller kammarugnar, som uppföras af eldfast
material. Retorter och kammare, som äfvenledes äro af
chamotte eller eldfast tegel, kunna vara antingen
horisontala, lutande eller vertikala. Skötseln är
vanligen diskontinuerlig, d.v.s. sedan retorten
eller kammaren blifvit fylld med kol, får detta
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
