Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 115-116 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lysimachos - Lysimeter, hydrogr. - Lysin, kem. - Lysing 1. Härad och tingslag i Östergötlands län - Lysing 2. Kontrakt i Linköpings stift - Lysings häradsallmänning - Lysings och Göstrings domsaga - Lysippos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lyckades kufva. Han grundlade där staden Lysimachia
och antog (omkr. 306 f. Kr.) konungatitel. Redan 314
hade han förbundit sig med Kassandros, Ptolemaios
och Seleukos mot den härsklystne Antigonos,
men den egentliga striden började först 302 och
afgjordes genom slaget vid Ipsos i Frygien (301),
där Antigonos stupade. L. erhöll då större delen af
Mindre Asien och förmälde sig med Ptolemaios dotter
Arsinoe.


Lysimachos, efter en öfver honom slagen medalj.

Emellertid hade han ännu en farlig fiende
att Lysimachos, efter en bekämpa i Antigonos son
Demetrios Poliorketes. 294 måste han t.o.m. erkänna honom
som konung i Macedonien, men lyckades 287 med tillhjälp
af Ptolemaios och Seleukos förjaga honom.
Ett under mellantiden företaget fälttåg
mot de på andra sidan Donau boende geterna tog en
olycklig vändning, och L. blef själf tillfångatagen,
men frigafs ädelmodigt af den getiske konungen. Hans
sista år förbittrades af familjesorger, och på
misstankar, väckta af Arsinoe, lät han mörda sin
son i förra giftet Agathokles. Äfven med sina gamla
bundsförvanter Ptolemaios och Seleukos råkade han i
fiendskap och stupade i striden mot den senare vid
Kurupedion i Frygien (281). Se bl.a. H. Hünerwadel,
"Forschungen zur geschichte des königs Lysimachos"
(1900). A. M. A.

Lysimeter (af grek. lysis, lösning, och metron,
mått), hydrogr., apparat för bestämning af den
regnvattensmängd, som till ett visst djup nedtränger
i mark af viss beskaffenhet.
G. H-r.

Lysin (af grek. lysis, lösning), kem.,
&#945;&#949;-diaminokapronsyra, en beståndsdel af många
ägghviteämnen; dess konstitution framgår af följande
formel:

(CH2)3.CH2.NH2

CH (NH2).COOH

Ämnet tillhör diaminosyrornas, de s. k.
hexon-basernas (se d.o.), grupp. Lysin är
i vatten lättlöslig, men kristalliserar ej. Dess
vattenlösning fälles af fosforvolframsyra,
men ej af silfvernitrat och barytvatten,
hvarigenom lysin skiljer sig från 2 andra
viktiga hexonbaser, arginin och histidin.
H. E.

Lysing. 1. Härad och tingslag i Östergötlands län,
ingår i Lysings och Göstrings domsaga och i Lysings
och Göstrings härads fögderi samt omfattar socknarna
Svanhals, Kunila, Rök, Heda, Stora Åby, ödeshög,
Trehörna, Västra Tollstad. 45,424 har. 9,859
inv. (1910). - 2. Kontrakt i Linköpings stift,
omfattar de fem pastoraten Stora Åby och ödeshög;
Rök och Heda; Västra Tollstad; Trehörna; Svanhals
och Kumla. 45,424 har. 9,859 inv. (1910).

Lysings häradsallmänning, belägen i Åby och Röks
socknar, Ombergs revir, Östergötlands län, står
under skogsstatens vård och förvaltning. Reglemente
fastställdes af K. M:ts befallnings-hafvande 2 juli
1883. Areal omkr. 3,000 har, med en årsafverkning af
omkr. 6,000 kbm. M-g.

Lysings och Göstrings domsaga, Östergötlands län,
omfattar Lysings och Göstrings härad, hvartdera ett
tingslag. 1,165 kvkm. 24,553 inv. (1910).

Lysippos (grek. &#923;&#965;&#963;&#953;&#960;&#960;&#959;&#962;), grekisk
bildhuggare af den peloponnesiska skolan, lefde i 4:e
årh. f. Kr., under Alexander den stores tid,
och var så värderad af monarken, att denne
icke ville plastiskt framställas af någon annan
än af L. Han var från Sikyon, arbetade i
sin ungdom som bronsgjutare och utbildade sig
till konstnär med eget studium, utan någon annan
lärare än naturen. Också fortgick han på den af
Polykleitos öppnade banan som verklighetsskildrare i
ädel mening, framställde helst den manliga gestalten
och arbetade uteslutande i brons. Ehuru sålunda
idealgestalter icke passade för hans smakriktning,
skall han dock ha utfört flera gudabilder, såsom
en kolossalstod i brons af Zeus, en Poseidon (för
Korint), en Helios med sin vagn (för ön Rhodos)
samt bilder af Apollon, Hermes, Dionysos och Eros
(se d. o.). En gudatyp, nämligen Herakles, blef af
honom utvecklad och fastställd: men detta låg hans
sinne som naturalistisk konstnär ganska nära, då
denne gudomlige heros kunde framställas som idealet
af kroppslig kraft. En sådan Herakles i kolossala
dimensioner utförde han för staden Tarent. Den
fördes af Fabius Maximus till Rom, kom sedermera till
Bysans och nedsmältes 1204 af korsfararna. Hjälten
var afbildad sittande, svårmodigt grubblande öfver
sitt öde. Dessutom utförde L. "Herakles arbeten"
i relief, hvilka kompositioner troligen gå igen
i mångfaldiga senare efterbildningar. Den berömda
marmorstatyen Farnesiske Herakles (se Farnesiska
konstverk och fig. i art. Glykon) i Neapel
anses återge ett original af L. Mest framstående var
han som porträttframställare. Han modellerade många
segerstatyer för Olympia – en sådan var den berömde
Apoxyomenos (se d.o. med fig.) – och bildade äfven
hufvud af berömda personer från flydda tider, såsom
de sju vise och Aisopos, i det han ur traditionerna
tog fram det för hvar och en karakteristiska. Därför
blef han ock Alexanders lifporträttör, den ende,
som förmådde återge hjältekonungens drag på ett
verkligt lefvande, enhetsfullt sätt. En föreställning
härom torde vi ännu kunna få genom efterbildningar
i Louvre i Paris, på Capitolium i Rom och en i
British museum. F. ö. framställde L. konungen i
alla åldrar och förhållanden, som världseröfrare,
som yngling, som segraren vid Granikos, omgifven
af 25 ryttare och 9 kämpar till fots, och som
lejonjägaren, hvilken räddas af Krateros. I detta
arbete biträddes han af Leochares. Krateros, som
beställde det, hade helgat det till Delfi. - Vid
sin behandling af människokroppen införde L. nya
proportioner med smärtare gestalt och mindre
hufvud och lade mera an på en karakteristisk
och lefvande verkan än på iakttagande af normala
och häfdvunna måttförhållanden. L. använde nya
ställnings- och åtbördsmotiv, bl. a. det på ett
stöd uppställda benet (t. ex. en Poseidon, en
Alexander, marmorkopia i München,
en Sandallindare, marmorkopia i Paris).
L. sysselsatte sig äfven med genreframställningar,
djurfigurer, fyrspann o. d. öfverallt sträfvade han
efter natursanning, återgifven med fri iakttagelse af
verkligheten, men icke rå och stötande, utan vittnande
om ett fint och skarpt, men ädelt sinne.
Särskildt må observeras, huru han behandlade
håret fritt och naturligt till skillnad från den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>