Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik / 117-118 (1912) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lysippos - Lysis, grek. (eg. lösning), upphörande (af en sjukdom), med. Se Krislära - Lyskamm. Se Monte Rosa - Lyskander, Klaus Kristofersen - Lyskräftor, zool., svensk benämning på kräftdjursgruppen Euphausiacea (se d. o.) - Lyskula, artill. - Lysmasken, zool. Se Lysmaskfamiljen - Lysmaskfamiljen, Lampyridæ, zool. - Lysning, jur.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stränghet, som i detta hänseende tillhörde äldre bronsbilder.
C. R. N. (A. L. R.)

Lysis, grek. (eg. lösning), upphörande (af en
sjukdom), med. Se Krislära.

Lyskamm. Se Monte Rosa.

Lyskander, Klaus Kristofersen, dansk skald,
historiker, f. 1558 i Norra Vram (Skåne), d. vid
nyårstiden 1624, studerade 1581-87 vid Rostocks och
andra tyska universitet samt blef magister. Kort efter
hemkomsten blef L. genom kungligt maktspråk kyrkoherde
i Herfölge vid Kjöge och 1616 kunglig historiograf. I
yngre år skref han latinska dikter med fosterländska
ämnen och senare i fyndig rimkrönikestil samt på god
danska en serie rimverk: Grönländsk chronica (1608),
om Grönlands första upptäckande och bebyggande samt
om försöken 1605-07 att återfinna landet, Calmarske
triumph (1611), om Kalmarkriget, och Billeættens
krönike (förf. 1598, tr. i förvanskad form 1722
och ånyo utg. af H. F. Rördam 1888), där han låter
släktens stamfäder och stammödrar berätta sina egna
och sina närmastes lefnadsöden. Som historiker gjorde
han flitiga studier och uppgjorde planen till en
fullständig Danmarks historia, ett jätteverk i 116
böcker, äfven behandlande landets inre förhållanden,
de enskilda ståndens utveckling m. m. Han förspillde
emellertid sitt lärda rykte genom att - som "en
lykkelig indgang" - utge De danske kongers slectebog
(1622), ett digert folioband, där han till danska
folkets ära ville påvisa konungaättens härstamning
från Adam och dess senare förgreningar i de andra
europeiska furstehusen. L. baserade nämligen äldsta
delen af sitt verk på prästen N. Pedersens af denne
själf hopstufvadc. s. k. "gullandske dokumenter",
och han förvärrade falsariet genom att återge dem
med runor ur egen fatabur. Sannolikt är L. den
ursprunglige författaren till den Frederik den
andens krönike, som utgafs 1680 och på titelbladet
bär namnet P. Resen, och han har vidare gjort den
första förteckning i alfabetisk ordning öfver danska
författare, Scriptores danici (tr. i Westphalens
"Monumenta rerum german.", III, 1743: utg. 186_ med
utförliga lärda anmärkningar af H. F. Rördam, jämte
L:s biogr.). E. Ebg.

Lyskräftor, zool., svensk benämning på
kräftdjursgruppen Euphausiacea (se d.o.).

Lyskula, artill., kallades en med starkt lysande
sats (26 dlr salpeter, 20 dlr svafvel och 2
dlr mjölkrut) fylld järnkarkas jämte bottenplåt,
omsluten af buldan och doppad i tunt lim. Lys-kulor
kastades förr ur grofva mörsare för att undor natten
upplysa någon del af stridsfältet; de bruuuo omkr. 8
min., och deras lysförmåga var ännu på 300 m. så
stark, att föremål kunde upptäckas. De användes
förnämligast i fästningskriget och bibehöllos ända
till slutet af 1800-talet. Numera ha emellertid
kraftigare belysningsmedel erhållits i de för
krigsändamål använda strålkastarna (se d. o.).
II. W. W. (G. af Wdt.)

Lysmasken, zool. Se Lysmaskfamiljen.

Lysmaskfamiljen, Lampyridœ, zool., familj af de med
5-ledade tarser försedda skalbaggarna, hvilken af
somliga systematiker sammanställes med några andra,
likaledes med tunna och veka täck-vingar utrustade
skalbagg-grupper under det
gemensamma familjenamnet Malacodermidœ 1. mjukbaggar
(se d. o.). Hit höra medelstora eller små skalbaggar
af tämligen nedplattad kroppsform, med hufvudet
doldt under halsskölden samt med korta antenner
och ben. Stundom ha båda könen flygförmåga, stundom
åter blott hannen; hos ännu andra sakna båda könen
vingar. Hvad som framför allt utmärker släktet är
dess lysförmåga, hvilken är i olika grad utbildad hos
de båda könen och alltid har sitt säte i bakkroppens
sista leder. Af några hundra hithörande arter från
skilda världsdelar förekommer ett 20-tal i Europa,
hvaraf 2 äro svenska.


Vanliga lysmasken, Lampyris noctiluca. 1 hanne,
2 hona (2 ggr nat. storl.)

Vår vanliga lysmask, Lampyris noctiluca (se fig.),
hör till de arter, hos hvilka ensamt
hannen är bevingad. Den är omkr. 12 mm. lång, med
gråbruna täckvingar samt grågul, i midten mörkare
halssköld. Ögonen äro mycket stora. Den lyser
själf endast svagt, men låter locka sig af skenet
från en lampa att under de mörka augustikvällarna
flyga in genom ett öppet fönster. Honans ansenligt
starkare lysförmåga är därför ett medel att locka
till sig hannen. Honan, som är något större, saknar
hvarje spår af vingar och är likaledes gråbrun,
utom på buksidan af bakkroppens sista leder, där en
gul färg utmärker det område, från hvilket ljuset
utstrålar. Detta område är begränsadt till bukplåtarna
af de 2 näst sista lederna. Dessa lysa i sin helhet,
men betydligt starkare från två runda fläckar på
hvardcra leden, hvilka först börja lysa och sist
upphöra därmed. Ljuset är till färgen gröngult,
likt det, som utsändes af brinnande fosfor. Den
lysande honan sitter vanligen stilla på ett gräsblad
ett stycke öfver marken och vrider därvid spetsen
af bakkroppen så, att ljuset ej blir bortskymdt af
gräsbladet. På gräsbevuxna marker utanför skogens bryn
är lysmasken ej sällsynt i södra Sverige. Mot norr
blir den mindre vanlig, men förekommer åtminstone ännu
i Medelpad. Den sexbenta larven, som till kroppsformen
rätt mycket liknar honan, är svart med gula bakhörn
på de platta lederna. Den lyser från samma delar som
honan, fast mycket svagare. Dess näring utgöres af
sniglar. Hos vår andra lysmaskart, den sällsynta,
6-8 mm. långa Phosphœnus hemipterus, har hannen
rudimentära täckvingar, medan honan är vinglös. I
södra Europa och framför allt i tropiska länder
finnas arter med flygförmåga hos båda könen. Hos
dessa är hannen oftast den starkast lysande. Bland
sydeuropeiska släkten har Luciola blifvit omnämndt
under art. Eldflugor, där äfven olika åsikter
om beskaffenheten af lysförmågan meddelats.
G. A-z.

Lysning, jur., bekantgörande, särskildt muntligt
tillkännagifvande från predikstolen, af visst
förhållande (att sak hittats, att bortrest äkta make bör

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>