Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Långholmen - Långhornad boskap - Långghorningarm Cerambycidæ l. Longicorna - Långhufvad. Se Dolikocefal, Hufvudskål, sp. 1230, och Hästen, sp. 179 - Långhundra - Långhus, Skepp l. Långskepp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grofva förbrytare af olika kön och alla åldrar blef
alltmera fullständigt och besmittande. Därtill kom
med tiden brist på arbete, sedan nyuppfunna maskiner
minskat behofvet af den billiga arbetskraften
vid spinnhuset. Sedan en särskild styrelse öfver
fängelser och arbetsinrättningar i riket 1825 blifvit
inrättad, vidtogos förändringar till det bättre
därigenom, att en korrektionsinrättning för kvinnor
anlades vid det s. k. Smedjegårdshäktet å Norrmalm,
under det att kronospinnhuset å L., som från den
tiden benämndes Södra korrektionsinrättningen,
ombyggdes och utvidgades. Där uppfördes nämligen en
centralbyggnad med 4 flyglar för att användas som
tvångsarbetsanstalt för endast manliga lösdrifvare,
s. k. försvarslösa, från norra och mellersta Sverige
(k. br. 21 dec. 1825 och 26 maj 1826). Äfven en
för svenska lagstiftningen egendomlig klass af
fångar, s. k. bekännelsefångar (Rättegb. 17: 37),
skulle enligt k. br. 16 febr. 1826 intagas å L. och
förvaras i cell utan arbete, en tortyrbestämmelse,
som mildrades först genom k. br. 5 mars 1846
och ej upphäfdes förr än genom k. förordn. 12
sept. 1868. Sedan, till följd af det år från år
ökade antalet af försvarslösa och det bristande
utrymmet i korrektionsfängelserna, kronoarbetskåren
1842 blifvit inrättad, öfverflyttades till denna
ett större antal af korrektionisterna från L.,
som sedermera efter de gamla fästningsfängelsernas
successiva indragning alltmer blef en försändningsort
för manliga straffångar samt benämndes Straff-
och arbetsfängelse. Centralfängelset å L.,
såsom det numera kallas, omfattar dels det
förutvarande straffängelset, dels ett
kronohäkte, numera från 1 jan. 1911 förenade till
en anstalt, där manliga fångar af alla slag, utom
rannsaknings- och bötesfångar, förvaras. Genom
extra statsanslag af 615,000 kr. blef fängelset å
L. 1874–82 fullständigt ombyggdt, så att det gamla
fängelsets cellafdelning och gemensamhetssofrum
blifvit förändrade till arbetslokaler. Invid
detsamma uppfördes i början af 1880-talet en stor
centralbyggnad, inrymmande förvaltningslokaler,
kyrka och skolrum, med från densamma strålformigt
utlöpande 4 cellflyglar med 200 dag- och nattceller
för enrumsfångar, isolerade från hvarandra dag och
natt, samt 300 nattceller, afsedda för öfriga fångars
isolering nattetid (se planritningen i art. Fängelse,
sp. 251–252). Kronohäktet inrymmer omkr. 200 dag-
och nattceller för enrumsfångar. Hela anstalten ger
sålunda plats för tillhopa omkr. 700 fångar. Den
emellan vissa indelta regementen omväxlande
militärbevakningen vid fängelset indrogs 1880 och
ersattes med civilt manskap. Förvaltnings- och
bevakningspersonalen utgöres numera af en direktör,
en kamrerare, tre assistenter, två prästmän,
två skollärare, en läkare samt ett större antal
uppsyningsmän, öfverkonstaplar och konstaplar (jfr
Fängelse).
F. F-t.
Långhornad boskap (eng. The longhorn-breed), -=en
nötkreatursras i engelska grefsk. Warwick och
Leicester. Till färgen är den brun-, röd- eller
.svartskäckig. Den store engelske djurförädlaren
Bakewell å Dishley frambragte redan i slutet af
1700-talet genom intensiv inafvel formfulländade <och
snabbvuxna göddjur af denna ras. H. F.
Långhorningar, Cerambycidce 1. Longicornia, fa-
milj bland skalbaggarna. Till det, som sagts under
Cerambycidce, må följande läggas. Familjen indelas
i underfam. Prionince, CerambycincR, Lamiince
och Lepturince, hvilka beskrifvas under sina namn
utom Cerambycinos. Denna senare igenkännes därpå,
att hufvudet ej är halsformigt afsnördt samt
bäres snedt nedåtböjdt, så att pannan ej hålles
lodrätt, att framhöfterna äro rundade och ögonen
njurformiga. Af hithörande former har Cerambyx cerdo
blifvit beskrifven och af bildad (se C e r a m b y
c i d 33). Af liknande kroppsform, men mindre (15-34
mm.) är den metallglänsande, gröna myskbocken, Aro-mia
moschata, som ej är sällsynt på sälg och pil och som
sprider en angenäm lukt. Talrika arter sammanfattades
förr under det gemensamma släktnamnet Gallidium, som
numera fördelats på flera släkten. Under namnet b l å
j o n omtalas den ofta i nytimrade hus förekommande
Callidium viola-ceum. I byggnadstimmer lefver också
h u s b o c-ken 1. timmermansdrängen, Hylotrupes
bajulus, 12-20 mm. lång, mer eller mindre mörkt brun,
gråluden, med ett par glänsande, ögonlika upphöjningar
på halsskölden. Från de förut omtalade skilja sig
dessa båda genom sin tämligen platta öfversida, sin
på sidorna afrundade halssköld och de jämförelsevis
korta antennerna, som icke öfverträffa kroppen i
längd. Antenner, som icke ens nå halfva kroppslängden,
har bitbaggen L träbitaren, Spondylis buprestoides,
12–22 mm. lång, mattsvart, med nästan cylindrisk
kroppsform, korta ben och starka käkar. Den är
vanlig i barrskogar, där den uppehåller sig på
färska stubbar och nyfällda stammar. Ett egendomligt
utseende genom de korta täckvingarna, som lämna
bakkroppen alldeles obetäckt, ha s t e-kelbockarna,
släktena Necydalis (1. Molor-chus) och Caenoptera,
som oftast träffas på blommor. - Af underfamiljen
Cerambycince finnes i Sverige ett 30-tal arter.
G. A-z.
Långhufvad. Se Dolikocefal, Hufvudskål, sp. 1230,
och Hästen, sp. 179.
Långhundra, härad i Stockholms län, ingår i Stockholms
läns västra domsaga och fögderi samt omfattar
socknarna Lägga, östuna, Husby-Långhundra, Närtuna,
Gottröra, Kårsta. 33,940 har. 5,019 inv. (1910).
Långhus, Skepp 1. Långskepp, bygnk., kallas, i
motsats till tvärhus och kor, det mot v. belägna, för
församlingen afsedda, långsträckta huf-vudrummet i en
kyrkbyggnad. Långhuset består i större anläggningar
af ett midtskepp emellan två (eller fyra) sidoskepp
eller kapellräckor, skilda genom fristående stöd
(pelare eller kolonner), så t. ex. i Uppsala och
Lunds domkyrkor (se bilder t. ex. å pl. XVII till
art. Byggnadskonst samt i art. Kapell och Lunds
domkyrka). Smärre kyrkor ha långhuset enskeppigt
eller, såsom någon gång på Gottland, Tyska kyrkan
i Stockholm m. fl., tvåskeppigt. Till långhuset
sluter sig i v. stundom ett särskildt tillbyggdt
torn, eller reser sig tornet öfver långhusets västra
ända. I ö. skiljes det genom tvHrhuset (tvärskeppet),
när ett sådant finnes, från koret. Eljest vidtager
där direkt det mer eller mindre rikt utvecklade koret
(med eller utan rundel, koromgång, kapellkrans). Enkla
kyrkanläggningar sakna ofta särskildt kor och kunna
då sägas bestå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
