Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Långskepp 2. Sjöv. - Långskepps 1. - Långskepps 2. - Långskeppsmetacentrum, skpsb. Se Metacentrum - Långskeppsskott, skpsb. Se Skott - Långskeppsspant, skpsb. - Långskott, bot. Se Skottbyggnad - Långsplits, sjöv. Se Splits - Långspännare, skpsb. - Långström, Peter. Se Longström - Långsvan och Långvattnet - Långsvansade får - Långsvärd. Se Longström - Långsynthet. Se Presbyopi - Långsån. Se Indalsälfven, sp. 467. - Långtidslampa, elektrot. Se Båglampa, sp. 805. - Långtora - Långulliga får - Långvattnet. Se Långsvan - Långvingade simfåglar, Longipennes, zool. - Långvingnattskärrsläktet, zool. Se Natttskärrorna - Långå skans - Långö - Långörade flädermusen, zool. Se Flädermöss - Långöre kapell. Se Kapelludden - Långörn, befästning. Se Sveaborg - Långö skans - Lånke, bot. - Lånkesärf, bot. - Lånord. Se Främmande ord - Lår, anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvifvel betecknar, att de voro byggda på kravell. De
mindre långskeppen däremot voro sannolikt byggda
på klink. (Se vidare Drake 3 och Karfve.)
2. J. G. B.*
Långskepps, sjöv. 1. Parallellt med fartygets
längdriktning (kölriktning). – 2. Kommandoord, då
utsatta vaterbommar skola läggas längs fartygets
sidor.
1 o. 2. H. W-l.
Långskeppsmetacentrum, skpsb. Se Metacentrum.
Långskeppsskott, skpsb. Se Skott.
Långskeppsspant, skpsb., eg. detsamma som
vägare (se d. o.); den förra benämningen
användes allmänt å med dubbla bottnar försedda
järnfartyg. Ett långskeppsspant består liksom
byggda tvärskeppsspant af hela eller utskurna plåtar
eller brackets, förenade medelst vinkeljärn till
ytter- och innerbottnen; det utgör en mycket god
långskeppsförbindning. (Jfr Dubbelbotten, Knäplåt
och Spant.)
C. K. S.
Långskott, bot. Se Skottbyggnad.
Långsplits, sjöv. Se Splits.
Långspännare, skpsb., horisontella klossar, som,
då diagonalförbindning af trä användes, inpassas
mellan diagonalstinnarna. (Jfr Diagonalförbindning.)
C. K. S.
Långström, Peter. Se Longström.
Långsvan och Långvattnet, insjöar i Västmanland, den
förra 67,5 m. Ö. h., den senare öfver 10 km. lång,
delvis belägen inom Dalarna, båda med aflopp genom
Hedströmmen till Mälaren.
Långsvansade får, en grupp fårraser, som
härledas från Ovis arkal och vanligen indelas i två
afdelningar, af hvilka den ena karakteriseras
af breda fettbemängda svansar och den andra af
smala, magra sådana. Representanter för den förra
afdelningen äro Ovis aries platyura m. fl.
och för den senare en hel del engelska raser,
t. ex. Southdown m. fl. Jfr Fårsläktet.
H. F.
Långsvärd. Se Longström.
Långsynthet. Se Presbyopi.
Längsän. Se I n d a l s ä l f v e n, sp. 46.
Langtidslampa, elektrot. Se Båglampa, sp. 805.
Långtora, socken i Uppsala län, Lagunda härad. 2,267
har. 610 inv. (1911). L. bildar med Härkeberga ett
pastorat i Uppsala stift, Lagunda kontrakt.
Långulliga får, en grupp engelska fårraser, till
hvilken hänföras Leicester-, Border Leicester-,
Lincoln-, Wensleydale-, Romney Marsh-, Devon
Longwool-, South Devon- och Cotswoldraserna. H. F.
Långvattnet. Se Långsvan.
Långvingade simfåglar, Longipennes, zool., benämnes
inom den äldre zoologiska systematiken en | ordning
inom fåglarnas klass. De ha ansiktet be-fjädradt,
näbben hård samt utan lameller och nagel, tungan af
vanlig form, halsen af medelmåttig längd, långa,
spetsiga vingar, väl utbildad stjärt, benen icke
belägna långt bakåt samt liten och fri eller ingen
baktå. De hiträknade måsartade fåglarna (Laridoz)
och stormfåglarna (Procellarii-doz] hänföras numera
till skilda ordningar. L-e.
Långvingnattskärrsläktet, zool. Se Nattskärrorna.
Långå skans, i Härjedalen och Hede socken på Ljusnans
vänstra strand midt emot Långå
gästgifvargård, anlades 1644 eller kanske ändå tidigare,
men var förfallen vid krigsutbrottet 1675, då den
iståndsattes. Den var återigen förfallen 1700,
men iståndsattes 1710 och 1718, hvarefter L. efter
krigets slut än en gång lämnades åt sitt öde,
och 1734 beslöto ständerna, att skansen skulle
som mindre nödig raseras. Redan 1743, då krig med
Danmark hotade, reparerades emellertid L., och
äfven 1808 sattes skansen i stånd, men utrymdes, då
den i aug. hotades af norrmännen. Ännu synas ganska
betydande lämningar af den oregelbundna stjärnskansen.
L. W:son M.
Långö, municipalsamhälle (enl. k. br. 14 febr. 1908)
i Augerums socken, Blekinge län, omfattande den
v. om Pantarholmen och Vämmö i Karlskrona belägna
ön med samma namn, förenad med Pantarholmen medelst
en träbro. 772 inv. (1910), Tax.-v. å fastigheter
omkr. 450,000 kr. Wbg.
Långörade flädermusen, zool. Se Fläder-möss.
Långöre kapell. Se Kapelludden.
Län g or n, befästning. Se Sveaborg.
Långö skans, i Södermanlands skärgård vid och
s. om Säfsundet, anlades i början af 1600-talet
och iståndsattes af Stuart 1675 och 1676, då den
bestyckades och försågs med besättning. L. förföll
efter kriget, men reparerades 1720. Ännu synas
lämningar af den fyrhörniga stjärnskansen.
L. W:son M.
Lånke, bot., namn på arter af släktena Calli-triche
och Peplis.
Lånkesärf, bot., namn på arter af släktet Elatine.
Lånord. Se Främmande ord.
Lår, anat., hos människan den del af nedre lemmen, som
sträcker sig från bäckenet till knäet. Framtill utgör
ljumskvecket en bestämd gräns: baktill och lateralt
öfvergår låret omärkbart i säte och höft. Stommen
för låret är lårbenet (fe-mur), som är den längsta
och gröfsta knotan i människans skelett. Dess
långa mellanstycke, "skaftet", är trindt, otydligt
trekantigt, bågböjdt, med konvexiteten framåt,
och därigenom något elastiskt. Denna dess böjning
uppstår, först da individen börjat gå. Liksom en
del andra dylika långa knotor består skaftet af
en ganska fast och tät benmassa, omslutande en
märgfylld håla. De starkt svällda ändarna utgöras
däremot af porös bensubstans, omgifven af en tunn,
fastare skolla. Nedre ändan företer två knölar, som
med broskklädda ytor i knäet leda mot skenbenet. Den
öfre ändan är delad i 2 grenar, af hvilka den ena
nästan i fortsättning af skaftet skjuter upp låteralt,
såsom den i det yttre märkbara höftknölen. Den andra
åter stiger upp medialt, och som en hals uppbär den på
sin ända en stor knapp (lårbenshufvu-det), med sfärisk
yta, större än halfklotets. Lår-benshufvudet hvilar i
en lika formad håla (ledpanna) på utsidan af höftbenet
och ledar däri (se Höft). Lårbenet omges af väldiga
muskler, som ge det dess koniska form och, gående i
längdriktningen (med fästen i växlande ordning på 2
eller 3 af de fyra knotorna höft-, lår-, sken- och
vadben), utföra de rörelser, af hvilka höftled och
knäled äro mäktiga, häri dock hjälpta af musklerna
på höften. De främre musklerna böja låret och sträcka
läggen, de bakre tvärtom. De mediala draga ena lemmen;
mot eller förbi den andra ; vissa höftmuskler draga,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
