- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
167-168

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skillnaden emellan hud och läder grundar sig därpå,
att vid garfningen de genom lämplig mekanisk och
kemisk behandling förberedda bindväfsfibrerna i
huden träda i förening med och liksom omhöljas af
det använda garfmaterialet, ungefär på samma sätt
som vid färgning den animaliska eller vegetabiliska
fibern förenas med färgämnet. Härigenom hindras nu
bindväfstrådarna att vid torkning klibba samman med
hvarandra. Huden bibehåller sålunda sin smidighet
och har på samma gång erhållit egenskaperna
att icke ruttna och icke kunna öfverföras till
lim – korteligen, den har förvandlats till
läder. Denna förvandling kan försiggå på många
sätt. Som garfmaterial kunna de mest olikartade
ämnen användas, t. ex. vegetabiliska garfämnen,
metallsalter, fetter, tvåler, hartser o. s. v.,
alldeles liksom vid färgning en mängd olika färgämnen
begagnas. I praktiken ha likväl endast vissa af
dessa visat sig förmånliga. – Alltefter de olika
slagen af hudar, som bearbetas, och de metoder,
som vid garfningen användas, erhållas mycket olika
produkter, från det grofva sullädret till det fina
sämskskinnet. Med hänsyn härtill kunna de många
sätten att garfva hänföras till tre hufvudgrupper:
egentlig l. vegetabilisk garfning l. logarfning,
där vegetabiliskt garfämne, resp. garfsyra,
mineralgarfning, där mineralsalter, samt fett-
l. sämskgarfning, där fett utgör det ämne, hvarigenom
själfva läderbildningen åstadkommes. Vid hvarje slag
af garfning kan man f. ö. särskilja tre hufvudsakliga
operationer: hudarnas rengöring både på hår- och
köttsidan, garningen (själfva garfningsprocessen)
och appreteringen, eller det s. k. "tågarbetet". –
1. Egentlig l. vegetabilisk garfning l. logarfning (af
ty. lohe, bark). Vid garfning af sulläder förarbetas
hudar af fullvuxna nötkreatur. Hudarna äro antingen
färska, saltade eller torkade. I sistnämnda tillstånd
befinna sig de i den stora handeln förekommande och
hufvudsakligen från Syd-Amerika utförda hudarna. För
att kunna bearbetas måste nu först och främst de
torra hudarna uppmjukas ("vekas"). Detta sker genom
deras inläggning i vatten, helst rinnande, hvarvid
man lagar, att hårens riktning är vänd mot strömmen,
så att vattnet bättre må kunna verka på själfva
huden. Efter tillräcklig uppmjukning (hvartill kan
åtgå en vecka och mera) upptagas hudarna och rengöras
på köttsidan, hvarvid fett, bindväf o. s. v. aflägsnas
genom behandling med "skafjärnet", en med två handtag
försedd, slö knif. Därpå följer borttagandet af håren
jämte öfverhuden. För att få dessa att "släppa" måste
man uppluckra själfva öfverhuden, och detta sker vid
tjocka hudar genom en process, som benämnes smultning
och består däri, att hudarna inhängas i slutna rum,
där temperaturen genom inledd vattenånga hålles
vid inemot 30°. Äfven användes mycket allmänt efter
amerikanskt mönster s. k. kall smultning, där hudarna
alltefter sin tjocklek få hänga 6 à 12 dagar i fuktig
luft under en lägre, möjligast jämn temperatur. Mera
sällan användes vid sullädershudar kalkmjölk o. d. för
hårens och öfverhudens lossande. Sedan hudarna
behandlats på ena eller andra sättet, bortskrapas på
en s. k. skafbock såväl hår som öfverhud, hvilken
operation kallas pälning. Härigenom blottlägges det
hudlager, som sedermera utgör lädrets öfre sida och
i följd af sitt egendomliga,
skrumpna utseende kallas narf. De afhårade hudarna
fuktas och rengöras ännu en gång på köttsidan samt
"svällas" i sura garfämneslösningar och träsyra
(s. k. perma) eller ock mycket utspädd svafvelsyra (på
senaste tiden äfven ej så sällan i formalin). Genom
alla dessa processer har nu läderhuden blottats
och uppluckrats så, att den kan genomträngas och
mättas af garfämneslösningen och är färdig för
själfva garfningen. Denna verkställes antingen
enligt den af ålder följda metoden, att hudarna med
mellanlager af garfmaterialet, vanligen (ek-)bark,
inläggas i kar af trä eller cement, som äro nedsänkta
i jorden, eller ock behandlas med redan färdigberedda
lösningar af extrakt af garfämnen, s. k. extrakt- l.
snällgarfning. Äfven förekomma kombinerade förfaranden
af de båda metoderna. Då garfning med bark användes,
bilda hudar och mellanströdd bark omväxlande lager
i karet. Öfverst kommer ett lager af gammal bark,
hvarefter så mycket vatten påsläppes, att den
öfversta huden däraf täckes. Karet tillslutes
därefter med ett lock och lämnas i hvila under 6–8
veckor. Sedan uttagas hudarna och läggas med ny bark i
ett annat kar, där de få förbli 3–4 månader, hvarefter
de förflyttas i ett tredje o. s. v. På detta sätt
kunna hudarna ligga på bark i ett, ja t. o. m. två
år, innan de äro färdiggarfvade. När detta omsider
inträffat (hvilket bedömes af hudarnas och särskildt
snittytans utseende), uttagas hudarna, befrias från
vidhängande bark, torkas samt slås ("klappas") med
klubbor och hammare, valsas ("manglas") o. s. v. Genom
dessa mekaniska operationer åsyftar man att föröka
lädrets täthet, hvarefter hudarna äro färdiga att
sändas i handeln. Denna tidsödande metod, hvarmed
emellertid utmärkta produkter kunde erhållas,
har nu rätt allmänt, helt eller delvis, utträngts
af den särskildt i Amerika praktiskt utvecklade
extraktgarfningen, som kan ge ett fullgarfvadt
sulläder på några månaders tid. Som exempel kan
anföras det amerikanska s. k. hemlocklädret, vid
hvars garfning användas lösningar af barken från
hemlocktallen (Pinus canadensis). Den malda barken
utlakas systematiskt i en serie af kar, stundom ända
till 24 stycken, med varmt vatten. De på vanligt sätt
afhårade och förberedda hudarna svällas sedan antingen
uti utspädd svafvelsyra ("acid tanning") eller uti
gamla, sura garflösningar ("non acid tanning") och
nedläggas sedan uti garfämneslösningarna, först i
svagare, sedan i mera koncentrerade. Lösningarnas
antal är i regel fyra, hvarvid hudarna få ligga
uti den första (svagaste och suraste) omkr. 12,
i den andra 18, i den tredje 24 och i den fjärde
(starkaste) 36 dagar, så att hela garfningstiden
blir endast omkr. 90 dagar. Det internationellt
viktigaste garfämnesextraktet är i våra dagar
quebrachoextrakt. – För ytterligare påskyndande
af garfningsprocessen ha rekommenderats och delvis
kommit till användning cirkulation af lösningarna,
hudarnas hållande i rörelse, lösningarnas pressande
genom huden under starkt tryck, garfning vid något
förhöjd temperatur, med tillhjälp af elektricitet
etc. – Något omständligare är beredningen af s. k.
ofvanläder, hvartill hufvudsakligen hudar af
kor och kalfvar användas. Sedan hudarna uppmjukats och
rengjorts på köttsidan, läggas de på kalk, d. v. s. i
kar, som påfyllas med kalkmjölk,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free