- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
171-172

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lindrigt, och en med träskor försedd arbetare
trampar dem, tills de blifvit riktigt mjuka. Sedan
de ytterligare "stollats" ett par gånger (hvarigenom
de sista spåren af mjöl bortskaffas), blekas de
i solen, om så behöfves, och glaceras slutligen
genom valsning i en särskild appreteringsmaskin
eller genom narfsidans bestrykning med ägghvita
eller gummi. Handskskinn färgas antingen på båda
sidorna, genom indoppning, eller på den ena, genom
anstrykning, vanligen på narfsidan, då ju denna i
allmänhet blir utsida på handsken. – Skinn till äkta
s. k. gants de Suède underkastas utom de nu nämnda
operationerna äfven en förberedande, ofullständig
garfning i ett svagt extrakt af videbark. Dessutom
sätter man till den egentliga garfvällingen
litet björkolja för att ge skinnen en svag lukt
af juft (ryssläder). S. k. kidgarfning skiljer
sig från glacégarfningen eg. blott med hänsyn till
hudmaterialet och den färdiga produktens användning,
som här är inom skomakeriet. Af kalfskinn erhålles
s. k. kalfkidläder och af getskinn s. k.
chevreau. Kidläder svärtas vanligen på liknande sätt som
vid logarfvadt läder och slutbehandlas på narfsidan
med glansgifvande blandningar af talg, vax, tvål,
olivolja, kolofonium etc. Till hvitgarfning är äfven
att räkna pälsberedning, som karakteriseras däraf,
att största vikt lägges på, att håren bibehållas i
så oskadadt skick som möjligt. Garfningen sker med
alun och koksalt eller koksalt och organiska syror
(ättik- och mjölksyra), som erhållas genom jäsning
af kli. – På senare tiden har den s. k.
kromgarfningen erhållit allt större betydelse. Vanligen utföres
denna så, att de förberedda hudarna eller skinnen
först valkas uti ett bad af surt kromsyradt kali
(kaliumdikromat) försatt med så mycket saltsyra, att
kromsyran frigöres. Sedan de här blifvit helt gula,
öfverföras de uti ett bad af undersvafvelsyrligt
natron (natriumhyposulfit), likaledes försatt med
saltsyra, hvarvid kromsyran reduceras till kromoxid,
som utfaller på fibern och garfvar denna. Vid riktig
beredning blir kromläder mycket starkt och tillverkas
i stor skala såväl i Nord-Amerika som Europa särskildt
till remläder, men äfven till ofvanläder i skodon
etc. – Af mindre vikt är den s. k. järngarfningen,
d. v. s. användandet af basiska järnsalter som
garfmaterial. – 3. Vid sämskgarfning förarbetas
mest hudar af ren, älg, hjort, får och get, men äfven
hudar af nötkreatur (gröfre vara). Hudarna "vekas" som
vanligt i vatten, afstrykas på köttsidan, kalkas och
afhåras. Vid denna operation aflägsnas på samma gång
äfven narfven, på det att fettet sedermera må kunna
fullständigare intränga i huden. Härefter behandlas
skinnen med svagt kalkvatten. Sedermera sköljas de,
behandlas med ljum, sur klibeta, valkas och utvridas
för att fullständigt befrias från kalk och svällas,
hvarefter de underkastas själfva garningen eller
garfningsprocessen. Denna består däruti, att skinnen
insmörjas med tran, hopvecklas och valkas 4–5 timmar
i en stampvalk (drifven med ång-, vatten- eller
hästkraft) samt upphängas och torkas. Valkningen
utföres, omväxlande med afsvalning och torkning,
7–14 gånger alltefter årstiden; då och då förnyas
äfven insmörjningen med tran. Då hudarna upptagit
tillräckligt med fett (hvilket igenkännes därpå,
att de utveckla en egendomlig, skarp lukt), läggas
de i en hög på
hvarandra eller upphängas i ett särskildt rum
("torkstugan"). Den redan under valkningen inledda
oxidationen af tranen fortgår där ganska raskt;
hudarna komma i ett slags jäsning, och temperaturen
i högen stiger betydligt. Då hudarna bli alltför
varma, omlägges högen, och detta upprepas flera
gånger, till dess skinnen erhållit den rätta gula
färgen; de läggas då isär och få kallna. De sämskade
skinnen afstrykas nu på narfsidan för att befrias från
"grunden" (rester af öfverhuden och narfven). Härvid
bortgår äfven en del fett. Af det myckna fett,
som hudarna upptagit, har visserligen en stor del
oxiderats och fast förbundit sig med fibrerna samt
därigenom förvandlat huden till läder, men en betydlig
mängd återstår dock, hvilken är endast mekaniskt
inpressad i lädret och måste bortskaffas. Detta
sker genom upprepade behandlingar med ljum sodalut,
hvarefter skinnen utvridas, indränkas i "skölj"
(fetthaltig, utspädd sodalösning), torkas och
"riktas upp", d. v. s. utarbetas till sin naturliga
form, hvarefter de putsas och äro färdiga att efter
för en del ändamål företagen blekning eller färgning
utsändas i handeln. Ur den använda sodaluten afskiljer
sig småningom en hufvudsakligen af tvålartade ämnen
bestående, fettliknande massa, som kallas dégras
l. garffett och har ganska stor användning vid
garfning. Sämskgarfvadt skinn har stor användning
till handskar, ridbyxor, tröjor m. fl. klädespersedlar
liksom äfven till gehäng, bantler, kirurgiska bandage
o. s. v.

Till sul- l. bottenläder tagas tjockare ox-
och kohudar, af hvilka den största mängden fås
från Syd-Amerika, särskildt La Plata-staterna
och Brasilien. Äfven från Indien, Australien och
Syd-Afrika exporteras betydande kvantiteter. Af
ålder ha portugisiskt och franskt sulläder åtnjutit
speciellt godt rykte, men äfven engelskt, norskt och
svenskt etc. har producerats och produceras af bästa
kvalitet. I midten af 1870-talet vann det prisbilliga,
snällgarfvade, amerikanska hemlocklädret (se därom
ofvan) stor marknad i Europa, ej minst i Sverige,
där den inhemska sullädersindustrien var nära att
duka under i konkurrensen. Sålunda minskades den
inhemska sulläderstillverkningen från ett årligt
medelvärde af cirka 5 mill. kr. för femårsperioden
1871–75 till 1,6 mill. för perioden 1886–90, men
sedan extraktgarfning efter amerikanskt mönster
börjat införas (först af John Landin vid ett garfveri
i Norrköping i midten af 1880-talet) och i allmänhet
mera tidsbesparande och rationella metoder tillämpats,
har detta missförhållande upphört (jfr nedan). Under
senaste åren har värdet af den årliga importen af
hemlockläder varit allenast 1/4 à 1/2 mill. kr. –
Med bindsulläder förstås lättare och mindre styfva
sulläderssorter, hvilka beredas af tunnare ox- eller
kohudar, vanligen afhårade med kalk, och användas dels
till bindsulor (de inre sulorna i skodon), dels till
verkliga undersulor i mera lätta skodon (damkängor
etc.). – Ofvanläder innefattar de flesta här nedan
omnämnda sorter. Vanligt ofvanläder i skodon göres
af tunnare ox-och kohudar samt kalfskinn. Särskilda
sorter äro smorläder (svart, insmordt med sältran
och andra fettämnen), vaxläder (ljust gulbrunt)
och plattläder (till sadelmakeri). Smorlädret och
plattlädret

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:43 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbq/0104.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free