Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härsmakt vid sidan af det feodala rytteriet fanns ej mer,
sedan den allmänna värnplikten fullständigt förfallit
med allodialfrihetens undergång. Hela den öfriga
befolkningen, "de ofrälse" (fr. les roturiers), var
skatt- eller dagsverksskyldig eller t. o. m. lifegen
(se Lifegenskap) under feodala herrar och
underkastad deras förvaltande och dömande myndighet. I
förhållande till sina vasaller kallades den feodale
maktinnehafvaren länsherre l. suverän (suzerain),
i förhållande till alla sina underhafvande (sålunda
äfven till de ofrälse) senior (fr. seigneur). Konungen
var ej statsmyndighetens representant, utan blott
den öfverste seignören. Verkliga undersåtar hade
han blott i de ofrälse på det ej till län utdelade
kungliga området (domänen), men på samma sätt hade
hvarje vasall sina ofrälse underhafvande på sin
domän. Det enande bandet i samhället blef under
sådana förhållanden ej af offentlig-rättslig, utan af
privaträttslig natur. – Omedelbara kronlän skulle
egentligen varit blott de till län förvandlade
judiciella och administrativa ämbetsområdena. I
regel utgjordes dessa i det frankiska riket af
grefskap (se Gau och Grefve), men det hade där
funnits förvaltningsområden af äfven högre ordning:
hertigdömen (se Hertig) och markgrefskap (se Markgrefve), och äfven de blefvo feodaliserade. De
högsta rangplatserna på den feodala skalan innehade
sålunda hertigar, markgrefvar (fr. marquis)
och grefvar (fr. comtes, lat. comites). Till de
omedelbara vasallerna hörde i Frankrike vanligen också
vikomterna (lat. vice comites), som före ämbetenas
feodalisering varit vikarier åt grefvarna. Men det
fanns äfven omedelbara vasaller utan ämbetstitlar,
nämligen innehafvare af områden, som alldeles
utbrutits ur ett ämbetslän, i Frankrike kallade
baroner (se d. o.) och i Tyskland freie herren
(se Friherre). Slutligen räknades som omedelbara
vasaller högre kyrkliga dignitärer – ärkebiskopar,
biskopar och abboter –, hvilka, såsom ofta skedde,
belänats med grefverättigheter. Egentligen borde
hvarje vasall omedelbart ha stått under blott en
länsherre, men det var ej ovanligt, att en person
tog län från flera håll och sålunda blef vasall åt
flera länsherrar; ja en omedelbar vasall kunde på
detta sätt jämväl vara medelbar vasall. Härigenom
blefvo de feodala förhållandena ofta i hög grad
invecklade. – Det aftal, hvarigenom länsförhållandet
kom till stånd, hade form af vissa ceremonier: å
vasallens sida hyllning (lat. homagium, af homo, man),
å länsherrens investitur. Den förstnämnda
ceremonien härstammade från tiden före vasallitetens
förknippning med godsförläning och hade då kallats
commendatio in vassaticum. Den bestod däri, att den
blifvande vasallen, obeväpnad, med obetäckt hufvud
och knäböjande, lade sina händer mellan sin blifvande
herres (blef hans "handgångne man") och lofvade honom
trohet (med eller utan edlig bekräftelse), hvarvid
denne med en kyss mottog hans förbindelse. Genom
investituren åter öfverläts åt vasallen som vederlag
för den genom hyllningen åtagna trohetsplikten ett
län, och investitur kom sålunda i bruk först genom
beneficialväsendet. Den bestod däri, att länsherren
lämnade vasallen ett föremål, som ansågs symbolisera
länet, t. ex. en jordtorfva, en gren, en handske, en ring, en lans. Då de kyrkliga besittningarna blifvit feodaliserade,
tillträddes också de genom investitur (se
d. o.). – Länsväsendet hvilade på moraliskt
pliktförhållande: å länsherrens sida garanti för
länets okvalda besittning, militäriskt bistånd och
rättsskydd åt vasallen – allt betingadt af dennes
trohet. Ett dylikt förhållande är naturligtvis
något personligt. Också hade det gammalgermanska
hirdmannaskapet, hvarur vasalliteten uppstått,
kunnat fritt uppsägas. Detta fick däremot
ej ske med vasalliteten, som gällde för
båda kontrahenternas lifstid. Länsherren var ej
berättigad att återtaga länet, såvida ej vasallen
lagligen öfverbevisades om otrohet, och
vasallen fick ej uppsäga sin vasalltrohet (länsed), så vida ej länsherren uraktlät sina plikter,
då det stod vasallen fritt att med vapenmakt
häfda sin rätt (jfr Feloni). Men länet
återgick ("hemföll") urspr., på grund af
personlighetsprincipen, såväl vid länsherrens död
(herrefall, kronfall i fråga om kronlän) som vid
vasallens död (manfall l. länfall). Vid båda
tillfällena fordrades ny hyllning och ny investitur,
om länsförhållandet skulle fortfara gentemot den döde
länsherrens arfvinge eller till förmån för den döde
vasallens arfvinge. Länen blefvo dock genom häfd
ärftliga: i Frankrike från omkr. 900 (principiellt
erkändt med afseende på ämbetslänen genom Karl II:s
kapitular 877 i Kiersy) och i Tyskland och
Italien från 1000-talet, men äfven därefter
fordrades ny hyllning och ny investitur både
vid herrefall och manfall. Skillnaden mot förut var
blott, att länsförhållandets förnyelse nu blifvit en
rättighet för den döde länsherrens vasaller eller
för den döde vasallens arfvinge. Till följd
af länsväsendets krigiska syfte borde länet ha
ärfts endast af det mest krigsdugliga bland den döde
vasallens barn (se Lifsarfvinge), hvilket hans
äldste son antogs vara, och manlig förstfödslorätt
var ock länsväsendets ursprungliga arfsregel.
Men det blef stundom brukligt, att län kunde
delas mellan manliga lifsarfvingar och att äfven
kvinnliga sådana fingo arfsrätt, och likaså förekom
vid brist på lifsarfvinge arfsrätt för sidoarfvinge.
Härom utbildade sig olika rättssedvänjor på olika
håll. – Urspr. voro de skyldigheter, som följde
af vasallens trohetsplikt ej närmare bestämda,
men de blefvo det småningom genom häfd, och
denna upptecknades i feodala lagböcker, t. ex. i
Frankrike "Les coutumes de Beauvoisis"
(se Beaumanoir 2) och "Les coutumiers
de Normandie", i Tyskland "Der Sachsenspiegel",
i konungariket Jerusalem "Assises du royaume
de Jerusalem". De grundläggande skyldigheterna
voro krigstjänst till häst (fr. service d’host
ou de guerre, rusttjänst) och hoftjänst –
sammanfattade under namnet ridderlig tjänst
(fr. service noble; ty. heer- und hoffahrt) till
skillnad från de ofrälse underhafvandenas tribut-
och dagsverksskyldighet (fr. ignoble service).
Krigstjänstskyldigheten blef genom de feodala
rättssedvänjorna vanligen begränsad till 40
dagar på egen kost. Dess försummande räknades
som feloni. Hoftjänsten innebar, att vasallen på
kallelse hade att infinna sig vid länsherrens hof
för att deltaga i fester, medverka vid den
feodala rättskipningen och bistå länsherren med sitt
råd. Vid dessa "hofdagar" (fr. cours plenières)
inhämtades också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
