Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vasallernas samtycke, när länsherren ville utfärda
förordningar, som skulle gälla inom deras län, eller
när han af dem kräfde understöd utöfver deras vanliga
länsplikt, t. ex. skattebidrag. De kungliga hofdagarna
kunna anses som en fortsättning af den karolingiska
tidens herredagar (se Karl, romerska kejsare 1,
sp. 1029), och ur dem utvecklade sig medeltidens
riks-ständerförsamlingar, liksom hofdagarna inom de
stora omedelbara länen i Tyskland gåfvo upphof till
landtdagarna (se d. o.). Ehuru länen (beneficierna) ej
voro skattepliktiga, medförde dock länsväsendet äfven
skyldigheter af ekonomisk art, som t. o. m. kunde
bli ganska tryckande. Af trohetsplikten ansågs
sålunda följa, att vasallen borde med penninggåfvor
(lat. auxilium, fr. aids) bispringa länsherren
vid vissa utomordentliga tillfällen, vanligen när
länsherren behöfde friköpa sig ur fångenskap, vid
hans äldste sons riddarslag och hans äldsta dotters
bröllop. En kvarlefva från den tid, då länen ej voro
ärftliga, var, 1) att vid "länfall" (undantagsvis vid
"herrefall") måste betalas en afgift (lat. relevium,
fr. relief) för rätten att tillträda (behålla)
länet, ja att länsherren uppbar hela första årets
afkastning (eng. primer seisin); 2) att länsherren
hade förmynderskap för omyndig vasall, hvilket kunde
innebära, att länets afkastning under omyndighetstiden
tillföll honom. Af vasallitetens personliga karaktär
följde, att vasallen ej fick på annan person öfverlåta
länet eller delar däraf utan länsherrens samtycke,
för hvars gifvande penningersättning kunde fordras,
och af vasallitetens krigiska karaktär följde,
att länsherren hade att bestämma öfver kvinnlig
vasalls giftermål, då ju hennes man skulle bli den,
som fullgjorde rusttjänsten, hvilken "giftorätt"
öppnade möjlighet till svåra utpressningar.
– Den feodala domsrätten härledde sig dels från en
privat öfverenskommelse: den i länsfördraget
grundade skyldigheten för länsherren att
tillhandahålla vasallen rättvisa och för denne
att mottaga sådan af länsherren, dels från den
ursprungligen offentliga domsmyndighet,
som genom immunitetsprivilegier och den
grefliga domsrättens feodalisering tillfallit
seignörerna. Under den förra
– feodal domsrätt i inskränkt mening – hörde alla
med länsförhållandet sammanhängande mål. Det
andra slaget, som i synnerhet i Frankrike blef
starkt utveckladt, kallades "hög domsrätt"
(fr. haute justice), om den gaf rätt att ådöma
döds- och stympningsstraff ("hals- och handrätt"),
och "låg domsrätt" (fr. basse justice), om den var
inskränkt till mindre mål. Under 1300-talet
kom äfven en mellanform (fr. moyenne justice)
i bruk. Den "höga domsrätten" hade uppstått
ur den grefliga domsrätten, den "låga" ur
immunitetsdomsrätten. Gentemot de ofrälse
underhafvandena kunde seignören utöfva sin domsrätt
genom blott en sin tjänsteman (bailli, prévôt, vogt,
meier, schultheiss), men egentliga vasaller
hade rätt att dömas af sina pärer (lat.
pares, likar, d. v. s. medvasaller af samma
grad) såsom bisittare i länsherrens domstol.
(Sådan rätt tillkom i England jämväl innehafvare
af socage-förläning, se nedan.) Vid de domstolar,
som uppstått genom den offentliga domsmyndighetens
feodalisering, var det också brukligt, att domen
föreslogs af en nämnd, hvars
ursprung var den karolingiska skabinnämnden (se
Karl, romerska kejsare 1, sp. 1029, Échevin
och Schöffen). Bevisningsmedel voro vanligen de gamla
germanska: ed med edgärdsmän och gudsdom, och i följd
af länsväsendets krigiska ande blef rättegångsenvigets
gudsdom det brukligaste, hvarvid, såsom när målet
gällde kvinnor, ställföreträdare kunde användas. Vad
från feodala domstolar förekom i allmänhet, blott om
seignören vägrade fullgöra sin domsplikt eller när en
part ansåg en fälld dom vara afsiktligt orättvis. Han
hade då att bevisa detta genom rättegångsenvig
med vederbörande domare. I båda fallen gick målet
till närmast högre länsherre (i sista hand till
konungen).
Länsväsendet hade under medeltiden sitt
berättigande som en nödfallsutväg. Det gaf åtminstone
något skydd till lif och egendom vid statsmyndighetens
fullständiga förfall. Om det också utvecklade sig på
bekostnad af den germanska bondefriheten, så innebar
det dock i motsats mot det romerska latifundieväsendet
(se Latifundium), att jorden brukades ej af
hemlösa slafvar, utan af bofasta jordarbetare, hvilka,
t. o. m. när de voro lifegna, hade vissa häfdvunna
rättigheter i förhållande till sina seignörer, ty
dessa voro ej skyldiga blott sina vasaller, utan ock
sina landbönder rättvisa och skydd. Vasallernas frihet
från statlig kontroll medförde visserligen svåra
olägenheter, men därigenom bevarades dock, åtminstone
inom en samhällsklass, den kärlek till personlig
frihet, som var en af den germanska folkvandringens
frukter (se Germaner, sp. 1044). Utan ledare är
intet framåtskridande möjligt; genom länsväsendet
erhöll det ur folkvandringens kaos framgångna
Västerlandet en ledande aristokrati. Att denna
grundades på en moralisk plikt (ömsesidig trohet) var
af utomordentlig betydelse under en tid, som hotades
af sedlig förvildning (följden af sammanstötningen
mellan romerskt sedefördärf och germanskt barbari),
och denna etiska grund förklarar, att länsväsendet
kunde ge upphof till riddarväsendet (se d. o.),
hvars ideala kraf: ridderlighet, lojalitet (allt,
som innefattas i det engelska ordet gentleman,
eg. medlem af den obetitlade feodaladeln; se
Gentry), visserligen ursprungligen blott gällde
länsaristokratien, men sedan, så att säga renodlade
inom denna, gått den västerländska civilisationen i
blodet. – Ett nödfallstillstånd har dock blott ett
tillfälligt berättigande. All högre kulturutveckling
fordrar skyddet af en verklig statsmyndighet, i hvars
hägn fredliga yrken kunna trifvas, men länsväsendet
uteslöt en fast rättsordning. Utan garanti af en
sådan förmå ej moraliska bud stäfja de mänskliga
passionerna. Vasallernas rätt till fejd med hvarandra
och med länsherren innebar näfrättens anarki; deras
okontrollerade, blott moraliska skyldigheter mot
sina ofrälse svaga underhafvande ledde i verkligheten
ofta till upprörande förtryck, och splittringen i en
mångfald län utgjorde ett hinder för de nationella
krafternas samling. Därför var det en lycka för
den europeiska kulturen, att länsväsendet under
medeltidens senare del råkade i upplösning. Därtill
bidrogo i synnerhet konungamakten och städernas
borgerskap. Äfven under länsväsendets högsta
utveckling fortlefde, om också svagt, föreställningar
om, att konungen dock ej blott var den öfverste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
