- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 17. Lux - Mekanik /
201-202

(1912) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

länsherren, utan äfven representerade en öfver alla
upphöjd rättsordning. Denna uppfattning fick växt
genom det återupplifvade studiet af den romerska
rätten (se d. o.), och under dennas inverkan
beröfvades småningom länen den själfständighet,
som gjort dem till "stater i staten". Därvid
upphörde titeln suverän att beteckna länsherre
i allmänhet (se ofvan) och blef förbehållen
högsta innehafvaren af statsmyndigheten i ett ej
i länsförhållande stående land (se Suveränitet;
jfr Bodin). Städernas borgare (se d. o., sp. 1167,
och Kommunernas historia, sp. 669 ff.) hade i
länsstaten liksom andra ofrälse blifvit beroende af
feodala maktinnehafvare. Emellertid uppblomstrade,
särskildt under korstågen, industri och handel, och
i samma mån vek naturahushållningen, länsväsendets
ekonomiska grund, för penningshushållningen (se
d. o.). Det nya slags rikedom, som härigenom uppkom,
fanns egentligen i städerna och framkallade hos
borgarna en själfständighetsanda, som från 1000-talet
ledde till, att en mängd städer genom köp eller våld
frigjorde sig från sina feodala herrar och upprättade
kommunal själfstyrelse ("städernas emancipation"). De
sålunda frigjorde borgarna blefvo den uppåtsträfvande
konungamaktens naturliga bundsförvanter, då det
låg i deras intresse, att en fast rättsordning
trädde i stället för den feodala anarkien, som
dessutom vid länsadelns ekonomiska förfall genom
penninghushållningens utveckling antog de råaste
former: utarmade vasaller blefvo rofriddare, som
begagnade sin tull- och fejdrätt till att plundra
köpmännens varutransporter. Skattebevillningar af
de välmående städerna satte konungarna i stånd att
upprätta stående härar, och detta i förening med
krigsväsendets ombildning genom krutets användning
till krigsbruk (se Krut, sp. 104) gjorde slut
på den öfvervikt, som länsadeln hämtat af att
ensam vara herre öfver krigets maktmedel. Följden
af allt detta var, att vid nya tidens början i
allmänhet länsstaten ersatts af den nationella
enhetsstaten, som sammanhölls af ett allmänt
statsborgarskap (undersåtsförhållande) i stället
för af privaträttsliga länsförbindelser. Men ehuru
länsväsendet sålunda förlorade sin politiska
betydelse, fortlefde dock sociala lämningar
däraf långt in i nya tiden i form af adliga
privilegier (skattefrihet, rätt till högre ämbeten)
och godsherrliga rättigheter öfver landbönder ("de
feodala rättigheterna").

Trots de gemensamma typiska dragen gestaltade sig
länsväsendet och dess historia olika i olika länder.

I Frankrike utvecklade sig länsväsendet tidigast och
kraftigast. När den kapetingiska ätten 987 besteg
tronen, medförde detta i verkligheten ej något
annat än länsöfverhöghet öfver dem, som förut varit
kapetingernas medvasaller (pärer), och de kapetingiske
konungarnas faktiska makt var länge begränsad till
det län (Ile-de-France, se d. o.), som ätten innehaft
före tronbestigningen och som genom denna blef kunglig
domän. Emellertid hemföll under den följande tiden det
ena stora kronlänet efter det andra och förenades med
det kapetingiska stamlandet, som på detta sätt och
tack vare ättens oafbrutna regering vid nya tidens
början växte ut till att omfatta hela Frankrike.
I samma mån detta samlingsarbete fortskred,
blefvo de förre kronvasallernas omedelbara vasaller
konungens omedelbara vasaller, men deras maktmedel
voro, särskildt sedan konungen kunde stödja sig
på en stående här, ej sådana, att de förmådde för
sin räkning häfda de ursprunglige kronvasallernas
själfständiga ställning, utan de måste böja sig för
konungens af den romerska rätten och dess uttolkare
(se Legister) stödda anspråk på en verklig
regeringsmakt, d. v. s. de blefvo undersåtar i
st. f. blotta vasaller. Därmed kan länsväsendets
politiska roll anses utspelt i Frankrike, och från
början af 1600-talet var detta land ej längre en
länsstat, utan en envåldsmonarki. Länsväsendets
sociala lämningar afskaffades emellertid först under
den stora revolutionen genom besluten 4 aug. 1789
(jfr Frankrike, sp. 1152).

Tyskland hotades vid karolingiska ättens utgång
911 genom de stora stamhertigdömena (Sachsen,
Franken, Lothringen, Schwaben och Bajern) med
fullständig upplösning, men riksenheten häfdades
af de sachsiske regenterna (919–1024), och dessa
förstodo att skaffa sig för feodala konungar ovanliga
maktmedel genom att mod stor frihet förfoga öfver de
betydande kyrkliga länen i Tyskland, i synnerhet sedan
den romerska kejsarvärdighetens förvärfvande (962)
beredt dem möjlighet att utöfva inflytande på kyrkans
öfverhufvud, påfven. Men just häraf föranleddes
investiturstriden och krigen i Italien, och detta
gaf den mängd mäktiga omedelbara vasaller ("furstar";
se Furste) och fria riksstäder, som uppstått
vid stamhertigdömenas upplösning på 1100-talet,
tillfälle att göra sig alltmer oberoende, hvartill
ock medverkade, att Tyskland i olikhet med Frankrike
blef ett valrike. Ett officiellt erkännande erhöll
riksenhetens upplösning genom westfaliska freden 1648,
som medgaf "riksständerna" landeshoheit (d. v. s. så
godt som fullständig suveränitet). Länsväsendets
historia i Tyskland som helhet gick sålunda i motsatt
riktning mot i Frankrike: där var utgångspunkten den
monarkiska principens upplösning, men slutresultatet
dess seger; i Tyskland åter segrade den feodala
furstemakten öfver en i början ej obetydlig monarkisk
makt. Och dock dukade äfven i Tyskland feodalismen
som politisk makt under för en monarkisk princip,
nämligen inom furstendömena, ty vid öfvergången mellan
medeltiden och nya tiden nödgades furstarnas vasaller
underordna sig den statsmyndighet furstarna tillegnat
sig på rikets bekostnad. Denna utveckling fick sin
afslutning genom Tyska rikets upplösning 1806 och
Tysklands organiserande 1815 som ett förbund af fullt
suveräna furstendömen (och städer). Äfven i de tyska
furstendömena öfverlefde emellertid feodalismens
sociala inrättningar dess politiska förfall och
nedbrötos först under de napoleonska krigen och genom
eller i följd af 1848 års revolutionära omstörtningar.

I Italien rubbades länsväsendet redan under medeltiden
därigenom, att en mängd emanciperade städer gjorde
sig till själfständiga republiker. Den furstemakt, som
sedermera uppstod i många af dem, var ej feodal, utan
framgick ur revolutioner eller condottieriväsendet
(se Condottieri), om också åtskilliga innehafvare
af denna furstemakt sökte legitimera sin ställning
genom att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:54:19 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbq/0119.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free