Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af den tysk-romerske kejsaren som nominell länsherre
öfver Italien låta belåna sig med hertigvärdighet.
I England funnos visserligen under den angelsaxiska
tiden ansatser till länsväsen: storgods med
immunitetsdomsrätt och med fria eller lifegna
underhafvande, men först i och med den normandiska
eröfringen 1066 genomfördes här fullständigt
länsväsendet. Vilhelm Eröfraren gjorde nämligen
gällande, att alla, som motsatt sig hans anspråk på
den engelska kronan, voro rebeller, som förverkat sin
egendom, och då detta var fallet med så godt som hela
den angelsaxiska befolkningen, kom all jord i England
nu att betraktas som kronans. Största delen däraf
utdelade Vilhelm som omedelbara län mot ryttartjänst
(knights service) – "riddarlän" – hufvudsakligen till
sina normandiska följeslagare. Under de omedelbara
länen lydde dels medelbara riddarlän, dels förlänad
jord, som ej medförde ridderliga tjänstplikter,
utan tribut- och dagsverksskyldighet. Detta slags
förläning kallades socage, om den gaf fullt betryggad
besittningsrätt. Äfven omedelbara förläningar under
kronan kunde vara af socage-natur. Gemensamt namn
för riddarlän och socage-förläning (samt äfven
för kyrkliga län) var freehold (se d. o.), till
skillnad från jord, som urspr. innehafts af lifegna
landbönder och hvartill besittningsrätten ej var
lika betryggad. Under det att England sålunda i
sina jordförhållanden blef en fullständig länsstat,
blef det emellertid icke en sådan i politiskt
hänseende. Orsaken härtill var, att det engelska
länsväsendet ej kom till stånd genom upplösning af
statsmyndigheten, utan var ett verk af dennas egen
innehafvare, som därför vid dess genomförande hade
tillfälle att betrygga statsintresset. För det första
upprätthölls ett allmänt undersåtsförhållande,
i det äfven undervasallerna fingo svära konungen
trohetsed (i Salisbury 1086), och till följd
häraf voro innehafvarna af medelbara riddarlän
krigstjänstskyldiga blott till konungen, hvilket
innebar, att de engelske vasallerna lagligen
saknade privat fejdrätt. Vidare förvandlades ej de
gamla administrativa-judiciella områdena – shires,
nu kallade counties (grefskap) – till län, utan
för-blefvo ämbetsområden under verkliga kungliga
ämbetsmän, sherifferna. De grefvar (earls), hvilka
förekommo i England efter eröfringen, blefvo blott
innehafvare af en tom hederstitel, och detsamma
var här också fallet med de engelske hertigarna,
markiserna och vikomterna, när dessa värdigheter
sedermera infördes. Visserligen bibehöllos de
angelsaxiska immunitetsdomstolarna till förmån
för en del vasaller under namn af court-leet, och
visserligen följde af länsväsendets genomförande
uppkomsten af rent feodala domstolar (court baron,
för tvister ang. allt slags freehold, och customary
court, för de lifegnes jordtvister), men konungarna
reserverade – vid sidan af sin domsrätt som öfverste
länsherre – åt sig i sitt råd (curia regis) en rent
statlig central domsrätt, och vid slutet af 1200-talet
hade denna i hufvudsak gjort slut på både sheriffernas
lokala domsrätt och den feodala domsrätten i alla dess
former. Ett utflöde däraf var och är den domsrätt,
som från 1100-talet utöfvats af "resande domare", och
likaså fredsdomarnas domsrätt (se Fredsdomare). Sedan
vasallerna på 1100-talet börjat genom afgifter
(scutagia) lösa sig från rusttjänstskyldigheten,
kom det engelska länsväsendet ej heller att innebära
skattefrihet för länen. Att den anglo-normandiska
länsadeln måste finna sig i ett dylikt länsväsen,
berodde dels däraf, att de af Vilhelm gifna
länen i allmänhet voro små och därför ej erbjödo
tillräckliga motståndsmedel, dels däraf, att den
behöfde konungens stöd mot den fientliga angelsaxiska
befolkningen. I själfva verket utnyttjade konungarna
af de normandiska och plantagenetska ätterna de
länsherrliga rättigheterna (såsom förmynderskap,
giftorätt, rätt till "aids" och "scutagia") på det
mest despotiska sätt (jfr England, sp. 607–610), och
till följd af den anglo-normandiska länsadelns svaghet
gentemot konungamakten måste denna klass slutligen
söka skydda sig genom författningsbestämmelser,
som kommo hela folket till godo (se Magna
charta). På detta sätt gaf den engelska feodalismen
i olikhet med den franska och tyska upphof till en
konstitutionell författning med allmänt medborgerliga
rättigheter och skyldigheter. Ännu i dag är dock
länsväsendet som juridisk fiktion grunden för
den engelska jordbesittningen, i det all sådan
antages ytterst bero på förläning af kronan, och de
nutida olika slagen af jordbesittning kunna ledas
tillbaka till de feodala. Det urspr. förnämsta af
dessa, län mot krigstjänst (riddarlän) med sina
särskilda ur vasalliteten härledda skyldigheter,
afskaffades emellertid vid restaurationen 1660, eller
m. a. o. riddarlänen förvandlades då till jord af
"socage"-natur.
Länsväsendets återupplifvande, ehuru i andra former,
åsyftas af den moderna socialdemokratien, som vill
förvandla jorden liksom alla andra produktionsmedel
till statsegendom, hvars upplåtande åt enskilda får
ske endast på viss tid och mot vissa villkor.
2. Sverige. Från slutet af 1100-talet (Knut Erikssons
tid) härrör det tidigaste hittills kända omnämnandet
af län i Sverige. Hufvudanledningen till länens
framträdande äfven i vårt land har säkerligen
legat i svårigheterna för regenten att under
naturahushållningens tid, då skatter hufvudsakligen
utgingo in natura, på annat sätt än genom
anvisning å dylika eller å andra kronans inkomster,
t. ex. sakören, belöna eller aflöna medhjälpare eller
tjänare. Ett kontant aflöningssystem skulle nödgat
honom att själf äfven i aflägsna orter först ombestyra
naturapersedlarnas uppbörd och omsättning i penningar;
i stället föredrog han nu att låta vederbörande
tjänare på ort och ställe upptaga och tillgodogöra
sig dessa skattepersedlar i den form, som de i hvarje
särskildt fall hade. (Det är således samma anledning,
som äfven medverkat till frälsefrihetens utdelning;
i stället för att ge jordegare – personer eller
institutioner – kontant lön för hvad de utförde i
stats- eller kulturlifvets tjänst lät regenten dem
behålla de skatter, de eljest för sin jord skulle
erlagt till kronan.) Länsformens vidsträcktare
utveckling i Sverige förutsatte således, dels att
skatteväsendet erhållit sådan utbildning, att konungen
öfver hela landet egde uppbära årliga utskylder af
någon betydenhet, dels att hans regentmyndighet öfver
rikets olika delar vunnit tillräcklig omfattning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
